Mest bostad för pengarna?

Apropå konstigt språkbruk...

Jag minns hur förbluffad jag blev när jag som barn såg annonser på stan med texten "Få en bättre semester - res till solen". Eller något mycket liknande. 

Jag reagerade lite på samma sätt idag när jag på Expressens första sida såg rubriken "Flytta till solen - här får du mest bostad för pengarna" (!!!). 

Jag hade ingen aning om vad de menade och jag brydde mig inte om att köpa tidningen, för att kolla innehållet bakom den absurda rubriken.

 

Scriptures Illustrators nya video mot helvetsläran

Det går lätt att kalla sjundedagsadventisterna för en kristen fundamentalistisk strömning. Men stor rätt. De tror i alla fall att Bibeln i stort sett är ofelbar. Med reservation för att den ändå är nedskriven av människor och att oklarheter KANSKE kan ha smugit sig in på den vägen. Om jag nu förstått dem rätt.

De kanske jag inte har...

I vilket fall som helst - i stort sett tror de ändå att Bibeln är ofelbar. Adam och Eva fanns, de åt av en förbjuden frukt, de blev frestad av en orm.  Alla människor utom Noa och hans familj dog i en flod som Gud hade sänt. 

Osv. 

I en del avseenden skiljer sig de sig dock från de flesta som brukar ses som fundamentalister. De undviker de förödande konsekvenser som vissa bibelcitat om kvinnor och män brukar få hos de flesta fundamentalister. De gör inga som helst eftergifter till kristen höger och/eller kristen nationalism. 

Det skulle kunna räknas upp fler exempel men här väljer jag att kort notera SDA-kanalen Scriptures Illustrators senaste video om helvetesläran. 

Om jag räknat rätt är det den tredje som handlar om det ämnet. 

(Detta trots att de själva här använder formuleringen "Part 2". Där räknar de in en video som inte huvudsakligen handlar om helvetet, och tar inte med två tidigare som gör det.)

Den allra första har jag redan länkat till på i alla fall två av mina äldre bloggar. 

SDA har redan från början tagit avstånd från helvetesläran. Där liknar de exempelvis Jehovas Vittnen, som uppstod i ungefär samma tidsperiod och i samma intellektuella klimat.

Men SDA är ju inte lika sektiga som Jehovas Vittnen, därför är deras argumentering för det mesta mer övertygande. 

Nu ser de inte sitt avståndstagande från helvetesläran som ett "icke-fundamentalistiskt" drag. Tvärtom - de ser den som ett resultat av en mycket noggrann studie av bibelordet. 

Jag var från början mycket tveksam om det verkligen var det. .Jag såg förstås ställningstagandet i sig som sympatiskt, men undrade om argumenteringen för att det bygger på just exakta bibelord var, och är, långsökta sätt att förena ett humant ställningstagande med en strävan att vara de främsta försvararna och uttolkarna av bibelordet. 

Men i de tre videor jag hittills har sett förbättras argumenteringen för varje gång, och i den nedan länkade har den nog ändå övertygat mig. Troligen ÄR teorin om en evig plåga för de förtappade inte något som är helt förenligt med Bibeln. 

För mig personligen spelar det ju inte någon viktig roll. Jag är inte kristen fundamentalist, och att något står eller inte står i Bibeln är inte på något sätt avgörande för om jag ska anse eller inte anse något.

Men fundamentalismen är ett växande hot i stora delar av världen. Medan andelen kristna minskar ökar förmodligen extremt fundamentalistiska tolkningar av Bibeln. 

Att bekämpa helvetesläran har ett värde i sig, även om det sker med fundamentalistiska argument. I synnerhet om de är genomtänkta och har förmågan att påverka även de som grundar sin världsbild på Bibeln. 

Näväl, det betyder ju inte att deras alternativ till helvetesläran i sig är speciellt sympatiskt.  Det som kallas  för "annihilationism", dvs att de ogudaktiga ska förintas,  är i sig problematiskt - i alla fallt om man definierar "ogudaktiga" som alla som går emot diverse dogmer. 

I vilket fall som helst står jag förstås på deras sida i alla polemiker mot de som tror på en (verklig eller symbolisk),  av en allsmäktig gud skapad, "eld",  där de "förtappade" ska plågas i evigheters evighet.. 

Denna tredje video kan nås genom denna länk.

 

 https://www.youtube.com/watch?v=HexZR4q8cKk&t=19s

 

Hittat och besvarat på Facebook

Jag hittade detta på Facebook. 

"Disagree with the Bible all you want. It is still right and you are still wrong. "

Jag kunde inte låta bli att svara: 

"Disagree with Devi-Mahatmyam all you want. It is still right about Durga and Kali and you are still wrong."

 

Ett pris som Trump skulle kunna vinna

Mer "Marsh Family". 

Mest för att illustrera påståendet som åsyftas i detta inläggs rubrik.

Dvs att han nog skulle kunna vinna priset för den politker som parodierats mest i ironiska sånger.

Det har funnits många hatade USA-presidenter. Trump är en av dem. 

Men han torde vara den första där hatet kombineras med ett nästan obegränsat åtlöje. 

https://www.youtube.com/watch?v=EnZY_08vnHc&list=RDEnZY_08vnHc&start_radio=1 

"Thank you for the bullshit"

Även den Trumpkritiska satiriska sånggruppen "Marsh Family" har nu spelat in en sång om Karoline Leavitt. Närmare bestämt om hennes avgång.

Till melodin från en känd ABBA-sång. 

Leavitt har ju lämnat, eller slängts ut från, Donald Trumps propagandamaskin.

Det är hon inte den första som har gjort. 

Var finns Kristi Noem (De Vil) och Pam Bondi nu?

Det finns en rad intressanta teorier om varför Leavitt försvunnit. Googla gärna, eller kanske fråga ChatGPT. 

Marsh Family är förresten djärv nog att kopiera en formulering från en känd iransk musikvideo om just Leavitt.

Nedan kommer "Marsh Familys" sång. 

 https://www.youtube.com/watch?v=o9l1xArp2RM

Karoline Leavitt

Jolene

Jag hade länge inte en aning om vem den nu avlidna Dolly Parton var. Ända tills jag en dag fick reda på att det var hon som sjungit in "Jolene", en sång som jag hade hört någon gång och blivit gripen av. 

Det är den enda sång av henne som jag kan placera, även om jag troligen hört andra utan att veta att det är hon.

Men jag har tänkt att hon väl bara sjungit in något som skrevs av någon annan. Men nu när jag kollar ser jag att hon skrivit den själv. Då blev hon för mig plötsligt intressant som person... 

"Jolene" kan höras på länken nedan.

https://www.youtube.com/watch?v=Ixrje2rXLMA

 

I vuxnas grepp

/Södertäljeflickan tio år senare. Nuri Kino i DN 4/10 2003. Jag lade (med författarens tillstånd) först ut denna artikel på min för länge sedan nedlagda webbsida Kiremaj70 några månader senare. Eftersom en kommentar under mitt senaste inlägg tog upp Södertäljefallet lägger jag ut den på nytt. Det är en mycket viktig text om detta fall. /

Pedofilskandaler, barnporrhärvor - nya avslöjanden skakar världen. Redan för tio år sedan skapade "Södertäljeflickans" berättelse om sexuella övergrepp på barn och barnamord löpsedlar över hela Europa. Forskarkår, medier och allmänhet delades i två läger. Ljög Kajsa eller talade hon sanning? 

text Nuri Kino 
illustration Jesper Waldersten 

DET BÖRJADE MED att Kajsas pappa misstänktes för sexuella övergrepp på henne. När Kajsa hördes av polisen berättade hon också om de organiserade övergreppen. De sensationella uppgifterna läckte ut och polisen började gräva efter svarta sopsäckar med barnlikdelar utanför Södertälje. Det hette att ett trettiotal barn hade utsatts för sexuella övergrepp och sedan mördats av en djävulsdyrkande sekt. 

Ovanför den plats Kajsa angett som "kyrkogård" smattrade de av medierna inhyrda helikoptrarna för att vara först på plats, när polisen grävde fram de döda barnen. I ett hus en bit därifrån kröp Kajsa, av medierna nu döpt till Södertäljeflickan, ihop under sitt täcke och höll för öronen. Hon var hemma hos sin bästa kamrats familj, en familj som sedan dess blivit hennes fosterfamilj. 

Det var ett samtal mellan två flickor i Södertälje, Kajsa och hennes kompis, som ledde till denna internationella uppmärksamhet och till den debatt som pågår än i dag. 
- Min pappa tänker slakta Anton, sade Kajsa upprörd i samtalet med sin kompis. 

Anton var Kajsas hund. Men att hota med att döda hunden var långt ifrån det enda som hon senare kom att berätta att hennes biologiska pappa gjort. Hon berättade senare för kompisens mamma att båda föräldrarna - mamman och pappan - hade förgripit sig på henne sexuellt och sålt henne till andra vuxna. Att hon själv tvingats förgripa sig på andra barn. Att barn mördats sedan de skändats sexuellt. Att brotten begåtts på sexklubbar, i privata hem och i andra lokaler. Pappan och mamman polisanmäldes. 

Kajsas hemska och ofattbara historia ledde till att hennes pappa dömdes till tio års fängelse och mamman till fem år. Domarna överklagades till Högsta domstolen som återförvisade dem till hovrätten. När målet var uppe i hovrätten för andra gången friades mamman och pappans straff sänktes till fem års fängelse. De bevis som fanns ansågs vid den nya bedömningen inte hålla för strängare straff än så. 

Efter de långa och krävande rättsprocesserna, där hon blev utmålad som ett galet barn som ljög för att få uppmärksamhet och komma hemifrån, bestämde hon sig för att gå under jorden. 

För de flesta föll hon därmed i glömska. Det Kajsa mindes och berättade om var för ofattbart och ingen trodde på att till exempel barnsexhandel kunde existera här - i Sverige. 

Tio år senare bestämmer jag mig för att undersöka envisa rykten om att ensamkommande flyktingbarn försvinner från Migrationsverkets flyktingförläggningar. I vissa fall spårlöst. Barn som inte bara försvinner utan också, i vissa fall, utnyttjas sexuellt. Barn som säljs vidare till andra män. Åttaåringar som drogas. Öppen barnsexhandel. Avslöjanden lika ofattbara för mig och andra som det Södertäljeflickan berättat om tio år tidigare. 

Mina avslöjanden resulterade i sex domar i den så kallade Västsverigehärvan, en avsatt kyrkopolitiker och två regeringsutredningar. 

En dag berättar en kollega för mig om en debattartikel i Dagens Nyheter, skriven av Södertäljeflickan. Och jag undrade - vem är hon? Och hur kunde hon få in en debattartikel i Sveriges största morgontidning om hon bara var en flicka vars pappa dömts för övergrepp på henne? 

När jag läst debattartikeln frågade jag mig: Visste myndigheter, journalister och andra redan för tio år sedan att barn försvinner från förläggningarna? Varför gjordes inget då? Södertäljeflickan, som undertecknade debattartikeln med samma namn som hon fått av medierna, gav sig också på bland andra Jan Guillou, som hon anser raljerat om hennes liv och upplevelser i sin bok "Häxornas försvarare", utgiven hösten 2002. 

Södertäljeflickan hade tills nu lyckats hålla sig undan mediernas och hennes egen fars jakt på henne i ett decennium. 
Men nu började mina efterforskningar om denna unga kvinna som omnämns i flera böcker och vetenskapliga uppsatser. Jag läste allt jag kunde komma över samtidigt som jag intensivt började söka efter henne. Efter nästan fem månader hade jag spårat henne. 
Det hade den dömde pappan också lyckats med fem år tidigare, vilket bidrog till att Kajsa bytte till skyddad identitet. Hon var Kajsa, medierna gjorde henne till Södertäljeflickan och i dag lever hon med sin tredje identitet. Bara hennes fosterfamilj, hennes pojkvän och de bästa vännerna känner till hennes bakgrund. 

Vid tiden för debattartikeln hade rapporter om sexuella övergrepp på barn och dömda pedofiler, enskilda eller i nätverk, blivit kända i Sverige och i övriga världen. Dutrouxfallet i Belgien, Västsverigehärvan, och ytterligare fall från andra länder. Allt hade väckt internationellt intresse och vrede. Södertäljeflickan ansåg att det hon berättat om och som de flesta då fann helt osannolikt nu hade bekräftats genom andras avslöjanden. Efter ett fyrtiotal samtal hade hon nåtts av informationen att jag ville träffa henne och tog nu efter stor tvekan kontakt. Hon hade följt mina artiklar om sexuella övergrepp på barn. Hon ville få mig att förstå att hon inte är en, som Jan Guillou påstått, uppenbart galen människa. Att hon i dag är en akademiskt skolad person som själv skrivit debattartikeln och inte, som Guillou påstått, låtit någon annan göra det. 

Kajsa vill prata om barn som far illa i rättsprocesser och om samhällets ansvar mot dem. Tiden har kommit då hon känner att hon kan berätta om hur det kändes att gå förbi en löpsedel och veta att den handlade om henne. 

- Jag var bara ett barn men blev officiellt halshuggen. Jag var bara ett barn och inte ett vuxet vittne. Jag var bara ett barn som förväntades verifiera mina egna uppgifter åt polisen. Jag var bara ett barn som förväntades göra polisens jobb, lägga ett pussel som skulle hjälpa polisen avslöja den barnsexhandel som de så länge hade haft tips om men inte kunnat komma åt. 

Jag dricker te och äter nybakade bullar med denna unga kvinna som berättar om de mörka och kusliga skrymslena i Stockholms undre värld. Det känns overkligt. Hur kan hon vara densamma som Södertäljeflickan? En, till synes, vanlig ung kvinna. Medan hon berättar om övergrepp, mord och överlevnad försöker jag få ned bullen hon bakat. 

Allt hon berättar skulle kunna avfärdas som lögner. Men plötsligt berättar hon om en man som hon då pekade ut som en av förövarna. En filmare. 

Vallad av två journalister, som granskade filmaren efter ett tips om en pedofilhärva, pekade hon ut två av hans fastigheter. Den förortsvilla som han bodde i utanför Stockholm och hans arbetsplats i centrala Stockholm. En av journalisterna säger i dag till mig att hon är övertygad om att flickan omöjligt skulle kunna veta att det var mannens fastigheter om det inte var så att hon verkligen varit där. 

När flickan nämner honom vid namn stelnar jag till. Mannen förekom även i det arbete som föregått mina artiklar. Och han finns bland annat nämnd i dokumentärromanen "Rosario är död", skriven av Majgull Axelsson och utgiven 1989. 

I boken importerade han och hans ena vän två filippinska pojkar och deras mor till Sverige för att kunna utnyttja pojkarna sexuellt. Pojkarna säger i anmälan till polisen att det även fanns andra invandrarbarn i mannens villa. Ur Majgull Axelssons bok: 
"Lisabet (pojkarnas samlingsnamn i boken) hade fått uppfattningen att Gunnar var mycket rik och att han hade tre hus, varav det ena var fullt av videoapparater och filmer, samt många pojkar och flickor. Vad dessa barn hade för uppgift visste hon inte. Lisabet kände sig mycket rädd för Gunnar." 

Samma villa pekade Södertäljeflickan ut fyra år efter det att boken kommit ut. Gunnar är nu död. Han var väl känd i filmvärlden och en av de första inom videoindustrin. Enligt en av dem som ärvt hans förmögenhet på tjugosex miljoner kronor var Gunnar en av de första som förstod vilka pengar video skulle ge. 

Men Gunnar tjänade också miljoner på barnpornografi. De filippinska pojkarna, som Gunnar var misstänkt för att ha förgripit sig på vill, när jag pratar med dem i dag, varken bekräfta eller dementera dessa uppgifter. De säger dock att det alltid fanns andra män i Gunnars villa och på hans arbetsplats. Män som delade Gunnars sexuella intresse för barn. Patrik, en man som gjort affärer med Gunnar, säger: 
- Det var allmänt känt i branschen att Gunnar var sexuellt intresserad av barn. Gunnar skyddades på hög nivå av män som är och var av rang i samhället. Män som delade hans intresse för barn. En topptjänsteman, en EU-politiker, en filmregissör. När Södertäljeflickan dök upp på löpsedlarna blev alla mycket rädda för att bli avslöjade. 

Sten-Åke Wranding, kriminalinspektör, som deltog i utredningen om Södertäljeflickan säger att det faktum att hon pekade ut Gunnar tyvärr blev oanvändbart som bevis i utredningen, eftersom journalisten visat flickan en bild på Gunnar utan att samtidigt visa konfrontationsbilder. Den del av förundersökningen som polisen sedan ägnar åt Gunnar och hans vänner fyller en hel pärm. Om skälet till att polisens undersökningar, trots det omfattande arbetet på den då redan dömde pedofilen Gunnar och hans vänner - även de dömda för övergrepp - aldrig ledde någonstans säger Wranding: 
- När vi fick veta att Södertäljeflickan pekat ut Gunnar, var spåret redan polisiärt förstört. Trots detta följde vi upp Gunnar men på något sätt blev det inte intressant och föll. 

I förhör med Gunnar i maj 1993 berättar polisen för honom att en flicka pekat ut honom, hans fastigheter och hans bil. Gunnar förklarar för polisen att han tror sig vara utsatt för journalisters utpressning. Efter det får han gå. 

Journalisten, som enligt polisen förstörde bevismaterialet, säger däremot att fostermamman förstörde "spaningarna" när hon bad flickan ringa polisen dagen efter utpekningen. 

Så här säger Kajsa i dag. 
- Jag ringde självmant polisen. Alla bad mig om bevis, direkt och indirekt. Jag blev så ivrig när jag mindes en av männen. Bilden på honom och att jag igen fick se hans fastigheter, hjälpte mig att minnas övergreppen och annat som jag tyckte att polisen skulle få ta del av. 
Hon är alltjämt ledsen för att hennes minnen inte hjälpte till att föra utredningen vidare. 

Patrik säger att förhöret med Gunnar var löjeväckande. Han kom tillbaka och nästan skröt om hur dåligt insatta poliserna var när de hörde honom. 

Kajsa pekade också för polisen bland annat ut videoklubben Manhattan på Hantverkargatan i centrala Stockholm. Manhattan skulle vara en av de klubbar utanför vilken hon och andra barn hämtats upp av Gunnar och andra personer. 

Samma klubb stötte jag på när jag för bara ett år sedan för programmet "Insider" i TV 3 agerade "barnhallick" på Heta linjen. En ledande kyrkopolitiker och facklig förtroendeman i Stockholm ringde upp denna linje och berättade för mig att han, vintern 2001, på Manhattan fått kontakt med en annan man, som till honom sålde sex med en tioårig flyktingpojke. Övergreppet skedde i en lägenhet där det också förekom verksamhet i de andra rummen. Allt enligt politikern. Kyrkopolitikern avsattes sedan personer i hans fackförbund känt igen honom när han lät sig intervjuas av TV 3. 

Samma klubb talar Södertäljeflickans pappa om, när han i april 1993 förhörs av polisen och tillfrågas om han brukade besöka några homosexklubbar. 
"Ja, jag har varit många gånger på klubben. Det är det enda stället som jag har varit på, ja det är det enda stället." 

När Kajsas pappa tillfrågas om varför han tror att hans dotter vid vallning kunde peka ut videoklubben för polisen, svarar han att han inte vet om dottern varit där med någon annan person. Och tillägger: 
"Men det tror jag inte, där har jag aldrig sett någon kvinna över huvud taget, någon vuxen kvinna har jag inte sett där." 

Medan utredningen pågick fick polisen in många tips om samtal på Heta linjen där barn med invandrarursprung såldes och köptes. När jag tar del av förundersökningen om Södertäljeflickan skräms jag av att de i undersökningen återgivna samtalen nästan är identiskt lika de jag själv ett decennium senare deltog i på kontaktlinjen. De samtal som ledde till flera domar för sexuella övergrepp mot flyktingpojkar i västra Sverige. De sidotips som polisen fick i Södertäljefallet skulle, med den kunskap myndigheter, frivilligorganisationer och andra har i dag, med all sannolikhet ha lett till att den öppna svenska barnsexhandeln redan då avslöjats. 

Kajsa säger att hon då mindes det som många barn berättar om i dag. 
- Jag läser om övergrepp dagligen och undrar när vi vågar börja tro på barnen. Jag vill inte bli en martyr. Södertäljeflickan är en ikon och jag vill inte viga hela mitt liv åt henne men som litet barn fick jag insyn i något som annars skulle vara dolt. 

Margareta Israelsson är riksdagsledamot och utreder för regeringens räkning förekomsten av sexuellt exploaterade barn i Sverige. I femton år har hon arbetat med frågor om sexuella övergrepp mot barn och barnpornografi. Ett arbete som 1999 ledde fram till den nya barnpornografilagen. Hon säger att hon under den tid hon arbetat med dessa frågor träffat på övergrepp och barnpornografi inom alla samhällsgrupper. 

- Barn som Södertäljeflickan blir snabbt identifierade och blir då än mer offer. Och de som finns i kretsarna kring ett sådant här barn och är intresserade av att sopa igen spåren efter sig brukar lyckas med det. Fanns det läckor inom polisen är det helt klart att det försvårade utredningen. 

Vid seminariet "Vill vi veta - vågar vi se?" i Riksdagshuset i mars i år, där bland annat drottning Silvia var närvarande, gjordes gällande att det är de redan utsatta barnen, som flyktingbarnen, som löper störst risk att exploateras. 

Utredaren Sten-Åke Wranding säger att det redan då talades mycket om försvunna barn, men vilka var de och varifrån kom de? 
- Vi hittade inga av dem som var anmälda försvunna. 
Om sexuella utnyttjanden av flyktingbarn och rituella övergrepp och mord står det så här i förundersökningen om Södertäljeflickan - direkt citat (1993): 
"Det som är anmärkningsvärt är att barn, oberoende av varandra och helt utan kontakt med varandra, berättat om nästan identiska händelser." 

Av förundersökningen i Södertäljefallet och av psykologjournaler om Södertäljeflickan framkommer det att flickan redan i ett mycket tidigt skede av polisförhören berättade om andra förövare än hennes föräldrar, om rituella övergrepp på barn och mord. 

- Begreppet rituella övergrepp är i mitt fall missvisande, som om det först och främst skulle likna en religiös rit. Jag tycker att vi ska börja benämna saker för vad de verkligen är: sadistiska sexuella övergrepp som gränslösa vuxna njuter av att utsätta barn för och vars syfte är att ge förövaren starkare och starkare kickar, gör illa och skrämma till tystnad, säger Kajsa. 

Därför tror Kajsa att polisen inte ville ta till sig det hon berättade, vilket också framkommer av förundersökningen. I stället bad de som förhörde henne att vänta med denna information och i stället berätta om faderns övergrepp på henne, vilket förhören i första hand gällde. 

I dag säger Kajsa. 
- Under rättegångarna försökte framför allt åklagaren få mig att hålla tillbaka mina minnen och bara berätta, vilket förstår jag nu senare, om sådant som man faktiskt kunde ta till sig. 

Men följande är Jan Guillous verklighet, så som han beskriver den i sin bok "Häxornas försvarare": 
"Den 16-åriga flickan var naturligt nog undersökningsobjekt för terapeuter och psykologer och började på hösten 1992, efter att föräldrarna satts i fängelse, ´gradvis´ erinra sig än mer groteska detaljer än dem hon redan berättat om hur föräldrarna sålt henne till hemliga bordeller för barn. Därmed växte historien om djävulssekten fram. Sekten ritualmördade barn och hade vid ett tillfälle tvingat flickan att mörda själv. Hon sade sig ha varit med och sett hur barn, som bars bort i svarta plastsäckar efter seanserna, grävdes ner i massgravar utanför Södertälje i närheten av föräldrarnas bostad." 

Och så här skriver journalisten Lilian Öhrström i sin bok "Sex, lögner och terapi" (1996): 
"Anklagelserna växte i takt med terapin och anklagelserna gällde både barnporrfilmning och andra sexuella övergrepp under rituella former. Med tanke på det nätverkssamarbete som psykologerna själva bekräftat är det inte långsökt att tänka sig att de inspirerar varandra och sina patienter. Detta, snarare än en underjordisk konspiration, kan mycket väl förklara att berättelserna tycks vara så lika världen över, precis som häxbekännelserna var på sin tid." 

Om detta säger Kajsa i dag: 
- Att använda sig av definitionen häxprocess också om dem som har den obändiga kraften att berätta - är inte det en omvänd häxprocess? 

Som barn intervjuades Kajsa i den då hårt kritiserade boken "La de små barn komme till meg" (utkommen 1994) av dåvarande docenten, nuvarande professorn i Uppsala, Eva Lundgren. Vid intervjutillfället hade hovrätten dömt Kajsas far till tio års fängelse för övergrepp på henne och hennes mor hade fått fem år för samma sak. Ur boken: 
"En dag när jag satt på bussen såg jag framför mig hur jag hade gått lös på ett dött barn. Men det kan man ju inte säga till nån, då tror dom att man är galen. Det går inte för det kan inte vara sant. Dom hade sagt till mig att detta inte förekommer och då finns det inte för dom. Jag har det i mig hela tiden men det ska inte finnas i verkligheten. Då är det bara jag som är galen." 

Kajsa i dag: 
- Ingen hellre än jag skulle vilja säga att detta inte var sant. För då skulle jag slippa att ifrågasätta varje sekund av min vakna verklighet. 
I Kajsas verklighet i dag finns varken hennes biologiska mamma eller pappa. 

Och hennes pappa skrev till polisen redan 1993 om sin dotter: 
"För mig är hon en död människa. Alltså, jag har suddat bort henne som barn." 

Om sin pappa berättar Södertäljeflickan att han var intresserad av film, precis som till exempel Gunnar, som hon pekat ut. Och pappan bekräftar i polisförhör att han är medlem i en filmförening och att det är där han har sina flesta bekanta. Polisen beslagtog också filmer med barnporr hos Södertäljeflickans pappa. 

Överläkaren och barn- och ungdomspsykiatern Lars Westerström vid mottagningen för behandling av sexuella övergrepp i Örebro skrev i en debattartikel i fjol att en undersökning av sjuttonåringar vid nittiotalets början visade att sju procent av flickorna och tre procent av pojkarna varit utsatta för övergrepp. 
"Rådde det någon masspsykos över hela Sverige?" frågar Lars Westerström. "Vi, psykologer och läkare, tror nog att dessa undersökningar avspeglar någon form av sanning." 

Ljög Södertäljeflickan eller talade hon sanning? 
En annan överläkare, Carl Göran Svedin, professor vid avdelningen för barn- och ungdomspsykiatri vid Lunds universitet, söker med socionomen och psykoterapeuten Christina Back i boken "Varför berättar de inte?" svaret på varför barn förnekar övergrepp som begåtts mot dem. 
Barn fortsätter neka även sedan de fått se övergreppen mot sig själva på bilder och i videofilmer. 
Så var det också i den västsvenska pedofilhärvan som redan nämnts och där fem män dömdes i fjol för sexuella övergrepp. Trots att polisen kunde identifiera ett tiotal pojkar var det bara tre som blev målsägare, det vill säga de som ville berätta. 

Men ljuger Kajsa när hon nu sitter framför mig? Hon säger: 
- Under rättegångarna presenterades en bild av mig som en grovt sexuellt pervers, manipulerande människa som njöt av uppmärksamheten. Eftersom jag var ett barn trodde jag att de vuxna hade rätt. När jag försökte ta till mig den bilden, men inte fick ihop den med mig själv, skapades ett kaos i mig som förföljer mig än i dag. Om det jag mindes inte var sant, hur kunde det då vara säkert att jag fanns. Om jag hade skapat minnena hade jag kunnat avfärda det som väcker mig på natten som en mardröm och somna om. 

Ett av dessa minnen berättade Södertäljeflickan om för polisen i förhör i maj 1993. 
"Jag var inne i Gunnars hus och han hade flera pojkar i huset. En av pojkarna med mörkt utseende och mörkt långt hår hade röd tröja och var ungefär femton år. Pojken hade en avlång silverbricka i handen, ett glas på brickan och ett, runt, vitt piller bredvid glaset." 
På polisens fråga om hur det kändes när hon svalt tabletten och druckit upp det som fanns i glaset svarar hon: "Inget bra alls. Jag var yr i huvudet, trött och flummig." 

Hon fortsätter sedan att berätta om övergrepp mot henne och andra barn och om en kamera som "snurrade av sig själv" i samma rum. 
I samma förundersökning berättar även andra barn om övergrepp i samma villa. Om samma bokhylla med videofilmer och om inspelningar av övergrepp. 

Min källa Patrik kom jag i kontakt med när jag föreläste på Rädda Barnen om den öppna svenska barnsexhandeln. Patriks fru var bland åhörarna och fick sin man att ta kontakt med mig. Patrik, som hade arbetat med den utpekade Gunnar, tror att uppgifterna om mord och rituella övergrepp kom att ta uppmärksamheten från barnsexhandeln och barnpornografin. 
- Alla riktade sin uppmärksamhet på de påstådda morden och rituella övergreppen och inte på det som i alla fall jag, och många med mig i branschen, kände till - nämligen barnsexhandeln och barnpornografin. När Gunnar året innan greps för att ha utnyttjat en pojke, omhändertog polisen ett antal videoband som vittnade om övergrepp, men vid den tidpunkten var inte innehav av barnpornografi olagligt. 

Patrik berättar också att polisen vid fallet Södertäljeflickan bedrev spaning mot Gunnar och att denne kände till detta. Att Gunnar hade kontakter inom polisen framkommer också av förundersökningen. Han hade filmat byggnationen av ett polishus och på det viset kommit i kontakt med polismän som lånade videofilmer av honom. 
- Jag beundrar Södertäljeflickan för att ha gått vidare efter allt hon har gått igenom, men med det inte sagt att hon har gått igenom precis allt som hon påstår sig minnas, säger Patrik. 

Hur kan en människa med sådana upplevelser eller minnen gå vidare? När jag ställer den frågan till Kajsa säger hon att det värsta inte är hennes minnen utan att hon ibland kommer på sig själv med att vara rädd för att "dom ska ha lyckats göra också mig till en förövare". Att hon själv skulle vara likadan som dem. 
- De försökte uppfostra mig till att bli likadan, säger hon, darrar till och börjar gråta. Men nu vet jag att jag inte är det. 

Efter ett tag lugnar Kajsa ner sig, vill lämna Södertäljeflickan och bara tala om vem Kajsa är. Och om hur det är att leva med Södertäljeflickan. 

Kajsa ger ett samlat och koncentrerat intryck. Hon uttrycker sig väl, ofta mån om att vara väldigt exakt. 
- Det jag gått igenom får inte vara förgäves. Jag önskar inte för mitt liv ett annat barn samma sak. Jag önskar att vardags-Svensson vaknar, drar upp sin rullgardin och äntligen börjar inse att sådant här händer i vårt trygga, lilla land. 

Kajsa är numera gift. Äktenskapet är, som hon beskriver det, lyckligt. Hennes man kände henne innan hon fick den skyddade identiteten, fick vetskap om Södertäljeflickan, och lärde sig leva med att hans flickvän var Södertäljeflickan. 

Kajsa och hennes man bor långt ute på landet och de planerar att skaffa barn som vilket annat par som helst. Men de tillåts inte vara vilket par som helst. 

Kajsa ger ett exempel. 
- Häromdagen var vi på middag hos goda vänner. De känner mig enbart som Kajsa. Vid middagsbordet säger en av dem att han just läst en fantastisk bok om masspsykoser och hur lätt vi människor låter oss förledas. Boken var Jan Guillous "Häxornas försvarare". En annan vid bordet hade också läst boken och de båda började minnas och tala om Södertäljeflickan. De hade roligt åt hur en galen flicka kunde skapa sådana enorma rubriker och få polisen att gräva efter likdelar. Jag såg hur min man bleknade. Skulle jag bita ihop och göra som jag brukat göra, det vill säga gå på toaletten och lugna ner mig? Eller skulle jag berätta? Denna gång kände jag att jag inte kunde bita ihop, om inte annat så för andra barns skull. Jag berättade att jag var Södertäljeflickan. De tystnade. Först trodde de mig inte. Sedan blev de skamsna. Och diskussionen kom efter detta att handla om vad man ska tro på av det som står i böcker och tidningar. 

Vid andra tillfällen har hon valt att bita ihop: 
- När jag läste in gymnasiet på folkhögskola var ett av ämnena psykologi. En lektion ägnades åt minnespsykologi, sexuella övergrepp och om hur barns minne fungerar. Baserat på fallet Södertäljeflickan. Det var mycket svårt för mig, men den gången beslöt jag mig för att hålla tyst. 

Kajsa konstaterar också att Södertäljeflickan som ikon är en konstruktion. Inte skapad av henne och hennes berättelser i första hand utan av den bild medier och rättsväsendet skapat av dessa uppgifter. 
- Skulle man behandla en vuxen på samma sätt? Jag fick inte säga att dom ljög men dom fick säga att jag ljög. Det är märkligt. 

Kajsa säger att hennes önskan är att bidra till en diskussion om utnyttjandet av barn i rättsprocesser. Om mediers, myndigheters och allmänhetens ansvar i detta. 
- Min återupprättelse är att som Kajsa leva ett bra och drägligt liv i dag, säger hon. Det är det enda sättet att återta den makt som de som utnyttjade mig tog ifrån mig. 
- Jag vill inte bli en martyr, jag vill inte ge hela mitt liv åt Södertäljeflickan. Jag är en pjäs i ett schackspel. Jag var en spelpjäs i en juridisk process. 

Min sista fråga till Kajsa blir: 
- Kan du någonsin få förtroende för andra människor? 
- Ja, säger hon. För om det finns något som är så ont så måste det finnas något som är så gott. 

Kajsa, som i dag är en kvinna som helst av allt vill gå till sin postlåda, hämta tidningen och dricka sitt morgonkaffe i lugn och ro - är hon en lögnerska? 
Det vet jag inte. 
Svea hovrätt visste det heller inte. Den fällde hennes far för sexuella övergrepp mot henne och konstaterade att hon inte ljugit om detta, men sade om resten: 
Bevis saknas. 

Nuri Kino är frilansjournalist. 
Jesper Waldersten är illustratör. 
lordagsondag@dn.se 
Kajsa och Gunnar är fingerade namn. De situationer i texten där Kajsa i vuxen ålder konfronteras med Södertäljeflickan har skrivits om något för att hon inte ska kunna identifieras.

Max Scharnberg in memorian

För kännedom. De flesta av er vet kanske inte vem Max Scharnberg var, men han var alltså en av de mest ettriga övergreppsförnekarna i den svenska debatten. Och den kanske mest bisarre. Han skrev helt obegripligt, och möjligen kunde denna obegriplighet av  en del tas som ett tecken på vetenskaplighet. Det var det definitivt inte. 

Jag gjorde en snabbkoll på honom på nätet igår, och insåg att han dog den 16 maj 2025. 

I motsats till hur jag upplevde en del andra med samma inriktning , blev jag aldrig direkt störd av något han skrev.. Dels var han på sätt och vis för absurd för att tas på allvar, dels kom han - i motsats till en del andra likasinnade - aldrig med några personangrepp mot just mig. 

Trots att vi faktiskt då och då hamnade i direkta debatter på olika forum. 

Första gången jag uppmärksammade honom var dels när han fick in en debattartikel i Expressen 1993 - och när han i början av 1994 oväntat nog skrev ett pappersbrev  till mig. 

Han sa alltså många absurda saker - jag minns speciellt när han skrev att psykoterapeuterna  hade en så stor makt att de kunde bestämma vilka som skulle bli dömda för sexuella övergrepp mot barn, och incest,   i svenska domstolar. Och de hade sett till att 80 procent av de incestdömda var oskyldiga. 

Anledningen till detta var enligt Scharnberg att de ville bedriva tvångsterapi med dessa då de satt i fängelset. Enligt Scharnberg visste terapeuterna att de inte kunde bota någon - och med 80 procent oskyldiga skulle de kunna skryta med att de botat 80 procent.  (!!!!!) 

Han blev konstigt nog internationellt känd - framförallt genom den kanske 1000 sidor långa  Freudkritiska boken  "The non-authentic nature of Freuds observations" från 1993 och en ungefär lika lång bok som han skrev 1996 - "Textual analysis",  där han låtsades bevisa att en mängd anklagelser om sexuella övergrepp mot barn var falska. 

När han fick motstånd kunde han egentligen inte argumentera, men just de massiva volymerna kunde ge några naiva själar intrycket att han var en framstående forskare som skrev så djupt att vanliga dödliga  inte kunde förstå det - och som inte insåg att anledningen till att det var obegripligt inte var hans djup, utan att det faktiskt VAR bisarrt nonsens från början till slut. 

Vad som egentligen drev Scharnberg har jag aldrig fattat, men nu är tydligen hans långa desinformationskampanj  slut. 

Som sagt - nej, jag blev aldrig störd av vad han skrev.  Återigen , som sagt - han var för absurd för att tas på allvar. Och han var dessutom alldeles ovanligt lätt att motbevisa - och krossa  i debatter..... 

Så en debatt  med honom var alltid en win-win-situation. Man behövde vare sig befara att han skulle komma med argument som var svåra att bemöta - eller att han skulle komma med rent personliga slag under bältet.

*Han riktade dock obehagliga personangrepp mot andra - se länken nedan- men de var så overkligt absurda att de knappast kunde påverka någon. 

---------

Fyra polemiker jag skrivit mot Max Scharnberg, se 

http://ritualabusedebate.blogspot.com/search/label/Max%20Scharnberg

Har du hört vad som hänt?

Det finns en låt som jag letat efter på YouTube i flera år. Det är alltså "Har du hört vad som hänt?" med Fria Proteatern från 1971.Den låg på LP:n "Har ni hört kamrater?". 

Nu upptäckte jag att den äntligen har lagts ut på YouTube..

Fria Proteatern var det nya namnet på NJA-gruppen, som året innan hade gjort skivan "Hör upp allt folk". På den fanns en låt med namnet "Minns du förra året?". Det var en låt som handlade om vad som hände 1969 - utifrån ett ganska speciellt vänsterperspektiv. Den har länge funnits på YouTube

"Har du hört vad som hänt?" var ett försök att göra en likadan sång - nu om 1971. Den var nog inte lika bra, men den blir ändå en lätt nostalgisk tidsspegel - som är ganska rolig att höra så många år efteråt. 

Den är lite mer plakatmåssig än "Minns du förra året?" - men jag tycker den är värd att lyssna på.

NJA-gruppen/Fria Proteatern var en kombinerad teater- och musikgrupp som de facto var knuten till vänstergruppen KFML, som i början av 1973 bytte namn till SKP, KFML/SKP byggde förvisso på en milt sagt problematisk politisk grund, men gjorde faktiskt en hel del nytta - framförallt bidrog den till att bygga upp olika typer av frontorganisationer runt politiska frågor. 

Den mest kända var nog FNL-grupperna.

Men de hade också en grupp av fackliga aktivister, som också gjorde en hel del nytta. 

KFML/SKP  skulle nog kunnat levt kvar längre om de inte hade haft stora illusioner om, och underordnat sig, den maostalinistiska regimen i Kina. Det var dess akilleshäl, och i och med att Kinas politik blev mer och mer svårbegriplig hamnade detta förbund i en gradvis mer och mer fördjupad kris. 

Från och med ca 1980 började dock Fria Proteatern att avpolitiseras, och blev något helt annat än den hade varit under sin politiska period. 

Men både pjäserna och låtarna från 70-talet är fascinerande tidsdokument. 

På länken nedan kan ni höra "Har du hört vad som hänt?". 

https://www.youtube.com/watch?v=GZC6fPPH9Mw&list=RDGZC6fPPH9Mw&start_radio=1

 

A Dream Within A Dream

Edgar Allan Poe, 1849

-------------------------------------

Take this kiss upon the brow!

And, in parting from you now,
Thus much let me avow-
You are not wrong, who deem
That my days have been a dream;
Yet if hope has flown away
In a night, or in a day,
In a vision, or in none,
Is it therefore the less gone?
All that we see or seem
Is but a dream within a dream.

I stand amid the roar
Of a surf-tormented shore,
And I hold within my hand
Grains of the golden sand-
How few! yet how they creep
Through my fingers to the deep,
While I weep- while I weep!
O God! can I not grasp
Them with a tighter clasp?
O God! can I not save
One from the pitiless wave?
Is all that we see or seem
But a dream within a dream?

 

En partiell lösning på gåtan?

Nästan med en gång efter att ha skrivit förra inlägget upp dök en lösning upp. I alla fall en partiell sådan. 

En egenhet jag har är att jag brukar minnas exakt vad jag gjorde dag för dag, timme för timme under många år i mitt liv. Det gäller inte de senaste åren, och förstås inte de allra tidigaste, 

Men från och med när jag började skolan minns jag bättre och bättre -  tills det når sin kulmen nån gång i tonåren - och sedan fortsätter att vara där i årtionden.

Detta kombineras med något annat. Nämligen att när jag minns det känns det som om det var något som hände helt nyligen. Kanske igår, kanske för en timme sedan. 

Redan kvällen innan jag fick föreställningen  på förmiddagen den 18,  mindes jag vad som hände mig då -- exakt 56 år tidigare. den 18 augusti 1971.  Det hade - insåg jag senare -  en hel del likheter med förställningen om de närmast magiska tabletterna, minus hallucinationerna. 

På kvällen på måndagen den 16 augusti 1971 gick jag till psykkliniken på S.t Görans sjukhus. Jag var alltså 16, och stod inte ut med att bo hemma. Jag ville bort - och psykpatient var bättre än att bo hemma. 

Nåväl - de tog in mig, och jag fick den sömntablett jag brukade ta -  Ansopal. 

Men den fungerade inte. Jag låg hela natten - utan ens en timmes sömn. Personalen bekräftade detta. När de gick in i mitt rum för att kolla var jag vaken varje gång.

Nästa dag - den sjuttonde - gick jag runt i  ett trött tillstånd. Jag hamnade i olika diskussioner med personalen och tänkte väl att jag kommer väl att sova gott nästa natt. 

Men det gjorde jag inte. Jag var vaken hela den natten - också. Även det bekräftades av den personal som kollade upp mig under natten. 

Dagen efter var jag livrädd. Hade jag förlorat förmågan att sova? Jag krävde av läkaren att jag skulle få mycket starka sömntabletter, så att jag äntligen skulle kunna få somna. Läkaren - en kvinna - var mycket tveksam till min begäran. 

Jag började gå runt runt på avdelningen i ett tillstånd av ren ångest. Runt, runt, runt. 

Till sist kom läkaren på att det nog ändå var bäst att jag fick några mycket starka sömntabletter. Hon gav mig något som hette Diminal Duplex. 

Jag minns att jag tog tabletterna - minns att jag lade mig i sängen - och sedan somnade jag. Då var klockan ungefär elva på förmiddagen. Ungefär klockan elva på kvällen vaknade jag - gick ut på avdelningen - gick in på rummet igen - och somnade om. 

Nästa gång jag vaknade var det klockan sex på morgonen. Jag hade sovit 19 timmar i sträck. 

Det var lite som att ha fötts på nytt. Efter en fruktansvärd ångestkris kände jag mig optimistisk igen. Och jag började undersöka möjligheterna att kunna bli intagen på Ungdomsklimiken  på Långbro. 

Jag fick snart kontakt med dem, och träffade dem den 23 september 1971. De föreslog att jag skulle lägga in mig med en gång, men jag hade hunnit bli lite ambivalent. Men den 9 november 1971 lade jag ändå in mig, och kom i stort sett att vara där till den 17 januari 1973. 

Det var en lycklig period. 

Så på timmen exakt 55 år efter att jag fick Diminal Duplex - som hävde en av de värsta ångestanfallen i mitt liv-  får jag den bestämda uppfattningen att jag har fått en undergörande tablett som fått mig att må bra.  Jag försöker lista ut hur jag kan ha fått den,  då jag inte minns tillfället - och börjar till sist spekulera om en annan dimension och en annan värld. 

Men det var inte en annan dimension eller värld. Utan en annan tid. Exakt 55 år tidigare. På timmen. 

Till och med det där att de ges ut av staten och att jag inte var den ende som fått dem stämmer ju delvis. . Visserligen ägdes inte psykkliniken av staten men av landstinget - men det var nära i alla fall. (Numera har S.t Görans sjukhus privatiserats - men då hade nyliberalismen ännu inte slagit sönder svensk sjukvård). 

Och fler än jag fick ju sömntabletter på offentligägda sjukhus. 

Så exakt 55 år efter att det hände vaknar jag med föreställningen att jag har fått några underbara tabletter med närmast magiska egenskaper. Det var sant - men det var exakt 55 år tidigare. 

 

En märklig föreställning

När jag vaknade den 18 augusti (igår) hade jag en mycket konstig föreställning i huvudet.  Den är så konstig att jag undrar om jag verkligen HADE vaknat. 

Men det kändes definitivt som att jag var vaken. 

Jag hade en upplevelse, som jag inte såg som en upplevelse, utan som - en kunskap. Jag VISSTE en speciell sak. Fast efteråt är det väl snarare så att jag trodde att jag visste. 

Vad visste (eller "visste") jag då. Att jag någon gång under de senaste veckorna (eller månaderna) hade fått ett antal tabletter som helt hade förändrat mitt medvetande. Som hade lett till hallucinationer, vilka i sin tur hade förändrat hela min syn på verkligheten. 

Det påminner lite om hur LSD-frälsta 1967 hade berättat om sina upplevelser av denna drog. 

Inte nog med det. Jag "visste" att detta var ett led i ett statligt projekt som många andra också hade varit med om.  Kanske hela befolkningen. 

Det var något som ledde till något bra. Jag tänkte inte alls i termer av att en ondskefull klick hade drogat folk för att upprätta en ny satanisk ordning. Inte alls.

Det var inte heller något som skett i hemlighet och som jag hade upptäckt efteråt. Nej, jag "visste" att jag hade varit helt medveten när det skedde - och hela tiden hade vetat om det.

Men jag var alltså vaken. Jag tänkte som en vaken. Och därför kom genast inre skeptiska frågor. 

Det första var - när skulle det ha hänt? Jag gick igenom de senaste månaderna i mitt minne. Det fanns ingen mystisk lucka när det skulle kunna ha hänt. Jag hade en ganska bra bild av vad som hänt under den tiden. Jag kunde inte få in min "visshet" i detta. 

Sedan kom jag att tänka på min blogg. Jag har skrivit på bloggen nästan varje dag de senaste månaderna. Men jag visste att jag inte hade skrivit om något sådant alls. Varför hade jag inte gjort det? Jag skriver ju om viktiga saker som. hänt mig - hur kan jag då ha missat denna fantastiska händelse?

Min skepsis växte. Å enda sidan "visste" jag att det hade hänt - å andra sidan gick det inte att placera det någonstans i min tidslinje. 

Efter kanske fem-tio minuter kom jag till sist fram att - nej, det kunde ju inte ha hänt. Men vad kom då "vissheten" ifrån?

Jag började fundera om det kanske hade hänt i en annan dimension. Eller i en annan värld. Eller något som liknade detta.

Varför denna "visshet"? Vad orsakade denna?. Någon förklaring måste väl finnas? Jag har en del teorier, men  alla dessa är mycket konstiga. Milt sagt...

 

Utan kommentarer

"Ministern uppmanar till massmord i Gaza – varje natt"

'Israels säkerhetsminister Itamar Ben Gvir kritiserar det sjunkande antalet attacker i Gaza. Nu uppmanar han militären att ”döda 30 till 40” – varje natt. – De borde inte leva, säger han.'

https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/aJaoME/israeliske-ministern-uppmanar-till-massmord-i-gaza-varje-natt

Filmatisering av den första Femboken

Det sägs att om man blir gammla går man ofta tillbaks till barndomen. Mitt nyvaknande intresse för Enid Blyton skulle förstås kunna ses som ett exempel på detta. 

Jag har alltid gillat Enid Blyton, från och med att jag första gången läste en fembok, troligen i mars 1966. Men efter några år försvann det mesta av intresset, 

För kanske tio år sedan kom det tillbaka. Jag håller nu på att köpa alla femböcker på engelska, de går inte längre att köpa på svenska.

Det finns två serier med filmatiseringar av femböckerna på YouTube. Den ena är från slutet av 70-talet, den andra är från 1995-97. Jag fasar för den dag då några upphovsrättsnissar kommer att stoppa dessa, men än har det i alla fall inte hänt.

På de två länkarna nedan kan man se en filmatisering av den första femboken - från TV-serien 1995-97.

Nej, jag är förstås inte helt okritisk till den första femboken. Den handling som beskriver själva mysteriet är ju banal - den kanske banalaste i någon fembok.

Tänk en skattkarta, tänk en övergiven slottsruin, tänk en skatt...

Men det fina med handlingen är inte just detta. Det är beskrivningen av hur de fyra barnen och hunden finner varandra. Från en inledande fas av misstänksamhet mellan Georgina/George och de andra  - till början av en vänskap som är mycket fint beskriven. 

Denna process börjar egentligen med upptäckten att George (hon vill ju kallas detta) har en hund, som hon måste gömma undan för att hennes far inte vill ha den i huset. 

De andra barnen får genast sympatier för hennes situation, och det skapar med en gång en djup vänskap mellan de andra barnen och George - och hennes hund Timmy.

TV-seriernas berättelser missar ofta nyanser i böckerna, men just i den första femboken lyckas de två avsnitten i serien 1995-97 i hög grad göra både handlingen och grundtemat rättvisa. Medan den tidigare TV-serien faktiskt totalt förändrade handlingen i slutet av boken.

Nedan kommer de två första avsnitten i den senare TV-serien. Det är egentligen onödigt att lägga upp båda, eftersom det ena avsnittet automatiskt går över till det andra, men pedantisk som jag är lägger jag alltså upp båda två. 

https://www.youtube.com/watch?v=s_ylFj1BMXI&list=PL0D6AAC2F5186592F&index=2 

https://www.youtube.com/watch?v=CyT6lrbad6U&list=PL0D6AAC2F5186592F&index=2

"Paranoid protestants"

Detta är titeln på en cirka två och en halv timme lång dokumentär om sjundedagsadventisterna. Som kan ses på länken nedan.

Den är mycket grundlig, och milt sagt kritisk. Den torde inte vara uppskattad av SDA. 

Förutom paranoia-temat drivs tesen att Ellen G White - den kvinnliga de facto-grundaren av denna organisation - en organisation som ändå fortfarande inte har kunnat enas om att tillåta kvinnor som pastorer! - egentligen inte hade några visioner. Istället plagierade hon - nästan allt i hennes böcker och till och med privata brev vimlar av långa avsnitt från böcker som hon har läst. 

Det framgår inte helt om de menar att det gällde även hennes tidigaste visioner - men det är helt klart att den hävdar att det gäller efter att hon blev den erkände ledaren för SDA. 

Efter att under nära två timmar ha gått igenom perioden under Whites livstid, och en kort inredning om hennes föregångare,  beskriver den perioden efter hennes död  - och avslutar med en tragisk utbrytning från en utbrytning från en utbrytning - David Koreshs Branch Davidians. 

Beskrivningen av dramat vid Waco verkar dock på något konstigt sätt avbrytas innan det når slutet - men här är jag uppriktigt sagt inte säker på om det beror på att jag somnade - eller dissocierade  - mot slutet. Jag såg den liggande på sängen - och klockan var mycket sent på natten.* 

Den driver huvudsakligen två teser - dels alltså att White plagierade - dels att SDA i grunden är paranoida - och det antyds att SDA direkt eller indirekt är upphovet till en stor del av de konspirationsteorier som florerar i USA idag. Det ser jag dock som en klar överdrift.

Vad gäller plagierandet skulle en sjundedagsadventist förstås kunna svara att det inte behöver motbevisa en gudomlig inspiration - även om det är sant, White skulle kunnat vara dålig på att formulera sig - så Gud skulle kunnat ha lett henne till de texter som hon sedan skrev av.

Själv har jag någon sorts märklig svaghet för SDA. Deras hårda avståndstagande från helvetesläran skiljer dem fördelaktigt från andra fundamentalistiska grupper - och just deras "paranoia" gör att de inte kunnat alliera sig med den kristna högern i USA. De ser USA som i grunden en ond stat - vilket jag är benägen att hålla med dem om!-    och de inser därför att Donald Trump är ett hot. 

Även om detta tema sedan förvrids av att de märkligt nog verkar se det största hotet med honom -  med att han förespråkar söndagslagar...

I SDAs värld går vi mycket snart mot slutet - fruktansvärda katastrofer står för dörren - och sedan Jesu återkomst. Då alla som inte tror på Jesus på det sätt som SDA gör, och kanska alla som inte ser lördagen som en helig vilodag och lever därefter, kommer att förintas... Otäckt, men de kommer i alla fall inte komma til något helvete,  vilket kan ses som en förmildrade omständighet. 

Det finns saker i videon som förvånar mig - i videon sägs att SDA officiellt inte är "young earth creationists"  men alla SDA-medlemmar jag haft kontakt med och alla SDA-videor och skrifter jag någonsin sett som behandlar  skapelsen förespråkat just detta. 

För den som är intresserad av en kritisk analys av SDAs utveckling är denna video ett måste... 

-----

*Jag har sett den förut och jag har för mig att slutet av Waco-dramat då fanns med, men jag kan ha fel.

-----

Videon kan ses här.

https://www.youtube.com/watch?v=hEEIyg_J2g0

  

Bahuchara Mata

Det är alltså namnet på en indisk gudinna. Hon dyrkas i olika sammanhang. Framförallt är hon kanske känd fö att hon dyrkas av en grupp man-till-kvinna-transsexuela i Indien, som kallas Hijras.

De opererar bort sina könsorgan i en operation som inte är tillåten. Den genomförs alltitså privat, i hemlighet.

Eftersom den inte är medicinskt övervakad dör tyvärr en del i operationen. Blodflödet stoppas inte eftersom det sägs att manligheten försvinner med blodet. 

Anledningen till att den inte är medicinskt övervakad är att den inte är tillåten. Det är förbjudet för läkare att delta i den, 

I motsats till många transsexuella i väst hävdar inte Hijras att de är kvinnor. De säger att de är ett tredje kon. Anledningen att de inte säger att de är kvinnor är att de inte kan få barn. De säger att detta gör att de inte kan ses som kvinnor. 

Gudinnan spelar en sorts roll i operationen. Den genomförs under en bild av gudinnan. Den som ska opereras ska fokusera på biden av gudinnan under operationen. 

Det vore förstås bra som den skulle bli tillåten. Då skulle dödligheten sjunka under operationerna. 

Hijras är en ganska stor grupp. Det finns även ledande politiker som är Hijras. 

Nedan en bild av Bahuchara Mata

 

Bagdhad Barbie

Kommer vi äntligen att få slippa Karoline Leavitt?

Länken nedan - träffande iransk nidvisa om denna otäcka person. 
 

https://www.youtube.com/shorts/d2-mHvJebc0

 

Planerar Iran att döda Donald Trump?

Jag vet inte. Men påståendet ät vida spritt i USA.

Och om man kollar på kommentarsfälten på även neutrala US-amerikanska nyhettssajters Facebooksidor  består säkert 95 procent av kommentarerna av formuleringar som "what are they waiting for?" "why does it take so long?" "if they do, I am nominating them for the peace prize",, "if I knew of such a plot, I will never warn the police", "go on, Iran" osv. 

Trumps impopularitet är så stor att en stor andel av US-amerikanerna skulle jubla om han dödas av en främmande makt...

Han är förmodligen den mest hatade presidentan i USAs historia. 

Själv kommer jag , som aldrig dricker alkohol starkare än 4, 5-procentig cider, att öppna en vinflaska om Trump tvingas att avgå, dör, dödas (oavsett av vem),  eller inkapaciteras. 

Det enda bra han någonsin gjort är väl att släppa konfidentiella UFO-rapporter - men det var nog ett desperat försök att bli populär utanför den krympande MAGA-klicken. 

Men vad hjälper det när han dagligen och stundligen begår monstruösa brott. 

Jag är för alla tänkbara  (och otänkbara) försök att få stopp på monstret från Mar-a-Lago.. 

   

"United Church of Christ"

/Från min f.d.  huvudblogg 10 juli 3025/

På "Ready to Harvest",  en YouTubekanal som med mer än pedantisk noggrannhet letar reda på olika kristna grupper i framförallt USA, kan man finna en intressant video om den USA-baserade "United Church of Christ"

För den som tröskat igenom den ena efter den andra mer eller mindre fundamentalistiska gruppen på YouTube (varför gör jag det?) var det som att få lite frisk luft.

Politiskt är kyrkan närmast "woke" vilket är lite udda för en kyrka i USA idag. Teologiskt är den mycket öppen - man förväntas inte tro på försoningsläran, skapelseberättelsen, Bibelns ofelbarhet, mm. mm.

En representant för kyrkan citerades när hen sa att hen inte ansåg att Jesus dog för att försona våra synder - hans mission var att sprida ett budskap som skulle frälsa - inte att  dö för att frälsa. 

Mycket sympatiskt. 

De flesta verkar ändå acceptera uppståndelsen. Men det är inte på något sätt tvingande, och i videon citerades en kyrkomedlem som inte gjorde det. 

Kyrkan förkastar helvetesläran. Den accepterar utvecklingsläran, och menar att evolutionen var det sätt som Gud skapade livet och människan.

Den accepterar kvinnliga pastorer och samkönade äktenskap. 

Den verkar stå i hård opposition mot Trumpregimen. 

Det verkar tyvärr inte finnas något liknande i Sverige.*   

Däremot kan man på nätet ta del av deras officiella webbsida, dess YouTubekanal och dess Facebooksida. 

Eftersom jag är flygrädd kommer jag nog aldrig att åka till USA. Men om jag hade vågat skulle jag kanske någon gång besöka några av deras gudstjänster. Det skulle nog vara både roligt och intressant.

--------

*Även om en del kritiker hävdar att Svenska Kyrkan är något liknande,  men det stämmer faktiskt inte. 

Enid Blyton...

Såg att det idag är Enid Blytons födelsedag. Hon föddes nämligen den 11 augusti 1897.

Att hon är en av de författare som inspirerat mig mest torde framgå för den som läst i denna och mina tidigare bloggar - men hur upptäcke jag henne?

Från det att jag aktivt började läsa själv i sju-åttaårsåldern läste jag konstigt nog nästan aldrig barnböcker. Jag läste faktaböcker av olika slag - från och med våren 1963 med ett fokus på forntida historia. 

Jag började med Bibeln  och blev snart intresserad av hur den tidiga historien i israeliternas grannländer beskrevs i historieböcker. Sedan spred sig intresset till andra folk under forntiden. 

Efter ett tag började jag gradvis gå fram i tiden - från romarriket, till medeltiden och senare. 

Någon gång 1964 hade jag råkat låna hem ett lexikon med ett mycket långt uppslagsord om andra världskriget och då började jag intressera mig för mer nutida historia.   

På hösten 1964 började jag intressara mig för kalla kriget och av ren nyfikenhet började jag då läsa kommunistpartiets tidning Ny Dag. 

Och insåg då ganska snabbt att - USA faktiskt hade helt fel i Vietnam. 

Det sista var en vändpunkt i min åsiktsmässiga utveckling. Men en annan vändpunkt kom våren 1966 -  då jag genom en helt annan typ av författare ändå började ta del av barnböcker. Jag syftar alltså på Enid Blyton. 

Vem som först tipsade mig om Enid Blyton minns jag inte. Jag minns inte heller vad som till sist fick mig att ta steget att läsa henne. 

Vad jag minns är två saker. Dels att jag - när jag väl börjat läsa henne - blev helt överrumplad. Jag blev förälskad vid första ögonkastet. 

Det andra jag minns var hur oroade bibliotekarierna på skolbiblioteket blev över mitt nya läsval. De hade inte haft några invändningar mot mitt intresse för krig och världspolitik - men nu började de använda all sin övertalningsförmåga att få mig att sluta att läsa Enid Blyton. 

De berättade att hon var en mycket obehaglig person - även om jag där inte minns några detaljer. Däremot minns jag en av deras kritikpunkgter mot hennes böcker - ja, till en början var det alltså femböckerna som dispyten gällde. Det var att dessa till mycket stor del handlade om ätande. Enligt de vuxna kritikerna åt barnen kopiöst genom alla böckerna. 

Till min förvåning hittade jag inte detta när jag läste. Visst skildrades måltider ibland - men dessa spelade knappast en större roll i böckerna än de gör i vanliga barns liv. 

Om man tänker efter snarare mindre. 

Barn är intresserade av att äta - och i synnerhet av om det de äter smakar gott eller illa. I Femböckerna smakade maten oftast gott - men inte altid. Ibland hade den tillagats av vuxna som av okunnighet eller ibland till och med av en till illvilja gränsande likgiltighet tillagade dem illasmakande mat. 

Men detta var alltså inte PÅ NÅGOT SÄTT centralt i böckerna. 

Vad jag gillade i böckerna var dels sättet att skriva, men dels - och framförallt -  att barn löste mysterier som vuxna inte klarade av - och upptäckte elaka intriger som de vuxna inte såg. 

Att en atypisk och androgyn pojkflicka - Georgina/George -  spelade en central roll var för mig också ett plus. Just det atypiska hos henne var för mig faktiskt mycket tilltalande. Och att hon hade en klok, och sympatisk hund, som. hjälpte till att lösa mysterierna gjorde det hela ännu bättre (jag älskade hundar).

Någon gång senare detta år - troligen på senvåren och den tidiga sommaren - upptäckte jag även Äventyrsböckerna. På så sätt fördjupades mitt intresse. Där fanns ingen hund men en klok papegoja.  Och ett av femseriens huvudteman - äventyr i grottor, underjordiska tunnlar, och övergivna byggnader osv - fick nog en ännu större roll i Äventyrsböckerna. 

Mysterieböckerna minns jag mindre av, men jag läste dem. Där var den romantiska inriktningen på dalar, hedar, tunnlar, slott och grottor helt borta - de liknade snarare på något sätt vuxna mysteriedeckare. Men jag läste dem också. 

Miljoner barn kunde inte ha fel - vad än vuxenrecensenter tyckte. Och vad än trångsynta bibliotekarier tyckte.  Enid Blyton var en stor författare. Och när Blytongenerationen hade blivit vuxen började det till och med avspeglas på tidningarnas  kultursidor - låt vara 25-30 år för sent. Då var Enid Blyton tyvärr redan död. 

Men hon hade när det begav sig inte brytt sig om vad vuxna recensenter tyckte. Jag bryr mig inte om kritiker som är äldre än fjorton år - lär hon ha sagt. Eller var det kanske tretton år. 

En sympatisk kommentar. Absolut. 

Återigen till Ouija-bräden

Det är lite märkligt. Bara några dagar efter att jag skrev om en video på Paranormal Scholar för tre år sedan - som beskrev de fasansfulla saker som kan hända för de som använder Ouija-bräden - kommer en ny video på samma kanal där Laura Rowton beskriver dessa på ett närmast lyriskt sätt. 

Synkronicitet?

Trots att hon beskriver en ganska så kuslig händelse förknippad med ett sådant låter hon helt lyrisk och säger till och med att hon älskar Ouija-bräden...

Själv älskar jag definitivt inte Ouija-bräden eller "anden i glaset" men måste medge att minnesbilden från när vi 1974 eller 1975 satt i en mörk lägenhet och tittade ner på en mörk bakgård och av "anden" fick reda på denna fanns "i elementet" är ett fascinerande minne. 

På nedanstående video kan avsnittet i videon jag talade om höras med början 5.18.

https://www.youtube.com/watch?v=MfTN08AfBBg&t=771s

Dangerous Obsessions

Jag skrev tidigare om "anden i glaset" och ouija-bräden. Och kom på att jag någonstans hade en stencilerad kopia av en bok som hade ett ganska så långt kapitel om detta fenomen. 

Det är "Dangerous Obsessions" av Andrew Boyd. Den kom 1996.'

Så här i efterhand torde många se den som ett uttryck för den så kallade "Satanic Panic". Det gör inte jag, om inte annat för att jag anser att "Satanic Panic" är ett meningslöst begrepp. 

Det innebär inte att jag tycker att den direkt kan rekommenderas. Det är en intressant bok, men en som präglas av en närmast anekdotisk bevisföring, och ett lite vågat pendlande mellan olika infallsvinklar. 

Bokens syfte är att varna för ockultism, så där i största allmänhet, Den börjar med astrologi, och tar sedan upp ämnen som tarotkort, ouija-bräden, spiritism, New Age, och slutar med satanism - och rituella övergrepp. 

Det sistnämnda hade han tidigare skrivit en riktigt bra bok om - "Blasphemous Rumors" -  1991. Som i motsats till "Dangerous Obsesions" faktiskt kan rekommenderas. 

"Dangerous Obsessions" innhåller en mängd av intressanta fakta, som presenteras på ett ganska osystematiskt, och, som sagt, anekdotiskt, sätt. Det finns dock referenser till de allra flesta påståendena - så det är vanligtvis inga obelagda uppgifter. 

Författarens grundsyn är kristen, men inte fundamentalistisk. Han försöker dock ofta redovisa synpunkter som är vanliga i fundamentalistiska miljöer, för att sedan snabbt tillägga att det behöver man inte alls tro på - men om man inte gör det kan man istället använde sig av psykologiska argument för att tron på ockultism är farlig. 

Spännvidden är hisnande. Från personer som tror på horoskop i dagstidningar - till satanister som begår rituella övergrepp.  Man kan undra sig vad det ena har med det andra att göra. 

På samma sätt skulle man ju kunna koppla ihop någon som ber aftonbönen på kvällen med Åsa Waldau och Helge Fossmo i Knutbysekten. 

Kapitlet om Ouija finns på sidorna 35-56 - under rubriken "Spririt of the Glass". Där får man inledningsvis veta att ordet Ouija betyder ja-ja - det är en kombination av franska och tyska. Och författaren tilläger: "As far as parents and teachers are concerned the yes-yes board should be stricty a no-no." (s. 35).

Men varför? Inledningsvis kommer en del folkloristiska berättelser om de gruvliga olyckor som påstås ha drabbat de som spelat på ouija-bräden. Men författaren inser ju att dessa för många inte är så värst övertygande. Så istället kommer sedan  väldokumenterade fall där händelser omkring frågor till "anden" sedan har lett till depressioner, skräck och i några fall till och med självmord, 

Det betvivlar jag inte ett ögonblick. Om man verkligen tror på "glaset" och av denna får reda på att en av de som spelar är skyldig till ett nyligen begånget mord (ett exempel från boken) är det inte så konstigt att en mycket dramatisk psykologisk och sociologisk dynamik kan uppstå. 

Eftersom jag själv i motsats till Boyd anser att fusk är den huvudsakliga orsaken till resultaten under seanserna blir min främsta fundering i detta fall - vad hade fuskaren för motiv för att förtala en medspelare på detta grova sätt?

Som sagt - boken är intressant men inte speciellt bra. Men Boyds tidigare bok från 1991 VAR bra...

Efter dessa två böcker har Boyd skrivit om helt andra saker - och i sin lista på sina tidigare böcker finns dessa två inte med. Han har väl insett hur isolerad man numera kan bli om man ankagas för att ha spridit "Satanic Panic"...   

 

Lucky Lips

 Jag har altid förundrats över texten till den här låten med Cliff Richard,. Mamman måste ju ha varit oerhört märklig, av döma av de inledande raderna. 

"When I was just a little baby I didn't have many toys. But my mama used to say: Son, you've more than other boys. Now you may not be good looking, and you may not be too rich. But you'll never ever be alone, 'cause you've got lucky lips! Lucky lips are always kissing, lucky lips are never blue. Lucky lips will always find a pair of lips so true!. Don't need a four-leaf clover, rabbit's foot or a good look charm. With lucky lips you'll always have a baby in your arms."

Om man nu ska ta texten bokstavligt - vilket jag som aspergare kanske förväntas att göra ;-)  - betyder det ju att mamman redan när hennes son var en nyfödd baby började suggerera och indoktrinera den nyfödde om vilka erotiska erövringar denne kommer att göra som vuxen. 

Verkar i så fall inte ha varit en speciellt sund familj....

 https://www.youtube.com/watch?v=RuxaCwZkWbM&list=RDRuxaCwZkWbM&start_radio=1

 

Ciff Richard 1962

Klarläggande

Mitt förra inlägg är milt sagt opedagogiskt. .

Jag förstår inte helt varför jag lade ut det. Jag har tagit bort det från Facebook, men det får ligga kvar på denna blogg. 

Min inställning är ungefär denna.

"Anden i glaset" är en fånig lek.  Om den hos deltagarna skapar rädsla för demoner kan den bli farlig.

Men den är förstås inte farlig eftersom den framkallar demoner. Det gör den inte.

De resultat som kommer fram har inget med något övernaturligt att göra. Min personliga tro är att de mycket ofta, troligen oftast, beror på fusk. Jag utesluter inte helt att en del resultat kan bero på omedvetna handrörelser men jag tror att det är ganska så osannolikt.

Jag tycker inte att man ska spela den med barn. Inte därför att de kan bli besatta utan därför att de kan föra in dem i en overklig fantasivärld. Som ibland i och för sig kan verka lite kul, men ibland kan verka skrämmande. 

Enda anledningen till att jag några gånger har gåt med på att spela den med barn är att jag ville demonstrera att den så kallade anden inte finns - och att de så kallade resultaten nästan alltid beror på - fusk. 

De som tror att den kan leda till någon sorts kunskaper har lika fel som de som tror att den kan leda til att demoner dyker upp. 

Ockulta anhängare och kristna fundamentalistiska motståndare har sakligt sett lika mycket fel. 

Leken har desutom en tendens att skapa en form av folksägner bland barn. Första gången jag hörde talas om den var jag kanske tio år - då jag fick höra en förfärlig historia om hur någon frågade om var anden fanns och svaret blev i spegeln. En flicka gick ut till spegeln i ett annat rum och de andra hörde ett skrik.

När de sprang ut fann de henne helt borta, och med ett sönderrivet ansikte. Det var förstås en barnsägen - utan någon som helst förankring i verkligheten. 

Det är det man bör säga till barn som frestas att spela den. Och alltså  gärna också demonstrera hur lätt det är att fuska...

Ouijabrädets påstådda fasor

Jag har tidigare nämnt YouTube-kanalen Paranormal Scholar. Under en period verkade den främst syssla med att skrämma sina tittare och lyssnare från vettet.

Det var under denna period som nedanstående länkade video om så kallade  Ouijabräden gjordes. Ouijabräden är en kommersiellt tillverkad version av det som Sverige  i en mer amatörmässig utformning tidigare kallades "Anden i glaset". Denna gjordes genom att rita bokstäver på ett papper och sätta ett glas på det. 

Poängen var att alla skulla hålla sina fingrar på glaset och sedan fråga en "ande" olika frågor. Som den sedan skulle svara på genom att med hjälp av deltagarnas fingrar röra glaset mellan de olika bokstäverna. 

Numera har även Sverige fått den mer kommersiella varianten hit, med ett tillverkat bräde istället för ett handskrivet papper. Men principen är densamma.

I Laura Rowtons "Paranormal Scholar" förändrades bilden av Ouijabräden gradvis.. Det började med en klar skepticism, där hon antog att resultat berodde på att någon aktivt tryckte mot glaset och fick det att röra sig mot specifika bokstäver. 

Sedan svängde hon - nu hade hon kommit fram till att det fungerade på riktigt - man kan frambesvärja en ande. Detta framställde något positivt - man kunde få kontakt med avlidna vänner och ha en sympatisk konversation  med dem. 

Men bara ett år senare svängde hon igen. I nedanstående video berättar hon om veritabla epidemier av såväl psykiska som fysiska skador som orsakats av att spela på Ouijabrädet. /Men hoppa gärna över reklaminslaget mellan 3.12 och 5.20/.

Det handlar om fysiska skador av bisarr art, som ibland leder till sjukhusvistelser.  Det handlar om psykiska skador som leder till såväl extrem ångest, psykotiska reaktioner som aggressiva, även mordiska attacker. 

De snälla avlidna anförvanterna har nu ersatts med ... demoner. 

Hennes gradvis förändrade perspektiv är ju intressant. Från skeptiker, till en nyfiket intresserad ockultist - till att låta som en kristen fundamentalist - i allt utom just själva kristendomen. 

För en utomstående är det omöjligt att bedöma sanningshalten i de beskrivna "epidemierna" -  som sammantaget verkar så spridda att man nästan kan tala om en "pandemi"...

En fråga hon inte ställer sig är om inte själva tron på demoner kan ha orsakat en hel del av symptomen. Hon utgår nu från att det är de facto existerande demoner som  orsakar dessa. Utan att hon prövar alternativa hypoteser. 

Jag har aldrig spelat på ett Ouijabräde. Däremot har jag ett antal gånger prövat den mer primitiva amatörvarianten som i alla fall förut dominerade i Sverige.

Och jag vill säga detta. Det finns knappast något lättare än att fuska i "Anden i glaset". Det visade några medsammansvurna (ja, jag var skamligt nog med) på ett verdandiläger sommaren 1980. Vi skrämde slag på lägret genom en person som hade i uppgift att fuska, en som höll i ett rep som ledde till en vällingklocka, och en som stod vid huvudströmbrytare. Och en (jag tror det var jag) som ställde den rätta frågan. 

Frågan var  förstås "var finns du, ande?" (pinsamt värre), svaret var " i klockan". Sedan drog personen  med repet i just detta rep, och klockan började slå. 

Personen vid huvudströmbrytaren stängde av denna och det blev mörkt.

Paniken kom genast, och det vi gjorde kan ses som elakt, eftersom många på lägret var ungdomar i lägre tonår. Men. syftet var inte så dåligt. För efteråt demonstrerade vi hur vi hade gjort. Sensmoralen var - se hur lätt det är att fuska med "anden i glaset". Tro inte på att det verkligen är en ande.

Några år senare blev jag på nytt ombedd att göra "anden i glaset" med några ungdomar i just yngre tonåren. Ja sa först nej - men sedan kom jag på att jag på nytt skulle försöka visa just hur lätt det var att fuska. Det blev en del spektakulära resultat med glaset, och jag uppmärksammade en kille som verkade mycket mer fokuserad än de andra. Jag sa att vi skulle testa vad som hände om han lämnade spelet. Då upphörde alla resultat - ibland rörde sig inte glaset alls, och när det nån gång rörde sig blev resultatet typ XGOPLS - eller så. 

Även alla andra gånger jag spelat det har resultatet blivit osammanhängande nonsens. 

Med kanske ett undantag. När jag spelade det med en kvinna 1974 eller 1975 i en lägenhet som vette till en suggestiv och mörk bakgård på Hantverkargatan i Stockholm blev svaren också mest nonsens - med ett undantag. Vid den obligatoriska idiotfrågan "var bor du ande?"  blev svaret "i elementet". 

Sedan lyssnade vi länge efter om vi skulle höra några mystiska ljud från det värmeelement som stod bredvid bordet vi satt. Men vi hörde inget, 

Nedan Laura Rowtons kusliga YouTube-video

https://www.youtube.com/watch?v=SlkO3mQ2dx8

 

Att leva under Murphys lag

Om något ser ut att vara för bra för att vara sant -  är det med all säkerhet INTE sant.

Å andra sidan - om något ser ut att vara för dåligt för att vara sant - ÄR det med all säkerhet sant.

Ny Dag och "Things We Said Today"

Det var en gång jag satt på Kungliga Biblioteket och läste gamla årgångar av Sveriges Kommunistiska Partis tidning "Ny Dag". Jag hade kommit till hösten 1964. Ny Dag var då fortfarande en dagstidning. 

Det var en tidning som då hade lämnat sitt slaviska beroende till Sovjetunionen. Det hade skett redan 1963, när CH Hermansson var chefredaktör. 

Men fortfarande fanns det en hel del fyrkantiga drag i tidningen. Bland annat var den ganska tveksam till den framväxande popmusiken i västvärlden. 

Men ändå hade den då en recension av The Beatles LP "A Hard Days Night". Den kvinnliga recensenten gillade inte LP:n. Det var ju engelsk popmusik, och en kommunistisk tidning förväntades inte gilla sådan....

Men...

Recensentens ogillande var inte entydigt. För bland låtarna fanns en som hette "Things We Said Today".. Och den verkade gå mycket djupt in i henne. 

Hon skrev att den var ett undantag. Hon tyckte den var oerhört fin. Hela hennes motstånd mot popmusik i den kapitalistiska världen verkade ha fått en lucka. Hon verkligen älskade den sången.

Jag blev lika berörd av hennes recension som hon blev av "Things We Said Today". Jag blev rörd av att hon i denna sång hittade ett undantag.  Den mur av motvilja hon annars hade mot västerländsk popmusik krackelerade vid genomlyssningen av just "Things We Said Today".

Lyssna gärna på denna sång i länken nedan. För att höra den låt som fick en ganska så fyrkantig poststalinistisk kommunist att på ett rent anmärkningsvärt sätt sträcka sig bortom sina fyra kanter...

https://www.youtube.com/watch?v=NItAlTsPuQg&list=RDNItAlTsPuQg&start_radio=1

   

Om att rösta på Vänsterpartiet

Jag anser att man bör rösta på Vänsterpartiet i  detta val.  Det finns människor  jag känner som pga kritik mot olika ställningstaganden som V har tagit - eller inte tagit - inte kan tänka sig att göra detta. 

Jag respekterar självfallet deras val, men jag tror att de missar vad detta riksdagsval handlar om.  För det första handlar det om att få bort den Tidö-regering som på fyra år förstört så oerhört mycket i Sverige.  Därför är den  självklart att den måste röstas bort. 

För det andra är det  viktigt att rösta på det rödgröna blockets vänster. Socialdemokraternas politik skiljer sig endast marginellt från de borgerligas. Ja, den är bättre än Tidö - det är i stort  sett  omöjligt att inte vara det - men de har anpassat sig så mycket att det är tveksamt om förändringen skulle bli så oerhört stor. 

Det finns de som tycker att man bör rösta på Miljöpartiet istället. Jag respekterar detta beslut - V röstade för sänkt bensinskatt vilket var ett svek mot kampen mot den globala uppvärmningen. Men MP är helt opålitligt i exempelvis kampen mot privatiseringar. 

När Telge Bostädet sålde ut oss som bodde i Hovsjö till ett privatföretag var det endast V som röstade emot i kommunfullmäktige.  MP röstade för. Liksom alla andra partier. Det visar att i den typen av frågor är V det enda vänsterparti som finns - som har en chans i riksdagsvalet. 

Och visst ja - C -  de ligger till höger om moderaterna i ekonomisk politik.  De bör få så få röster som möjligt.