Carmilla

Från min f.d. huvudblogg 2 april 2019/

Dracula var inte först som skönlitterär vampyr. Det fanns andra före honom. Den kanske mest intressanta av dessa var Carmilla av Sheridan Le Fanu. 

Den kom ut redan 1872, och finns i en svensk översättning från 2015.

Carmilla är alltså berättelsens vampyr. Hon är ju kvinnlig, men det är inte det enda som skiljer henna från Dracula. Så vitt jag kan se saknar Dracula alla försonande drag. Han är visserligen inte ful och oformlig, som den äldre folktrons vampyrer, men är ”ond” och helt och hållet utan beskrivna positiva känslor. Hans blodsugande är närmast någon form av våldtäktsallegorier. De som utsätts för honom beskriver honom på ett entydigt skräckfyllt sätt. 

Carmilla är helt annorlunda. Hon har ett levande psykosexuellt känsloliv, och måste  beskrivas som lesbisk. De kvinnor som kommit i hennes väg beskriver henne som älskvärd, innerlig och romantisk. Men även de män som får en mer ytlig bekantskap med henne, upplever henne positivt. * 

Bokens huvudperson heter Laura, som i jagform berättar om sina möten med Carmilla. Även om Laura mot slutet av sin berättelse närmast pliktskyldigt tar avstånd från Carmilla - är beskrivningarna av deras möten nästan entydigt positiva. Och definitivt romantiska. 

Carmilla dödas mot slutet. En samling män har beslutat att hon måste dö, och genomför detta. Det är ett rituellt dödande, som sig bör när man dödar vampyrer. 

Men hon är inte den enda som är död. I bokens prolog får man veta att även Laura är död. Hur hon dog får man aldrig reda på. Så det finns utrymme för fantasin att spela. 

I slutet av boken, berättar Laura: "...och det händer ofta att jag vaknar upp ur en dagdröm av att jag tycker mig ha hört Carmillas lätta steg utanför salongsdörren" (Le Fanu 2015:105). Det är berättelsens sista ord. 

I ett efterord till den svenska utgåvan finns en text av Charlotte Hjukström. Där analyserar hon bokens berättelse som en subversiv story, med en udd riktad mot patriarkatet. Och hon avslutar:  "Lever Laura vidare som vampyr, värvar hon ständigt nya kvinnor till sina subversiva legioner? När som helst kanske vi får höra hennes steg utanför dörren". (Le Fanu 2015:127). 

Carmilla bet ju Laura, och Laura är död. Så varför skulle inte också hon kunna vara vampyr, som Carmilla? 

Samma spekulation återfinns i Per Faxnelds avhandling Satanic Feminism, där han undrar om inte Carmilla ändå hjälpte Laura att bli "free from her drab existence, shackled by the bonds of patriarchy, and led her into something more full and free". (Faxneld 2014:252).

På sådana frågor finns ju, som bekant. inga svar. ;-) 

PS. Det är lätt att på YouTube finna en filmversion av Carmilla, från 1970. Där tonas Carmillas positiva sidor kraftigt ned, och hennes demoniska tonas upp. På så sätt blir den entydigt homofobisk, vilket boken definitivt inte är.

Referenser
Per Faxneld  Satanic Feminism, Molin&Sorgenfrei 2014
Sheridan LeFanu, Carmilla, Bakhåll 2015  
 -----------------------------------
* På det sättet liknar hon mer en del av dagens attraktiva och positivt beskrivna vampyrer än den genomsnittliga 1800-tals-vampyren. Hon kan nog beskrivas som före sig tid...


Bild från originalversionen av "Carmilla".  

Vampyrernas idéhistoria

 /Från min f.d. huvudblogg 14 mars 2019/

Den som vill veta mer om vampyrer kan med fördel läsa Katarina Harrison Lindberghs bok "Vampyrernas historia"(2011). En bok som för övrigt varmt rekommenderas. Och som lärt mig en del om ett udda ämne*. 

Eller den borde förstås heta "Vampyrernas  idéhistoria" - eftersom vampyrer, som bekant, inte ser ut att finnas till i sinnevärlden...

Idag finns det heller knappast någon som verkligen tror att de finns. Och Harrison Lindbergh visar i sin bok att när människor verkligen trodde på vampyrer, trodde de på något helt annat än dagens populärkulturs-vampyrer.

Det folkloristiska materialet om vampyrer, upptecknat innan det blev ett riktigt populärt ämne på slutet av 1800-talet, beskriver snarare något som liknar dagens populära föreställning om zombier. Illaluktande, fula. oformliga. Som dessutom inte alls brukade komma från någon överklass, som Dracula. Det var ofta snarare fattiga, udda bybor, som varit illa omtyckta under livet. Det var framförallt från den gruppen som man ibland brukade peka ut personer som antogs ha blivit vampyrer efter sin död. .

Men vampyrtron försvann. Och samtidigt som den försvann förvandlades vampyrerna. De nya populärkulturella vampyrerna blev gradvis mindre fula, och ofta aristokratiska. Denna förändring började redan före Bram Stokers "Dracula", men i och med denna kom den senare tidens vampyrföreställningar att få en mycket fixerad form.

Att vampyrer bor i slott i Transsylvanien, att de har speciella hörntänder, att de inte syns i speglar, och att de sover i kistor, är några drag som inte alls fanns före Bram Stokers roman. 

Och i de tidigare folkloristiska berättelserna var inte ens blodet så centralt. Vampyrerna åt av de levande - de drack inte endast blod.

En av de centrala förändringarna som kom med populärkulturens vampyrer var alltså att en del av dem började kopplas till aristokrati och överklass.

Men det var endast första steget. Vad som sedan händer i en allt större del av genren, är att vampyrerna börjar bli snygga och attraktiva. Och på senare år har de också börjat bli mänskliga, empatiska och rent av snudd på ”goda”. 

Men fortfarande lever de alltså på människors blod. .

På något sätt kan man kanske kalla det för vampyrernas normaliseringsprocess. De suger vårt blod, men de är numera ändå vackra och sympatiska och skulle kunna vara en av oss....

Men samtidigt kan man ju förstås inte tro på dem... Det finns förmodligen  nästan lika få vuxna som tror på vampyrer som det finns vuxna som tror på jultomten. Dagens populära vampyrföreställning har ju också det gemensamt med föreställningen om jultomten - att den skapades av människor som själva inte trodde på den. Jultomten skapades för att lura barnen; den litterära vampyren för att skrämma och roa vuxna.

Därför finns ju faktiskt inte heller den ack så bekväma vägen till odödlighet - att bli biten av en vampyr - i verkligheten. Förr skulle väl inte så många ha beklagat detta - få skulle väl vilja få ett "evigt liv" som ens avlägset liknade folktrons ursprungliga groteska zombie-liknande vampyrer. Men att sörja att man inte kan få bli en av dagens snygga,  ack så  mänskliga och ofta också så välbärgade vampyrer - och som sådan bli odödlig – misstänker jag kan vara en ibland förekommande  reaktion hos en del fantasifulla unga läsare idag....

Men i detta har jag kanske fel?

;-)
------------------------------------------------- 
* Jag lånade den som pappersbok på bibliotek. Den går inte att köpa som pappersbok länge, men finns som e-bok. 

 
The Vampire (1897) av Philip Burne-Jones 

"Queen of endless night"

Vampyrer finns väl kanske inte -  tyvärr. Höll jag på att säga. 

För jag önskar nog just nu att denna  vampyr, denna "the queen of endless night" kunde hemsöka Donald Trump och klicken runt honom. 

Var finns hon när vi behöver henne...

https://www.youtube.com/watch?v=OZoOIZmKNNI&list=PLuA2NmPbbwOHo5QUKkApQ_2mBCxHtQFDu

-----------------------------------------------

PS. En ganska konstig associationskedja, kan någon tycka. Men jag var i ett mycket märkligt tillstånd när jag skrev inlägget. 

Jag hamnade alltså i ett mycket märkligt och ångestfullt tillstånd när jag väntqade på att  tidsfristen skulle gå ut.. Då började jag  gång på gång tvångsmässigt se på ovanstående video och fantiserade egenartat nog om hur vampyren i  denna skulle angripa Vita Huset och Mar-.a Lago..  

Efter det kände jag mig lite lugnare. Sedan somnade jag, och när jag vaknade efter några timmar hade USA backat. Då försvann ångesten totalt.

Min upplevelse känns rent surrealistisk...