Tidsresedröm

/Från min f.d. huvudblogg 26 april 2025/

För några nätter sedan  hade jag en mycket märklig dröm - med en både nostalgisk och positiv grundkänsla. 

Det var en sorts dubbel tidsresa. Jag hade i drömmen tänkt besöka ungdomskliniken på Långbro sjukhus (där jag var patient 1971-1972) men hamnade också i Gubbängen hösten 1962. Samtidigt. 

Syftet var alltså att besöka en klinik som inte finns idag - som en gång faktiskt varit en positiv upplevelse för mig.  Det var den första längre period som jag bodde utanför hemmet, och det var en mycket positiv upplevelse. 

Men redan i början av det jag minns av drömmen såg det istället ut som på Gubbängsvägen, där jag bodde som barn. 

Till sist gick jag till ett hus för att fråga var ungdomskliniken ligger. Jag kommer in i huset och när jag sedan öppnar en dörr kommer jag in i ett bibliotek. Jag uppfattar det genast som det bibliotek som låg i Gubbängsskolan - som jag brukade gå till  i första klass i grundskolan.  

I biblioteket stod en kvinna. Hon var mycket vänlig,.. Jag frågade var ungdomskliniken låg. Hon pekade på en röd pyramidformad byggnad som syntes i ett fönster och sa att den låg där. Det bör sägas att den inte på något sätt liknade den byggnad som ungdomskliniken en gång låg i. 

Hon började sedan av någon anledning tala om Kejneaffären, en komplex rättsskandal på 50-talet, och sa att det väl var en häxjakt på några helt oskyldiga män i toppen av samhällshierarkin.  Jag sa att jag var mycket tveksam till den beskrivningen. 

Det är i stort sett vad jag minns av drömmen. 

Frågan är ju varför ungdomskliniken och Gubbängens skolbibliotek kopplas ihop på detta sätt. Men jag tror att båda har något gemensamt. För även detta bibliotek gjorde att jag kom "utanför" familjen. Inte geografiskt, men intellektuellt. 

För den öppnade dörren till en väg av kunskaper som gav mig en helt annan plattform i livet än de jag hade haft tidigare. Och liksom jag idag upplever Långbro ungdomsklinik positivt upplever jag skolbiblioteket i Gubbängen som positivt. 

Den tidsresa som jag gjorde i drömmen gjorde jag en gång på sätt och vis i verkligheten. Den 2 maj 1972 (ja, jag minns faktiskt datumet) fick jag ett infall och åkte till Gubbängen, där jag inte bott sedan februari 1963, Det kändes verkligen som en tidsresa. 

Jag gick runt och tittade, och plötsligt fick jag ett nytt infall. Jag gick till Gubbängsskolan och så till dess bibliotek. Det var öppet. Jag gick in och tittade runt lite grann. Det kändes nästan magiskt. 

Årtionden senare gjorde jag om samma resa. Skolan finns ju kvar, men jag hittade inget skolbibliotek.  Om det fortfarande fanns ett sådant låg det numera på en helt annan plats i skolan. 

Det tyckte jag var lite tråkigt. 

Det där med Kejneaffären var ju lite mystiskt. Men jag tror att jag har en förklaring till det också, men den tar jag inte här. 

PS. Som ni märker anser jag att det går att tolka och förstå drömmar. I alla fall många drömmar. 

Vietnam är nära...

/Från min f.d.  huvudblogg 23 juli 2021/

Någon gång 1967-68 bildades inom De förenade FNL-grupperna (DFFG) en sånggrupp som kallades "Freedom Singers". I samband med  inre konflikter och strider inom FNL-grupperna i slutet av 1970 splittrades Freedom Singers - och så vitt jag fattar kom en del av gruppen att ingå i KFML(r):s sånggrupp Knutna Nävar..

Hela splittringen 1970 initierades av KFMl(r) . De ville förvandla FNL-grupperna till en organisation som helt öppet och "officiellt"endast skulle vara en underordnad del av den egna organisationen. 

Men FNL-grupperna överlevde, och fortsatte dessutom att ge ut LP-skivor med anti-imperialistiska  sånger. De blev minst lika bra som de LP-skivor som "Freedom Singers" hade gett ut 1968 och 1970.  Själv tyckte jag de blev bättre...

1971 gav de ut "Till det kämpande Vietnam".  1972 gav de ut "Vietnam är nära". 

Men det uppstod inte en ny specifik sånggrupp, med ett eget namn. , I stället gavs skivorna ut  av "De förenade FNL-grupperna", rätt och slätt.  .

I den andra LP:n av dessa, *"Vietnam är nära". fanns en titellåt med just detta namn.   

Jag hörde den första gången live på Hötorget nån gång sommaren 1972, Den gick in i mig direkt. FNL-gruppernas sånggrupper gjorde en hel del mycket bra sånger, ,men "Vietnam är nära" är nog den som har berört mig mest 

Den var oerhört suggestiv, tyckte i alla fall jag.

Texten är uppenbart inspirerad av den massiva offensiv som FNL inledde i början av april 1972. Denna blev början till slutet  för USA:s krig - och för USA-marionetterna i Saigon-regeringen. USA insåg att de inte kunde vinna, och gjorde  eftergifter som ledde till Parisavtalet 1973. Och den överväldigande majoriteten av USA-trupperna drogs bort. 

När FNL inledde nästa stora offensiv i slutet av 1974 stod Saigon-juntan ensam, med mycket få USA-soldater kvar i Sydvietnam.  Den 30 april 1975 gick FNL in i Saigon.  

"Vietnam är nära" kan höras här.

PS. Jag lade faktiskt ut denna sång på min blogg redan 2007.

Gunvor, determinism och religion

Jag hade mitt första samtal med Gunvor på kvällen den 1 maj 1972, Vi hade varit på en demonstration och efter den hade jag kommit till det kollektiv i Roslags Näsby där hon och andra bodde i. Meningen var att jag skulle sova över där.

Hon var medlem i RMF (Revolutionära Marxisters Förbund) - numera en tendens i Vänsterpartiet med namnet "Socialistisk  Politik"...

Jag var just då inte medlem, men jag var sympatisör. Vilket för övrigt skulle leda til att jag uteslöts ur FNL-grupperna senare samma vår.

Då man pratade med andra RMF:are då handlade det nästan enbart om politik. Men Gunvor ledde ofta över samtalet på helt andra saker, vilket ledde till fascinerande diskussioner. Den här gången pratade hon om ... tidsresor. Hon hade tydligen läst en del sf och var fascinerad av ämnet. 

Jag minns att jag lite surt sade att tidsresor tillbaks i tiden skulle leda till logiska paradoxer och alltså var omöjliga. Men diskussionen verkade ändå gå in i  mig - för dagen efter åkte jag plötsligt till Gubbängen, som jag hade bott i mellan 1956 och 1963 - och gick omkring och tittade på en massa ställen som jag inte hade sett på åratal. 

Det var ju också en "tidsresa"...

Någon gång i hösten 1972 sade en person till mig att kollektivet - för övrigt kallat "Kulturens Vagga" - verkade vara en märklig blandning av marxister och kristna. Jag var mycket starkt anti-religiös - så jag fick närmast en chock. Så.när jag kom dit nästa gång ställde jag en misstänksam - och riktigt ogillande - fråga om saken. 

Det var värre än jag trodde. Det var inte så att kollektivet var en blandning av marxister och kristna - två av RMF-medlemmarna var själva kristna. Gunvor själv, och en annan kvinna som hette Ellika. I min hårdföra materialistiska ateism såg jag det som helt förfärligt. 

Så det startades en rad hetsiga diskussioner som varade i nära ett halvår. 

De kom snart att fokusera på frågor om determinism och fri vilja. 

Jag var en benhård determinist - och hade varit det sedan 1967. När jag först blev det tyckte jag att det var otäckt - men jag vande mig snart och började istället uppfatta indeterminismen som otäck. Jag såg den som en ursäkt för moraliserande - istället för att se människors val som produkten av arv, miljö och ev. andra orsakskedjor blev deras val uttryck för en asbtrakt "fri vilja". '

Samtidigt insåg jag snart att Gunvors och Ellikas kristendom var mycket mer nyanserad än det jag hade förknippat med det ordet. Gunvor uppmanade mig att läsa biskop John Robinsons bok "Gud är annorlunda" - "Honest to God" i det engelska originalet - och jag kom motvilligt att acceptera att den var riktigt sympatisk. 

Samtidigt hade min materialism en lucka. För medan jag försvarade en ganska så mekanisk materialism - trots att jag såg mig som marxist uppfattade jag dialektiken som flummigt nonsens - hade jag funderat över hur icke-medveten materia skulle kunna förklara medvetandets existens. Någonstans hade jag en känsla av att det var omöjligt. 

Så min tuffa materialism var inte lika grundad som jag trodde. 

Denna hårdföra materialism var nog på många sätt en försvarsmekanism. Eftersom den hade denna lucka slogs den ändå sönder - efter några månader. 

Jag försökte sedan bli kristen - men det lyckades inte riktigt.

Men hela detta drama - jag uppfattade det som ett livsavgörande drama - fick som slutresultat att jag fick en mycket mer nyanserad världsbild - och faktiskt också människosyn. 

Den 31 december 1972 - då jag fyllde 18 år och fortfarande drev min mekaniskt materialistiska linje  - fick jag förresten Friedrich Engels bok "Anti-Dühring" till födelsedagspresent av kollektivet. Det var inte för att motverka idealistiska avvikelser hos mig - några sådana hade jag verkligen inte då - utan för att försvaga min  fyrkantiga version av materialismen. 

Efter detta blev Gunvor en helt central människa i mitt liv - även under de perioder då vi inte träffades alls. Vi fick också dela en del erfarenheter tillsammans - det mest anmärkningsvärda var nog när vi hamnade i en livs levande spökhistoria midsommaren 1979 - något som vare sig hon eller jag någonsin lyckades förklara. 

Under de senaste åren har vi haft en regelbunden telefonkontakt - den senaste tiden har vi nog haft långa mobilsamtal i snitt en gång i veckan. 

Det går helt enkelt inte att vänja sig vid att hon inte längre finns. Det känns ofattbart tomt. En känsla av tomhet som troligen aldrig kommer att försvinna.