Dangerous Obsessions

Jag skrev tidigare om "anden i glaset" och ouija-bräden. Och kom på att jag någonstans hade en stencilerad kopia av en bok som hade ett ganska så långt kapitel om detta fenomen. 

Det är "Dangerous Obsessions" av Andrew Boyd. Den kom 1996.'

Så här i efterhand torde många se den som ett uttryck för den så kallade "Satanic Panic". Det gör inte jag, om inte annat för att jag anser att "Satanic Panic" är ett meningslöst begrepp. 

Det innebär inte att jag tycker att den reservationslöst kan rekommenderas. Det är en intressant bok, men en som präglas av en närmast anekdotisk bevisföring, och ett lite vågat pendlande mellan olika infallsvinklar. 

Bokens syfte är att varna för ockultism, så där i största allmänhet, Den börjar med astrologi, och tar sedan upp ämnen som tarotkort, ouija-bräden, spiritism, New Age, och slutar med satanism - och rituella övergrepp. 

Det sistnämnda hade han tidigare skrivit en riktigt bra bok om - "Blasphemous Rumors" -  1991. Som i motsats till "Dangerous Obsesions" faktiskt kan rekommenderas. 

"Dangerous Obsessions" innhåller en mängd av intressanta fakta, som presenteras på ett ganska osystematiskt, och, som sagt, anekdotiskt, sätt. Det finns dock referenser till de allra flesta påståendena - så det är vanligtvis inga obelagda uppgifter. 

Författarens grundsyn är kristen, men inte fundamentalistisk. Han försöker dock ofta redovisa synpunkter som är vanliga i fundamentalistiska miljöer, för att sedan snabbt tillägga att det behöver man inte alls tro på - men om man inte gör det kan man istället använde sig av psykologiska argument för att tron på ockultism är farlig. 

Spännvidden är hisnande. Från personer som tror på horoskop i dagstidningar - till satanister som begår rituella övergrepp.  Man kan undra sig vad det ena har med det andra att göra. 

På samma sätt skulle man ju kunna koppla ihop någon som ber aftonbönen på kvällen med Åsa Waldau och Helge Fossmo i Knutbysekten. 

Kapitlet om Ouija finns på sidorna 35-56 - under rubriken "Spririt of the Glass". Där får man inledningsvis veta att ordet Ouija betyder ja-ja - det är en kombination av franska och tyska. Och författaren tilläger: "As far as parents and teachers are concerned the yes-yes board should be stricty a no-no." (s. 35).

Men varför? Inledningsvis kommer en del folkloristiska berättelser om de gruvliga olyckor som påstås ha drabbat de som spelat på ouija-bräden. Men författaren inser ju att dessa för många inte är så värst övertygande. Så istället kommer sedan  väldokumenterade fall där händelser omkring frågor till "anden" sedan har lett till depressioner, skräck och i några fall till och med självmord, 

Det betvivlar jag inte ett ögonblick. Om man verkligen tror på "glaset" och får reda på att en av de som spelar är skyldig till ett nyligen begånget mord (ett exempel från boken) är det inte så konstigt att en mycket dramatisk psykologisk och sociologisk dynamik kan uppstå. 

Eftersom jag själv i motsats till Boyd anser att fusk är den huvudsakliga orsaken till resultaten under seanserna blir min främsta fundering i detta fall - vad hade fuskaren för motiv för att förtala en medspelare på detta grova sätt?

Som sagt - boken är intressant men inte direkt bra. Men Boyds tidigare bok från 1991 VAR bra...

Efter dessa två böcker har Boyd skrivit om helt andra saker - och i sin lista på sina tidigare böcker finns dessa två inte med. Han har väl insett hur isolerad man numera kan bli om man ankagas för att ha spridit "Satanic Panic"...