Enid Blyton...

Såg att det idag är Enid Blytons födelsedag. Hon föddes nämligen den 11 augusti 1897.

Att hon är en av de författare som inspirerat mig mest torde framgå för den som läst i denna och mina tidigare bloggar - men hur upptäcke jag henne?

Från det att jag aktivt började läsa själv i sju-åttaårsåldern läste jag konstigt nog nästan aldrig barnböcker. Jag läste faktaböcker av olika slag - från och med våren 1963 med ett fokus på forntida historia. 

Jag började med Bibeln  och blev snart intresserad av hur den tidiga historien i israeliternas grannländer beskrevs i historieböcker. Sedan spred sig intresset till andra folk under forntiden. 

Efter ett tag började jag gradvis gå fram i tiden - från romarriket, till medeltiden och senare. 

Någon gång 1964 hade jag råkat låna hem ett lexikon med ett mycket långt uppslagsord om andra världskriget och då började jag intressera mig för mer nutida historia.   

På hösten 1964 började jag intressara mig för kalla kriget och av ren nyfikenhet började jag då läsa kommunistpartiets tidning Ny Dag. 

Och insåg då ganska snabbt att - USA faktiskt hade helt fel i Vietnam. 

Det sista var en vändpunkt i min åsiktsmässiga utveckling. Men en annan vändpunkt kom våren 1966 -  då jag genom en helt annan typ av författare ändå började ta del av barnböcker. Jag syftar alltså på Enid Blyton. 

Vem som först tipsade mig om Enid Blyton minns jag inte. Jag minns inte heller vad som till sist fick mig att ta steget att läsa henne. 

Vad jag minns är två saker. Dels att jag - när jag väl börjat läsa henne - blev helt överrumplad. Jag blev förälskad vid första ögonkastet. 

Det andra jag minns var hur oroade bibliotekarierna på skolbiblioteket blev över mitt nya läsval. De hade inte haft några invändningar mot mitt intresse för krig och världspolitik - men nu började de använda all sin övertalningsförmåga att få mig att sluta att läsa Enid Blyton. 

De berättade att hon var en mycket obehaglig person - även om jag där inte minns några detaljer. Däremot minns jag en av deras kritikpunkgter mot hennes böcker - ja, till en början var det alltså femböckerna som dispyten gällde. Det var att dessa till mycket stor del handlade om ätande. Enligt de vuxna kritikerna åt barnen kopiöst genom alla böckerna. 

Till min förvåning hittade jag inte detta när jag läste. Visst skildrades måltider ibland - men dessa spelade knappast en större roll i böckerna än de gör i vanliga barns liv. 

Om man tänker efter snarare mindre. 

Barn är intresserade av att äta - och i synnerhet av om det de äter smakar gott eller illa. I Femböckerna smakade maten oftast gott - men inte altid. Ibland hade den tillagats av vuxna som av okunnighet eller ibland till och med av en till illvilja gränsande likgiltighet tillagade dem illasmakande mat. 

Men detta var alltså inte PÅ NÅGOT SÄTT centralt i böckerna. 

Vad jag gillade i böckerna var dels sättet att skriva, men dels - och framförallt -  att barn löste mysterier som vuxna inte klarade av - och upptäckte elaka intriger som de vuxna inte såg. 

Att en atypisk och androgyn pojkflicka - Georgina/George -  spelade en central roll var för mig också ett plus. Just det atypiska hos henne var för mig faktiskt mycket tilltalande. Och att hon hade en klok, och sympatisk hund, som. hjälpte till att lösa mysterierna gjorde det hela ännu bättre (jag älskade hundar).

Någon gång senare detta år - troligen på senvåren och den tidiga sommaren - upptäckte jag även Äventyrsböckerna. På så sätt fördjupades mitt intresse. Där fanns ingen hund men en klok papegoja.  Och ett av femseriens huvudteman - äventyr i grottor, underjordiska tunnlar, och övergivna byggnader osv - fick nog en ännu större roll i Äventyrsböckerna. 

Mysterieböckerna minns jag mindre av, men jag läste dem. Där var den romantiska inriktningen på dalar, hedar, tunnlar, slott och grottor helt borta - de liknade snarare på något sätt vuxna mysteriedeckare. Men jag läste dem också. 

Miljoner barn kunde inte ha fel - vad än vuxenrecensenter tyckte. Och vad än trångsynta bibliotekarier tyckte.  Enid Blyton var en stor författare. Och när Blytongenerationen hade blivit vuxen började det till och med avspeglas på tidningarnas  kultursidor - låt vara 25-30 år för sent. Då var Enid Blyton tyvärr redan död. 

Men hon hade när det begav sig inte brytt sig om vad vuxna recensenter tyckte. Jag bryr mig inte om kritiker som är äldre än fjorton år - lär hon ha sagt. Eller var det kanske tretton år. 

En sympatisk kommentar. Absolut.