Gunvor och försoningsläran

Gunvor förblev en kristen hela sitt liv. En mycket odogmatisk sådan, förvisso. 

Hon kunde kombinera kristendom med marxism, med feminism, med teorin om ett förhistoriskt matriarkat. 

Efter att ha studerat och översatt Evelyn Reeds "Kvinnans utveckling" kunde hon även kombinera sin kristendom med evolutionen, något som hon tidigare hade avvisat.

Men det var först en kort tid före hennes död som jag började diskutera försoningsläran med henne. Jag var lite nervös för hur hon skulle svara. 

Hon stödde INTE försoningsläran.

Hon sa ungefär så här. Jesus kom för att lära människor om Guds vilja, och hur vi ska följa den.  Hans mission var att sprida kunskapen om detta. 

Att han korsfästes och dog var ett resultat av människors ondska, inte ett led i en plan att försona mänsklighetens synder genom att han själv plågades ihjäl. 

Det var faktiskt en lättnad för mig. 

För hon visade sig vara logisk även i detta avseende. 

Det betydde inte att vi var överens om allt, vi hade ofta långa, även hetsiga, diskussioner... om allt möjligt.

Men hon lyckades ge mig en både sympatisk och logisk version av kristendomen som tog bort min tidigare extrema antipati. 

Må hon vila i frid. 

 

Gunvor - och en spökhistoria

Gunvor är definitivt den person som har haft störst betydelse för mig sedan jag blev vuxen (här definierat som - från och med  16-17 årsåldern!).

Det finns oerhört mycket mer som skulle kunna skrivas om henne - men just här väljer jag att berätta om hur jag tillsammans med henne upplevde den enda verkliga spöhistorien i mitt liv (och förmodligen också i hennes).

Med en viss tvekan - men det är en av de märkligaste upplevelserna i mitt liv.

Det var midsommarafton 1979. Då bodde jag i Täbykollektivet - andra gången i mitt liv. Första gången hade slutat med konflikter - och folk var nog arga på mig, och jag var arg själv.

Men andra gången blev mycket bättre. Men då var jag elev på Jakobsbergs folkhögskola, och valde efter ett halvår att flytta från kollektivet och endast bo på skolans internat. 

Nåväl, midsommarafton 1979 var Gunvor och jag ensamma i det hus där kollektivet bodde, en byggnad från 1910 som de som bodde där gav namnet "Kulturens Vagga" - då kollektivet först  flyttade in  där i början av 1972.

Denna midsommarafton satt vi  ett tag på verandan och drack på sin höjd ett glas vin var - inte mer, vilket nog är viktigt i sammanhanget. Och lyssnade bland annat på the Fugs LP "Tenderness Junction"....

När det började bli sen kväll gick vi upp till hennes rum - och efter ett tag började vi berätta spökhistorier. Det förändrades plötsligt från ett berättande - till en skrämmande upplevelse - ungefär kvart i ett på natten. 

Jag hade just sagt "tänk om vi plötsligt skulle få höra"... och tänkte fortsätta meningen med "mystiska ljud på vinden"...

Men innan jag hade börjat uttala de sista orden ryckte vi båda till - mycket skrämda. Vi hörde båda något som lät som om någon eller snarare några med all kraft slog in ytterdörren utifrån. Under kanske fem minuter hörde vi den ena kraftiga skrällen efter den andra. Det lät bland annat som om fönster krossades, och som om stereon slängdes i golvet .

Det sista vi tänkte på var spöken - vi trodde båda att ett packat eller påtänt ungdomsgäng höll på att slå sönder huset. 

Gunvors rum låg på övervåningen. Huset hade fyra nivåer - källaren, undervåningen, övervåningen och vinden. 

Vi var alltså på övervåningen - de ljud vi hörde kom alla från undervåningen. 

Hallucinerade vi? I så fall var hallucinationerna telepatiska. För vi reagerade samtidigt vid varje ny krasch. Exakt samtidigt. 

Det började med den första kraschen - och det fortsatte under  kanske fem minuter med varje ny krasch. 

Plötsligt upphörde ljuden. Det slutade lika plötsligt som det började. 

Efter några minuter vågade Gunvor gå ut från rummet - och gick till den telefon som stod i korridoren utanför detta. Och ringde till polisen. 

Hon sa något om att några vansinniga personer höll på att slå sönder huset vi var i - och gav adressen. 

Efter några minuter såg vi hur två , möjligen tre, polisbilar körde fram mot huset. Först då vågade vi gå ner på nedervåningen. 

Vi fick en chock. Men inte av den typen vi väntat på. För absolut ingenting var rört. Inga sönderslagna  fönster eller dörrar, ingen stereo som kastats ner på golvet, Absolut ingenting. Till och med spindelväven på några plankor som stod vid ytterdörren var helt opåverkade.

Den extremt obehagliga känslan av skräck förvandlades på en sekund till en nog lika extrem känsla av pinsamhet. Polisbilarna stod utanför huset - vad skulle vi nu säga till poliserna? 

Vi gick ut och blev tvungna att säga som det var. Vi hade hört att huset närmast demolerades - men nu såg vi att inget var rört. Gunvor var nog mest generad - hon bad poliserna om ursäkt för att vi stört dem i onödan. En polis sa, mycket vänligt, "Det gör inget. Det är sånt här vi är till för. Ring igen om det skulle hända igen". 

När de andra kom hem två dagar senare och vi berättade vad som hänt möttes vi av en bitvis nästan spydig skepsis. Två av de som bodde där reagerade respektfullt, och var på något sätt beredda att tro på berättelsen. De andra var  alltså mest spydiga.

Som sagt - något "övernaturligt" hände. Även om vi hallucinerade båda två var dessa hallucinationer närmast telepatiskt koordinerade. Vilket ju är "övernaturligt" i sig själv.

En begravning

Jag har skrivit om Gunvor, som dog för en månad sedan.

Jag har gått en månad och mycket av tiden har dominerats av minnesbilder av henne.

Hon förvandlade hela min tillvaro från och med våren 1972 - på ett sätt som jag inte förut riktigt har kunnat greppa. 

Idag är det hennes begravning. 

Många har sagt att jag borde gå på den, men jag insåg snart att jag inte kan förmå mig att göra det. Av två orsaker. 

Dels, mer allmänt, jag har alltid känt mig både rädd och ledsen för begravningar - och med ett enda undantag har jag aldrig gått på någon sådan. Och den gången var det mycket speciella omständigheter. 

Men dels - i detta fall - märker jag att jag inte kan acceptera att hon är död.  För mig lever hon alltid kvar - just därför är det alldeles ovanligt svårt att gå på begravningen. 

Jag får en del dåligt samvete för att jag inte gör det. Men det finns  andra sätt att hedra en människa som tragiskt nog gått bort än att gå på en begravning. 

Ja, även om hon för alltid kommer att leva kvar i mig inser jag ju att hon rent fysiskt är död. 

Men å andra sidan var hon ju  anhängare av en religion som säger att döden egentligen är besegrad. 

Jag hoppas att det  på något sätt är så.

Gunvor, Evelyn Reed och matriarkatteorin

Jag skrev tidigare om hur Gunvor (Karlström) kombinerade medlemskap i en trotskistisk organisation med att vara aktivt kristen. Det är inte helt unikt, men förstås relativt ovanligt. 

Men det bör också tilläggas att hon kombinerade dessa två saker med att vara en av de som återintroducerade matriarkatkatteorin i 'Sverige. 

Det var lite djärvt. På den tiden (jag vet inte hur det är i dag) kunde lärare i socialantropologi i Sverige på sina föreläsningar säga saker som detta: "En sak ska ni ha klart för er, det finns inte och har aldrig funnits något matriarkat". Jag har aldrig förstått hur de vågade uttala sig om den andra delen av detta påstående. Hade de i hemlighet konstruerat någon sorts tidsmaskiner?

Jag vet inte hur det kom sig att Gunvor beslöt sig för att översätta Evelyn Reeds omfattande bok "Woman´s  Evolution" till svenska. Det gjorde hon dock, och den kom ut i slutet av 1978. 

På engelska hade den kommit ut 1975. 

Evelyn Reed var en US-amerikansk trotskist, som hade intresserat sig för matriarkatteorin sedan 1950-talet. (En del av hennes publicerade artiklar återfinns på länken nedan.)

Hon utgick, som sig bör, från Morgan och Engels, men hennes främsta inspirationskälla var nog Robert Briffault. Denne hade redan 1927 sammanställt ett imponerande verk i tre volymer, med namnet "The Mothers". I den hävdade han, med stöd från ett imponerande material, att kvinnornas relation till barnen, gjorde dem till naturliga ledare i mänsklighetens gryning. Han argumenterade mycket bra, men blev ganska snart nedtystad. 

Evelyn Reed utvecklade en syntes av Briffault, Morgan och Engels som var tankeväckande, om än inte invändningsfri.

Själv köpte jag den svenska versionen den 1 december 1978, på bokhandeln Röda rummet. 

Matriarkattteorier var nu ingen nyhet för mig, jag hade läst en del om sådana redan våren 1970, när jag var 15. Redan då hade jag blivit fascinerad, så jag såg fram emot att läsa "Kvinnans utveckling". 

Men jag började inte med en gång. För på kvällen den 1 december skulle jag åka tåg till Umeå där jag skulle representera en tendens i en interndebatt om valtaktik i en trotskistisk organisation. 

Jag höll dock på att missa detta då jag strax innan tåget skulle gå, blev tagen av polisen på centralstationen i Stockholm, Jag blev minst sagt irriterad, men det visade sig att polisen hade blandat ihop mig med en efterlyst person som tydligen liknade mig.  

Men jag släpptes innan tåget gick, och kom fram till Umeå. Efter att diskussionen i Umeå var slut satte jag mig på tåget tillbaks till Stockholm och började läsa Evelyn Reed. Tåget fick plötsligt ett stopp mitt i natten och stod länge kvar mellan två stationer medan tågets lampor konstant blinkade på ett riktigt mystiskt sätt. Det kändes mer dramatiskt än det var. 

När jag efter några dagar läst ut "Kvinnans utveckling" var jag både fascinerad och imponerad. Det var ett djärvt försök att rekonstruera en förhistorisk epok, med en allmänt matriarkal fas. 

Några veckor efteråt besökte jag kollektivet där Gunvor bodde, och jag tror att hon blev tilltalad över att jag inte endast läst ut boken utan hade en massa kommentarer och synpunkter på den. 

Vad tycker jag om den idag?

Jag tror fortfarande att det är rimligt att utgå från Briffault i försöken att rekonstruera en förhistoria. Jag tror fortfarande att det är rimligt att anta en lång period av mänsklighetens historia där kvinnor hade ett större inflytande än män. 

Men däremot är jag numera ganska så tveksam till en rad av antagandena i Reeds bok. Som exempelvis att hon ansåg att exogamin (ett system där man inte fick gifta sig inom den egna klanen) egentligen var ett förbud mot kannibalism. 

Likaså blev jag efter ett tag mycket tveksam till Evelyn Reeds förklaring till matriarkatets undergång. För henne var det en intrikat process där fäderna gradvis ersatte morbröderna som auktoriteter - och det övergick till en ren absurditet när hon förklarade rapporter om barnoffer från den tidigaste historien med att barnen offrades till de detroniserade morbröderna...

Mer allmänt var det en svaghet att hon nästan helt utgick från etnografiska rapporter och visste mycket lite om arkeologi. Om hon hade levt längre hade hon kanske kunnat ta del av Marija Gimbutas böcker, men hon dog tyvärr redan 1979. 

Om hon hade läst Gimbutas hade hon kanske kommit fram till att "matriarkatet" i stora delar av världen inte vittrade sönder pga en intrikat process, utan genom något mycket mer våldsamt.

För att återgå till Gunvor. Att hon ägnade ett så pass omfattade arbete för att sprida en form av matriarkatteori var definitivt sympatiskt. 

Genom att hon inte endast kombinerade kristendom med trotskism utan dessutom kombinerande kristendom med ett arbete för att få människor att anamma en matriarkatteori visade det sig återigen  att hon tänkte självständigt. 

Synnerligen självständigt. 

https://www.marxists.org/archive/reed-evelyn/index.htm

 

Evelyn Reed

Gunvor, determinism och religion

Jag hade mitt första samtal med Gunvor på kvällen den 1 maj 1972, Vi hade varit på en demonstration och efter den hade jag kommit till det kollektiv i Roslags Näsby där hon och andra bodde i. Meningen var att jag skulle sova över där.

Hon var medlem i RMF (Revolutionära Marxisters Förbund) - numera en tendens i Vänsterpartiet med namnet "Socialistisk  Politik"...

Jag var just då inte medlem, men jag var sympatisör. Vilket för övrigt skulle leda til att jag uteslöts ur FNL-grupperna senare samma vår.

Då man pratade med andra RMF:are då handlade det nästan enbart om politik. Men Gunvor ledde ofta över samtalet på helt andra saker, vilket ledde till fascinerande diskussioner. Den här gången pratade hon om ... tidsresor. Hon hade tydligen läst en del sf och var fascinerad av ämnet. 

Jag minns att jag lite surt sade att tidsresor tillbaks i tiden skulle leda till logiska paradoxer och alltså var omöjliga. Men diskussionen verkade ändå gå in i  mig - för dagen efter åkte jag plötsligt till Gubbängen, som jag hade bott i mellan 1956 och 1963 - och gick omkring och tittade på en massa ställen som jag inte hade sett på åratal. 

Det var ju också en "tidsresa"...

Någon gång i hösten 1972 sade en person till mig att kollektivet - för övrigt kallat "Kulturens Vagga" - verkade vara en märklig blandning av marxister och kristna. Jag var mycket starkt anti-religiös - så jag fick närmast en chock. Så.när jag kom dit nästa gång ställde jag en misstänksam - och riktigt ogillande - fråga om saken. 

Det var värre än jag trodde. Det var inte så att kollektivet var en blandning av marxister och kristna - två av RMF-medlemmarna var själva kristna. Gunvor själv, och en annan kvinna som hette Ellika. I min hårdföra materialistiska ateism såg jag det som helt förfärligt. 

Så det startades en rad hetsiga diskussioner som varade i nära ett halvår. 

De kom snart att fokusera på frågor om determinism och fri vilja. 

Jag var en benhård determinist - och hade varit det sedan 1967. När jag först blev det tyckte jag att det var otäckt - men jag vande mig snart och började istället uppfatta indeterminismen som otäck. Jag såg den som en ursäkt för moraliserande - istället för att se människors val som produkten av arv, miljö och ev. andra orsakskedjor blev deras val uttryck för en asbtrakt "fri vilja". '

Samtidigt insåg jag snart att Gunvors och Ellikas kristendom var mycket mer nyanserad än det jag hade förknippat med det ordet. Gunvor uppmanade mig att läsa biskop John Robinsons bok "Gud är annorlunda" - "Honest to God" i det engelska originalet - och jag kom motvilligt att acceptera att den var riktigt sympatisk. 

Samtidigt hade min materialism en lucka. För medan jag försvarade en ganska så mekanisk materialism - trots att jag såg mig som marxist uppfattade jag dialektiken som flummigt nonsens - hade jag funderat över hur icke-medveten materia skulle kunna förklara medvetandets existens. Någonstans hade jag en känsla av att det var omöjligt. 

Så min tuffa materialism var inte lika grundad som jag trodde. 

Denna hårdföra materialism var nog på många sätt en försvarsmekanism. Eftersom den hade denna lucka slogs den ändå sönder - efter några månader. 

Jag försökte sedan bli kristen - men det lyckades inte riktigt.

Men hela detta drama - jag uppfattade det som ett livsavgörande drama - fick som slutresultat att jag fick en mycket mer nyanserad världsbild - och faktiskt också människosyn. 

Den 31 december 1972 - då jag fyllde 18 år och fortfarande drev min mekaniskt materialistiska linje  - fick jag förresten Friedrich Engels bok "Anti-Dühring" till födelsedagspresent av kollektivet. Det var inte för att motverka idealistiska avvikelser hos mig - några sådana hade jag verkligen inte då - utan för att försvaga min  fyrkantiga version av materialismen. 

Efter detta blev Gunvor en helt central människa i mitt liv - även under de perioder då vi inte träffades alls. Vi fick också dela en del erfarenheter tillsammans - det mest anmärkningsvärda var nog när vi hamnade i en livs levande spökhistoria midsommaren 1979 - något som vare sig hon eller jag någonsin lyckades förklara. 

Under de senaste åren har vi haft en regelbunden telefonkontakt - den senaste tiden har vi nog haft långa mobilsamtal i snitt en gång i veckan. 

Det går helt enkelt inte att vänja sig vid att hon inte längre finns. Det känns ofattbart tomt. En känsla av tomhet som troligen aldrig kommer att försvinna.

Saknad

 /Från tidningen Internationalen/

Gunvor Karlström 1944-2026

12 februari, 2026

Gunvor Karlström, Internationalens tidigare mångåriga chefredaktör, är död. Gunvor avled på tisdagen efter en tids sjukdom, omgiven av sin närmaste familj. Efter ett liv av slit och kamp för en humanistisk socialism är vi många som bär med oss Gunvors milda omsorg och kunnande, men också aldrig sinande avsky mot det kapitalistiska klassamhället med dess arrogans och maktfullkomlighet.

Foto: Emma Lundström

Gunvor Karlström in memorian 🧡

Fotoalbum med bilder från hennes barmdom fram till för något år sedan.

https://www.onskefoto.se/se-online-fotobok?widgetId=60dc8e7f-f3d5-4110-894e-59a747b1e71e&securityId=72c95c64-58b6-4664-97dd-3eafd7f69b08&fbclid=IwY2xjawP6luFleHRuA2FlbQIxMABicmlkETFGRnkzRWxtNENRV1hnNk15c3J0YwZhcHBfaWQQMjIyMDM5MTc4ODIwMDg5MgABHmq0mmXo6F7taiJ4HhxRS0AgQspBYhWAkeSYMmSdxiDa61JL3KLA5-chOGG2_aem_HBzlvfPnf0-o_4o1C2SxoA