Klarläggande

Mitt förra inlägg är milt sagt opedagogiskt. .

Jag förstår inte helt varför jag lade ut det. Jag har tagit bort det från Facebook, men det får ligga kvar på denna blogg. 

Min inställning är ungefär denna.

"Anden i glaset" är en fånig lek.  Om den hos deltagarna skapar rädsla för demoner kan den bli farlig.

Men den är förstås inte farlig eftersom den framkallar demoner. Det gör den inte.

De resultat som kommer fram har inget med något övernaturligt att göra. Min personliga tro är att de mycket ofta, troligen oftast, beror på fusk. Jag utesluter inte helt att en del resultat kan bero på omedvetna handrörelser men jag tror att det är ganska så osannolikt.

Jag tycker inte att man ska spela den med barn. Inte därför att de kan bli besatta utan därför att de kan föra in dem i en overklig fantasivärld. Som ibland i och för sig kan verka lite kul, men ibland kan verka skrämmande. 

Enda anledningen till att jag några gånger har gåt med på att spela den med barn är att jag ville demonstrera att den så kallade anden inte finns - och att de så kallade resultaten nästan alltid beror på - fusk. 

De som tror att den kan leda till någon sorts kunskaper har lika fel som de som tror att den kan leda til att demoner dyker upp. 

Ockulta anhängare och kristna fundamentalistiska motståndare har sakligt sett lika mycket fel. 

Leken har desutom en tendens att skapa en form av folksägner bland barn. Första gången jag hörde talas om den var jag kanske tio år - då jag fick höra en förfärlig historia om hur någon frågade om var anden fanns och svaret blev i spegeln. En flicka gick ut till spegeln i ett annat rum och de andra hörde ett skrik.

När de sprang ut fann de henne helt borta, och med ett sönderrivet ansikte. Det var förstås en barnsägen - utan någon som helst förankring i verkligheten. 

Det är det man bör säga till barn som frestas att spela den. Och alltså  gärna också demonstrera hur lätt det är att fuska...