Människooffer i fornstora dar

/Från min f.d. huvudblogg 1 oktober 2023/

-----------------------------------------------------

"Du tronar på minnen från fornstora dar,

då ärat ditt namn flög över jorden 

Jag vet att du är och förblir vad du var,

ja jag vill leva jag vill dö i Norden".

 

De flesta i Sverige kan kanske dessa rader utantill. Jag kan det i alla fall, trots att jag aldrig sjunger med i "Du gamla du fria".

Denna sång tillkom 1844, under en tid då det vurmades för vikingatiden. Termen "fornstora dar" syftar i första hand på denna tid, även om det möjligen också kan ses som en hänvisning till Sveriges krigiska äventyr under Gustaf II Adolf och Karl XII.

Observera att landet Sverige aldrig nämns i det som i praktiken blivit Sveriges nationalsång. Det är Norden som hyllas - och associationerna ska gå till det vikingatida Norden.

Om dessa fornstora dar kan man läsa i Klas Wikström af Edholms nyutkomna bok "Vikingatidens människooffer". En bok om en praktik som länge förnekades eller bagatelliserades. 

För under många år betvivlades existensen av vikingatida människooffer. Det sågs som antingen något icke-existerande eller något extremt sällsynt. Den enda källa som sades finnas - Adam av Bremen - menades ha varit en otillförlitlig kristen propagandist och hans berättelser ansågs sakna stöd i fakta.

Men det var inte sant. I af Edholms bok får vi reda på en hel del om forskningsläget idag.

Det var inte endast så att människooffer fanns - hela den fornnordiska religionen hade sådana som en mycket central del av kultutövningen. Mest uppmärksammade har offer till Oden varit, men det offrades också mycket till andra gudar. 

Människooffer nämns på många ställen i fornnordiska skrifter - som en självklar och vardaglig del av den religiösa praktiken. Men de främsta beläggen är ändå de arkeologiska.

Bokens uppräkning av platser där det finns belägg för sådana offer är lång. Den ena orten efter den andra nämns. Och då ska vi minnas att det med all säkerhet finns många fler orter som inte grävts ut eller nämns i fornnordiska annaler.

Sverige var ett starkt socialt skiktat samhälle då som nu - och med några ytterst få undantag var det personer långt ner i den sociala hierarkin som offrades. Krigsfångar, slavar, fattiga, barn...

Till de ytterst få undantagen hör i alla fall ett exempel på en avsatt kung. 

Vikingatiden var en brutal tid. Att vi ska hylla den vid högtidliga tillfällen är motbjudande. Och på något sätt avslöjande för det samhälle vi lever i. 

Jag tror jag aldrig i mitt liv sjungit med i "Du gamla du fria." Någon självrespekt måste man ju ha. 

 

Bild som föreställer irländare som försvarar sig mot vikinga-angrepp. Målning av James Ward (1914).  

"Hell and mr Fudge"

   

Nedan finns en länk till en ganska märklig film. En dramadokumentär om Edward Fudge, en man som växte upp i en fundamentalistisk familj, och som efter ett tag kom att ägna en stor del av sitt liv åt att bekämpa helvetesläran. 

Om man  får tro denna film var bakgrunden  en tragedi. En av hans bästa vänner som ung,  var en kille som inte på något sätt var kristen. Denne brukade skämta att han säkert kommer till helvetet en dag, men att innan dess vill han ha en massa kul. 

Efter en diskussion om detta ämne  satte han sig i sin bil - och hamnade i en trafikolycka. Och dog. 

Edward Fudge var yngre än sin vän och bodde fortfarande hemma när det hände. I en familj som som sagt var fundamentalistisk. Och som stenhårt trodde på helvetesläran. 

Edward hamnade i en djup känslomässig kris. Skulle verkligen en nära vän brinna i helvetet i evighet? Han upplevde detta som något fruktansvärt - vilket definitivt talade till hans fördel. Jag har träffat många helvetestroende som inte verkar bry sig ett skvatt om sådana saker...

Detta var början till Fudges livslånga intresse för frågan. 

Han skulle ju kunnat lämnat kristendomen och helt enkelt avfärdat helvetesläran som en av många myter. Men han var så fast förankrad i sin religion att han inte kunde tänka sig detta. 

Han kunde ju i alla fall ha lämnat fundamentalismen. Och se stora delar av Bibeln som symboliska, som något som inte növändigtvis måste tolkas bokstavligt. 

Men även fundamentalismen satt för starkt i honom för att han skulle kuna gå den vägen. 

Så han ägnade en stor del av sitt liv att försöka att bevisa att en bokstavlig fundamentalistisk tolkning av Bibeln INTE ledde till en lära om evig plåga för de icke-troende.  

Vilket han lyckades förvånansvärt bra med. 

Själv är jag inte kristen i någon rimlig mening av ordet. Det har funnits perioder jag försökt vara det, men inte ens då var jag  på något sätt fundamentalist. 

Men jag tycker att kritik av helvetesläran på något sätt har ett egenvärde. Det är en vidrig lära - och om även fundamentalister börjar ifrågasätta den är det sympatiskt. På många sätt. 

https://www.youtube.com/watch?v=W66HP-3HO_A

Återigen om Isdalskvinnan

 Det första jag hörde om Isdalskvinnan var från YouTube-kanalen "The Tape Library". Nu upptäcker jag att det också finns ett avsnitt om henne på en annan You Tube-kanal,  "Bedtime Stories" - som har vissa likheter med "The Tape Libray". 

Båda  har ett fokus på olösta mysterier - ofta med övernaturliga inslag. 

Isdalskvinnan var dock inte kopplat till något övernaturligt - däremot finns det mycket som pekar på att fallet medvetet tystades ner, möjligen efter ingripande av den norska säkerhetspolisen. 

Det finns inte så mycket nytt i "Bedtime Stories" - med ett väsentligt undantag. Det finns uppgifter om ett möte som är beskrivet på andra håll - men som innehåller en detalj som inte nämns där. 

En man hade träffat vad som uppenbarligen var "Isdalskvinnan" strax före hennes tragiska död.  Nära platsen för hennes död. 

Det beskrivs hur hon kom gående tillsammans med två män - som gick strax bakom henne. Den som kom med denna uppgift var en man som hade vandrat omkring i det fjällområde där Isdalskvinan sedan hade hittats död under milt sagt mystiska omständigheter.

Vad som för mig är nytt i "Bedtime Stories" version är uppgiften att "Isdalskvinnan" hade närmat sig denna man, och strävat efter att få tag i hans hand,  som någon sorts vädjan om hjälp. 

De två efterföljande mannen hade då ingripit och bryskt dragit bort henne från den passerande mannen. 

Uppgiften skulle om den stämmer vara ytterligare ett tecken på att den egendomliga självmordsteorin - som till sist blev den officiella förklaringen -- helt enkelt inte torde stämma. 

Isdalskvinnan hade alltså hittats död just i Isdalen i slutet av november 1970 - bränd till nästan oigenkännlighet, med starka koncentrationer av sömnmedel i kroppen. Sömnmedlen skulle ju kunna tyda på självmord - men att hon var bränd på detta sätt torde knappast tyda på det. 

Att hon troligen  hade bott  i Tyskland under sina tidigaste år nämns också  i "Bedtime Stories" - det görs även på andra håll. Vad som dock specifikt betonas endast här,  är att hennes förmodade ålder torde tyda på att hon genomlevde sin barndom under naziregimens trettiotal - vilket annars inte brukar lyftas fram. . 

Nedan alltså länken till "Bedtime Stories" video. /Den fungerade inte först, men nu gör den det./

https://www.youtube.com/watch?v=Ptol_HZRP4w

 

Mellendals kyrkogård, där Isdalskvinnan är begravd.

En biografi ... om en obehaglig person

 

Den 19 augusti 1972 deltog jag i en "militant aktion". Jag var med några grupper av trotskister och anarkister som beslutat sig för att förstöra två hyllningsmöten till Gustav III som skulle hållas av det nazistiska Nordiska Rikspartiet och den fascistiska Nysvenska Rörelsen. 

Så här efteråt tycker jag nog att aktionen var korkad. Fascismen och nazismen var inget direkt hot 1972. NRP och nysvenskarna var då två närmast patetiska sekter, som knappast var värda så mycket uppmärksamhet. 

Det såg dessutom ut som vi var intoleranta - visst var nazister och fascister obehagliga - men skulle de inte få säga vad de tyckte? Tyckte nog de förbipasserande. 

Men sagt och gjort, vi gjorde det. 

De hade möten på olika platser. Som dock låg nära varandra. Först kom vi till NRP:s möte. Vi slängde ner en krans som de hade i vattnet, sedan minns jag inte så mycket mer.

Nysvenskarnas möte minns jag desto bättre. Per Engdahl talade, och vi störde talet. Jag minns däremot inte exakt hur vi gjorde det, men det avbröts i alla fall för en stund. Men polisen kom efter ett tag, och mötet fortsatte.

Engdahl blev själv nog inte så störd - han fortsatte talet och sa att vi nog hade missuppfattat något. De var lika mycket mot kapitalism och USA-imperialism som vi var .På samma sätt som USA-flyget idag terrorbombade Vietnam hade de under andra världskriget terrorbombat Tyskland (!!!).

En äldre man - inte en nysvensk utan en civil vän av ordning - grep tag i mig och sa "du stannar här och pratar med polisen". Jag sa, "det tror jag inte" och slet mig loss och sprang ner i tunnelbanan. 

Men sedan började jag bli nyfiken. Inte på NRP, de var en uppenbar dårpippisekt, men det fanns något med nysvenskarna som verkade lite intressant. 

Så några dagar senare gick jag till Kungliga Biblioteket och läste igenom många årgångar av Nysvenska Rörelsen tidning Vägen Framåt. 

Denna läsning började med fascination och slutade med - äckel.

Jag hade känslan av att många nazister och fascister var knäppskallar som inte visste vad de gjorde. Men ju mer jag läste i Vägen Framåt framgick det klarare och klarare att Per Engdahl  mycket väl visste vad han gjorde. 

Han var inte naiv. När avslöjandet av koncentrationslägret i Buchenwald kom i april 1945 reagerade nazister för det mesta med att förneka att det var sant. Det var lögner - och Flygnazisternas tidning hävdade til och med att bilderna från Buchenwald i själva verket var tagna i US-amerikanska koncentrationsläger!

Men Vägen Framåt hade en stor artikel med rubriken "Buchenwald". De förnekade ingenting. Det fanns en mörk sida hos Tyskland, det måste de medge. 

Men det hindrade inte dem att några dagar senare införa en dödsruna över Hitler - som var idel lovord. Han var den störste mannen i världshistorien - han skulle hyllas av alla framtida generationer.

Ju mer jag läste ju mer klar blev jag över att det som framförallt präglade nysvenskarna var en medveten och iskall cynism. Minns vad Engdahl sagt på mötet. USAs bombflyg var lika brutala som det allierade bombflyget under andra världskriget. 

Någon gång 1965 hade Vägen Framåt en artikel om Vietnamkriget där de då försvarade USA. Där var logiken den symmetriskt motsatta. De skrev ungefär att några av oss en gång var upprörda över de allierades bombningar av Tyskland. Men nu inser vi att de hade rätt att bomba Nazi-Tyskland, på samma sätt som de nu har rätt att bomba Vietnam...

När Engdahl talade inför vänsterungdomar sade han att  USAs bombningar av Vietnam var lika hemska som de allierades bombningar av Nazi-Tyskland, när han 1965 skrev för en konservativ publik som då  förväntades applådera USAs krig i Vietnam skrev han att USAs bombningar av Vietnam var - lika berättigade som deras bombningar av Nazi-Tyskland.  

Han visste precis vad han gjorde.

Efter andra världskriget var han helt medveten om omfattningen av nazisternas brott. Han blev inte förintelseförnekare. Men ändå samarbetade han under årtionden med nazistiska nätverk i Europa. 

Man får intrycket att han menade att det viktiga var att bygga upp korporativa stater - oavsett hur många miljoner som förintas i processen. 

Nu har jag läst Anders Sundelins bok "Fascisten" - en biografi om Per Engdahl. Den bild av cynism som jag fick redan 1972 bekräftas sida upp och sida ner. 

Engdahl var ingen naiv nazist. Han VAR inte ens nazist. Han var en fascist som drömde om den korporativa staten. Därför sörjde han utgången av andra världskriget trots att han visste exakt vad som hade hänt.

Den korporativa staten var helig. Världen måste bli korporativ. Helst inte med nazistiska judeutrotningar, men en korporativism med nazistiska judeutrotningar är bättre än ingen korporativism alls..

Illamående är nog den mest adekvata reaktionen på att ta del av en sådan världsbild. 

The Shadow Over Innsmouth

Idag stötte jag på en av de längre Lovecraftnovellerna - en som jag konstigt nog inte verkar ha läst.

Det är en filmatiserad version av "The Shadow Over Innsmouth" från 1931.

"Filmatiserad" betyder i detta fall att själva Lovecraftberättelsen,  i alla fall till stora delar,  är ordagrant uppläst - har kollat detta senare - - men tillsammans med en AI-genererad film som hela tiden illustrerar handlingen. 

Jag känner inte igen en enda del av berättelsen - och det borde jag åtminstone delvis ha gjort om jag läst den. 

Det handlar en en man som åker på en buss till Arkham - av alla platser - som på vägen stannar vid just Innsmouth - en ort mannen inte visste något om. 

Det är en märklig plats - och när han genom ett samtal med en äldre alkoholiserad man får reda på lite fakta om ortens historia, inser han att han nu vet för mycket, och nästan hela befolkningen börjar leta efter honom för att hindra honom att lämna platsen. 

Det lyckas han dock med, bara för att mot slutet inse att han egentligen är knuten till ortens invånare på ett sätt som gör att han egentligen aldrig kan lämna dem... 

Den är spännande - och den AI-genererade filmen förhöjer spänningen. 

För den som är fascinerad av Lovecraft, kan jag faktiskt rekommendera videon. 

Den kan ses genom nedanstående länk

https://www.youtube.com/watch?v=8j-U-3mkGnE 

 

Hittat på Facebook

"Om du känner dig ensam, släck lampan och sätt på en skräckfilm.  Efter en stund kommer du inte att känna dig ensam längre".  

Jungfru Marias tragedi

 

/Från min f.d. huvudblogg 26 januari 2013/

Jungfru Maria nämns inte så oerhört ofta i Bibeln. Hon är inte en central figur i handlingen, vad än en del katoliker skulle vilja. Frågan är om det går att säga speciellt mycket om henne utifrån den ganska magra informationen.

En som försökt är Geoffrey Ashe. I sin bok The Virgin: Mary´s Cult and the Re-Energence of the Goddess (1987 /1967/) försöker han bland annat att ge en bild av hennes liv, och hennes öde. Den blir för mig förvånande nog ganska trovärdig.

Det finns, förstås, de som hävdar att Jesus inte funnits. Om så vore fallet skulle, naturligtvis, inte Maria funnits heller. Ashe avvisar sådana teorier ganska snabbt. Han skriver bland annat: "...if Jesus had not been a real person, somebody would have said so. In particular the Church´s enemies would have said so"... (s. 57).

Han har rätt. Tiden mellan Jesu korsfästelse och de första skrifterna om honom var så relativt kort att ett bedrägeri av den typen hade varit ohållbart.

Men Ashe menar också att eventuella förvrängningar inte kan ha varit alltför stora.... Även detta med bland annat tidsargument. Jag är åtminstone delvis beredd att hålla med honom.

Hans bok innehåller mycket intressant. Bland annat visar han ganska övertygande att idén om jungfrufödseln måste ha funnits i traditionen mycket tidigt. Han påpekar bland annat att de två evangelier som inte nämner jungfrufödseln (Markus och Johannes) inte nämner Josef alls. De två som nämner Josef (Lukas och Matteus) är också de två som nämner jungfrufödslen.

Men det som griper mig mest hos Ashe är det psykolgiskt riktigt trovärdiga försök han gör att ge en personlig bild av Maria. Den är som antytt gripande - men också väldigt sorglig.

Han går nu ganska långt i att anta att man kan acceptera stora delar i berättelserna. Det kan te sig okritiskt - men jag uppvever det ändå som trots allt på ett märkligt sätt övertygande.

Det hela börjar ju med bebådelsen.

Ashe citerar här ärkeängeln Gabriels budskap till Maria i Lukas 1: "Var inte rädd, Maria, du har funnit nåd hos Gud. Du skall bli havande och föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus. Han skall bli stor och kallas den Högstes son. Herren Gud skall ge honom hans fader Davids tron, och han skall härska över Jakobs hus för evigt, och hans välde skall aldrig ta slut.”

Och från Marias lovsång Magnificat:

"Min själ prisar Herrens storhet, min ande jublar över Gud, min frälsare: han har vänt sin blick till sin ringa tjänarinna. Från denna stund skall alla släkten prisa mig salig: stora ting låter den Mäktige ske med mig, hans namn är heligt, och hans förbarmande med dem som fruktar honom varar från släkte till släkte. Han gör mäktiga verk med sin arm, han skingrar dem som har övermodiga planer. Han störtar härskare från deras troner, och han upphöjer de ringa. Hungriga mättar han med sina gåvor, och rika skickar han tomhänta bort. Han tar sig an sin tjänare Israel och håller sitt löfte till våra fäder: att förbarma sig över Abraham och hans barn, till evig tid.”

Nu hävdar Ashe inte att Gabriel existerade; han uttalar sig inte om den typen av frågor. Men han verkar mena att dessa två uttalanden ändå ger en bild av hur Maria uppfattade sin situation. Hon trodde själv på sin sons messianska natur.

Det kan låta oerhört naivt. Men - vänta ett tag. Både Gabriels budskap och Marias lovsång avviker markant från budskapet i evangelierna. Det finns i Lukas 1 inte ett ord om det offerlamm som ska ta på sig världens synder. Inte ett ord om att han ska offras till lösen för många. Om evangelisten Lukas helt och hållet hade velat fabricera uttalanden från Maria kan man kanske tycka att han borde ha gjort dem lite mer samstämmiga med Nya Testamentets grundläggande budskap.

Den Messias som Maria verkar hoppas att hennes son ska bli är inte den kristna varianten. Det är en judisk Messiasdröm.

Här kommenterar Ashe den katolska kyrkans uppfattning att Maria visade sin storhet och sin syndfrihet genom att frivilligt acceptera att föda Jesus. Ashe säger nästan lite syrligt att det torde ha varit var och varannan judisk kvinnas önskedröm att just hennes son skulle bli den kommande Messias. Det var inte en uppoffring att föda honom - det var ett privilegium.

Berättelsen om när Jesus stannade kvar i templet i tolvårsåldern är i och för sig förstås problematisk. Maria verkar ju bli så förvånad - hade hon glömt bebådelsen?

Nästa stora berättelse om Maria är bröllopet i Kana i Johannesevangeliet. Det är en märklig berättelse. Maria mer eller mindre tvingar Jesus att göra någon han inte vill. Jesus förvandlar stora kvantiteter vatten till vin - trots sina egna protester när han säger att tiden inte är mogen. Vinet är förresten av så pass stora kvantiteter  att det skulle räcka tlil åtskillga fester...

Även här kan man se en skillnad mellan Marias syn på vad hennes sons messianska natur borde innebära och den bild evangelierna ger. För Maria ser det ut att vara självklart - hennes son har övernaturliga krafter - varför ska han inte använda dem? Här är Ashe faktiskt riktigt oförskämd. Han påpekar att festen i Kana tidsmässigt ungefär torde sammanfalla med en händelse som beskrivs i de andra evangelierna - episoden när Jesus frestas av djävulen i öknen. Han skriver: "Turning water into wine is not very different from turning stones into bread; and turning it into a much greater amount than the party needs is a Messianic stunt." (s. 128).

Om man går efter texten i Bibeln och Ashes tokning av den ser det vid det läget ut ungefär så här. Maria har bibringats uppfattningen att hennes son är den Messsias som Gud sänt, han ska bli en kung med övernaturliga krafter som ska rädda Israel. Sin gudomliga status borde han visa då och då - exempelvis genom att förvandla stora mängder av vatten till vin.

Men sedan börjar allt gå fel. Rykten börjar gå att Jesus är galen. När Maria och andra släktingar söker upp honom avfärdas de bryskt:

"Nu kom hans mor och hans bröder. De stannade utanför och skickade bud efter honom. Det satt mycket folk omkring honom, och de sade: ”Din mor och dina bröder är här utanför och söker dig.” Jesus svarade dem: ”Vem är min mor och mina bröder?” Han såg på dem som satt runt omkring honom och sade: ”Det här är min mor och mina bröder. Den som gör Guds vilja är min bror och syster och mor.” (Markus 3).

I Lukas 11 kan vi dessutom se ett uttlalande av Jesus som faktiskt kan tolkas som en antites till en central formulering i Magnificat: "När han sade detta hördes en kvinna i mängden ropa: ”Saligt det moderliv som har burit dig, och saliga de bröst som du har diat.” Men han svarade: ”Säg hellre: Saliga de som hör Guds ord och tar vara på det." Jämför Marias lovsång: "alla släkten ska prisa mig salig"!

Men det blir ju värre. Inte nog med att den tilltänkte Messias på ett sätt som nästan kan ses som brutalt tar avstånd från sin familj - ganska snart inser Maria att Jesus  inte alls  kommer att bli någon Messias, utan tvärtom gå ett fruktansvärt öde till mötes.

Och enligt Johannes var Maria dessutom närvarande vid korset. 

Om så var fallet borde hon kanske ha hört det som enligt Matteus 27 var Jesu sista förtvivlade ångestskri:”Eli, Eli, lema sabachtani?” ("Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig"?).

Men  sedan sades ju Jesus  ha uppstått. Men inget av evangelierna nämner något om att den uppståndne någonsin skulle ha visat sig för Maria. Han visar sig för hundratals människor - men inte för sin mor. Ashe skriver: "Whether the Resurrection is fact or vision or hallucination, daydream or myth or fraud, the Lord´s own mother, the holy Virgin through whome he was made man, is excluded from it". (s. 132).

I Apostlagärningarnas första kapitel nämner Lukasevangliets författare henne i förbigående. Den man som tecknade ner Marias lovsång kunde kanske inte ignorera henne totalt. Men sedan försvinner hon helt.

Geoffrey Ashe jämför på ett ställe faktiskt Maria med - Annie Besant. Och Jesus med Krishnamurti. På samma sätt som Krishnamurti svek Annie Besants dröm om att han skulle bli världens frälsare svek Jesus Marias dröm om att han skulle bli den Messias som skulle stå i ledningen för Israel och störta härskarna från deras troner.

Skillnaden är att i Marias fall är tragedin så oändligt mycket större.

Ashe skriver: "So far as scripture goes... Marys´glory as Virgin Mother of the Divine Son is all over when she is barely out of childhood herself. The rest of her life is a long-drawn tragedy of fluctually and eventually fading hope, with a hideous climax and then near-silence." 

Och jag kan bara instämma när han sedan tillägger: "She inspires more sympathy than words can express." (s. 135)

Där skulle det kunna vara slut. Men Ashe skriver mer än så. Han har faktiskt efter det försökt utveckla en rekonstruktion - som han själv medger är en fantasi! - om vad som kan ha hänt  med Maria efter detta. Men den kanske jag återkommer till senare. 

CH Hermansson vs dagens vänsterparti

Jag känner inte igen Vänsterpartiet. 

Det senaste är att de säger att de kommer att rösta på en moderat talman - mot en socialdemokratisk. 

Det skulle aldrig hänt på den tid jag först började få sympatier för Vänsterpartiet (dåvarande VPK, och före 1967 SKP) - när CH Hermansson var partiordförande. 

Se gärna denna långa intervju med Hermansson, som av allt att döma torde ha gjorts hösten 1967. 

Redan i början kommer förresten frågan om deltagande i regeringen upp (se 0.12 - 1.47)..  Lägg märke till den enorma skillnaden mellan VPKs och numera V:s syn på den typen av frågor. 

Jag finner Hermanssons syn mycket mer sympatisk. 

Mer allmänt, se gärna hela intervjun, som efter ett tag blir riktigt intressant. 

Den avspeglar en tid som var mycket annorlunda, och som politiskt nog var mycket mer hoppfull än den nuvarande.

https://www.youtube.com/watch?v=cpOdzZa4b9c&t=328s 

 

Syndafloden

Mer allmänt om Noas ark. 

Många människor gläds nu åt att de tror sig fått en "bekräftelse" på en berättelse om hur Gud bestämmer sig för att döda alla människor (utom en familj) genom att dränka dem. 

En berättelse som beskrivs i en fasansfull sång som skrämde slag på mig när jag fick höra den i fem- eller sexårsåldern. 

Den vanligaste versionen kan ses här.

1. Varför bygger du, Noa, en båt?

Som en galning du bär dig ju åt.
Bygga båt uppå land,
långt från närmaste strand,
ingen enda av oss det förstår.

2. Jo, se Herren har talat och sagt
att han snart ämnar visa sin makt.
Ingen bättra sej vill
eller ens lyssna till
och nu måste ni alla förgås.

3. Sinsemellan de rådslår så smått:
har därhän det då verkligen gått?
Nej, det är nog ej så,
ingen det kan förstå,
därför fortsätter vi såsom förr.

4. Tiden ilar och Noa har brått
att fullborda det uppdrag han fått.
Under tiden man ler
och på byggnaden ser.
Stackars Noa har mist sitt förstånd!

5. Han har sagt att en dom förestår
nu i över etthundrade år.
Allting är sej ju likt,
landet bördigt och rikt,
allesammans av oss mår vi bra.

6. Men en dag börjar stormvindar gny
uti väster vid mörknande sky.
Nu ses Noa gå in
uti byggnaden sin.
och Jehova  slöt dörren själv till.

7. Än man skämtar och ler liksom förr
och man rycker i gudsmannens dörr:
Noa, kom till oss ut,
detta regn tar snart slut,
ingen segeltur får du ännu!

8. Himlens fönster dock öppnas alltmer,
regnet strömmar från skyarna ner.
Tänk om Noa haft rätt!
Är väl detta det sätt
varpå alla vi måste förgås?

9. Svaret kommer från allmaktens Gud:
jag har sänt till er Noa med bud,
men ni ville ej då
gamle Noa förstå
och nu har ni ert syndamått fyllt.

10. Arken seglar så mäktig och trygg
på de väldiga vågornas rygg.
Den som bor däruti
trygg och säker kan bli
tills den stannar på Ararats berg.

11. Men en ark av ett helt annat slag
Herren Jesus ses bygga idag.
Tvivlar du eller tror?
På dej själv det beror
om i djupet du hamnar en dag.

12. Än är dörren till arken ej stängd
för den larmande, tanklösa mängd.
Men en dag blir försent,
fast du ej det ment:
dörren stängs då för evigt av Gud.

Och kan höras här. 

https://www.youtube.com/watch?v=i-kp5QaTUd8 

Maranata har gjort en egen version, där en vers av någon anledning tagits bort. Nedan framförd av Christina Imsen till ett milt sagt suggestivt bildband.

Hon kan ses och höras här.

https://www.youtube.com/watch?v=e5Fg-T5DhTk&list=RDe5Fg-T5DhTk&start_radio=1

Fast idag kan jag höra den på ett nytt sätt. Man kan ju läsa in ett annat narrativ - om hur vi varnats om risken för en global uppvärmning - men ändå "fortsätter vi som förut". 

 

 

Nej, man har inte hittat "Noas ark".....

 Fråga till ChatGPT:

Nu säger en massa poster på Facebook att man har funnit Noas ark? Finns det verkligen belägg för det, och än mer väsentligt, finns det något som tyder på att hela jorden dränktes i vatten vid den tidpunkt då arken skulle ha funnits?

Svar från ChatGPT:

Ja — det du har sett på Facebook syftar sannolikt på den så kallade Durupınar-formationen i östra Turkiet, nära Ararat. Där pågår faktiskt nya undersökningar just nu, inklusive borrningar som inleddes i september 2026. Men det är en mycket stor skillnad mellan ”vi har hittat något intressant” och ”vi har hittat Noas ark”. 

1. Har man verkligen hittat Noas ark?

Nej, det finns ännu inget vetenskapligt belägg för det.

Durupınar är en omkring 157 meter lång, båtliknande geologisk formation som uppmärksammades 1959. Den har undersökts många gånger. Den nya forskargruppen har fått officiellt tillstånd av turkiska myndigheter att göra geologiska och arkeologiska undersökningar under 2026. 

Det som ligger bakom de nya Facebook-inläggen är bland annat att forskarna rapporterar:

• radarundersökningar som visar linjära och delvis rätvinkliga strukturer under marken,
• områden som de tolkar som möjliga ”rum” eller ”korridorer”,
• ovanligt mycket organiskt material i vissa jordprover,
• och nu borrningar på upp till omkring 18 meters djup. 

Men: det är forskargruppens egna preliminära resultat och tolkningar. De har inte visat att strukturerna är trä från ett fartyg, än mindre att det är Noas ark. Gruppen själv beskriver projektet som en geologisk undersökning och säger uttryckligen att resultaten behöver ytterligare verifiering. 

Det finns dessutom en långvarig geologisk invändning mot själva formationen: tidigare undersökningar har kommit fram till att dess båtform kan förklaras naturligt av berggrund, förkastningar och erosion. 

Så rubriken ”Noas ark har hittats!” är betydligt starkare än vad de faktiska resultaten berättigar till.

---

2. Men den mycket intressantare frågan: fanns det en enorm översvämning?

Här blir svaret mer nyanserat.

Det finns mycket starka arkeologiska och historiska belägg för att stora, katastrofala översvämningar drabbade delar av det forntida Mesopotamien.

Det är särskilt intressant eftersom just Mesopotamien — området kring Eufrat och Tigris — är miljön där de äldsta kända berättelserna om en enorm översvämning uppträder.

Vi har exempelvis:

• den sumeriska berättelsen om översvämningen,
• Atrahasis-eposet,
• Gilgamesheposet,
• och senare den bibliska berättelsen om Noa.

De mesopotamiska berättelserna är äldre än den bibliska texten och innehåller påfallande många paralleller: en gudomlig varning, en stor båt, en utvald överlevare, djur ombord, fåglar som skickas ut för att undersöka om vattnet sjunkit och så vidare. Forskningen diskuterar därför starkt hur dessa traditioner hänger samman. 

Och arkeologer har faktiskt hittat fysiska lager av översvämningssediment vid flera forntida städer i Mesopotamien, bland annat Kish och Shuruppak. 

Det är alltså fullt rimligt att tänka sig att en verklig, mycket stor översvämningskatastrof kan ha varit en av byggstenarna till traditionen om Noas flod.

---

3. Men dränktes hela jorden?

Här är den vetenskapliga evidensen mycket tydligare:

Nej — det finns inget geologiskt stöd för att hela jorden täcktes av vatten under människans historia.

Och det är egentligen ett mycket starkare argument än bara att ”man har inte hittat bevis”.

En global översvämning av den omfattning som beskrivs i en bokstavlig läsning av Första Moseboken skulle lämna enorma och i princip samtidiga geologiska spår över hela planeten.

Vi skulle förvänta oss exempelvis ett globalt, ungefär samtida sedimentlager med en mycket speciell karaktär. Något sådant finns inte.

Tvärtom visar geologin att sedimentlagren och de fossila successionerna har bildats under enorma tidsperioder och under många olika miljöförhållanden.

Och här kommer en ganska viktig poäng:

Det finns gott om bevis för många stora översvämningar. Det är inte samma sak som bevis för en enda global översvämning.

---

4. En möjlig förklaring till berättelsen är därför ganska fascinerande

Tänk dig situationen i det forntida Mesopotamien.

Människor bor på en enorm, platt flodslätt mellan två mycket stora floder. En exceptionellt kraftig översvämning inträffar. Vatten täcker landet så långt ögat kan se. Byar och åkrar förstörs och människor och djur dör.

För de människor som upplever katastrofen kan världen bokstavligen ha blivit ”översvämmad”.

Berättelsen förs sedan vidare muntligt. Den förändras, får religiösa och litterära dimensioner och blir så småningom en berättelse om hela mänsklighetens undergång och räddning.

Det är ungefär den typ av historisk utveckling som flera forskare har föreslagit. Det finns också akademiska argument för att en lokal översvämning i området kring Shuruppak kan ligga långt tillbaka i traditionen. 

Det betyder dock inte att vi kan säga ”det var precis den här översvämningen som var Noas flod”. Där går bevisen inte.

---

Och en viktig detalj om själva Bibeltexten

Det är också lätt att blanda ihop vad Genesis faktiskt säger med den moderna bilden av ”Noas ark på toppen av Mount Ararat”.

Genesis 8:4 säger att arken strandade på ”Ararats berg”, vilket inte nödvändigtvis betyder det specifika berg som vi idag kallar Mount Ararat. Det syftar på ett större geografiskt område, det forntida Urartu. 

Det gör att även om man skulle hitta ett gammalt fartyg i området skulle man behöva visa varför just det fartyget är Noas ark, vilket är en betydligt svårare fråga.

---

Så här skulle jag sammanfatta läget

Påstående	Vad evidensen säger
Det finns en märklig båtformad formation i Turkiet	Ja
Den undersöks vetenskapligt just nu	Ja
Man har hittat ovanliga strukturer under marken där	Ja, enligt den pågående forskargruppen
Man har hittat bevis på ett gammalt fartyg	Nej, inte etablerat
Man har identifierat Noas ark	Nej
Stora översvämningar inträffade i forntida Mesopotamien	Ja, mycket väl belagt
Det finns en äldre mesopotamisk tradition om en enorm flod och en ark	Ja
Hela jorden täcktes av vatten samtidigt	Inget geologiskt stöd för detta

Det mest spännande är faktiskt att man inte behöver välja mellan ”Noas berättelse är helt påhittad” och ”hela jorden var täckt av vatten”. Det finns en tredje möjlighet som passar ganska väl med det arkeologiska materialet: att mycket gamla berättelser om verkliga, katastrofala regionala översvämningar gradvis utvecklades till den litterära och religiösa berättelsen om den stora floden.

Och just de nya borrningarna vid Durupınar är värda att följa. Om man verkligen skulle hitta bearbetat trä, daterbart material och framför allt en tydlig mänskligt konstruerad fartygsstruktur i rätt arkeologiskt sammanhang, skulle det vara mycket intressant. Men där är forskningen inte ännu.

Det sista jag skrev...

... om Vänsterpartiet var överpolemiskt och innehöll ogenomtänkta formuleringar. Jag har tagit bort det nu. Men jag hoppas fortfarande att V tar tillbaks sitt krav på ministerposter....

"Ismannen" och "mystiska dödsfall"

1991 inträffade något som grep tag i mig. I de isbelagda bergen på gränsen mellan Österrike och Italien hittades en nedfrusen man, död. 

Det visade sig snart att det inte var någon som nyligen hade gått vilse och frusit ihjäl. För c14-mätningar daterade mannen till ca 3000 f.kr. Han började snart kallas Ötzi, efter namnet på fyndplatsen. 

När det hände läste jag arkeologi, vilket bidrog till mitt intresse.  

Efter ett tag kom uppgifter som tydde på att mannens död verkade relateras till någon form av strid - det sades att det hittats blod från andra på platsen.

Jag minns att jag funderade på om det hela kunde relateras till de indoeuropeiska erövringar i Europa som jag läst hos i böcker av Marija Gimbutas och James P Mallory. 

Och kom efter ett tag fram till att platsen kanske verkade vara för långt västerut, och datumet för tidigt, för att det skulle vara detta. Men det skulle kanske kunna vara en tidig spjutspets av dessa invasioner?

Så stöter jag nu plötsligt på denna video (se länken nedan).

Den driver en tes som är välbekant från andra sammanhang. Exempelvis från upptäckten av Tutankhamons grav 1922. 

Det påstås att ovanligt många som på något sätt varit inblandade i upptäckten av, och arbetet med, denna döde man skulle dött under mystiska omständigheter. 

Tror jag på detta scenario.? Nej. 

När det gäller Tutankhamon  brukade detta kopplas till förbannelser som sades ha hittats på gravplatsen. Och till spekulationer till mystiska gifter som kanske hade placerats i graven. Men något sådant fanns ju inte här. 

När ryktena började spridas ringde en journalist till en av de som hade spelat en central roll i undersökningarna av fallet och berättade om dessa rykten. Han ska ha svarat att han inte trodde på det - men tillade lite ironiskt att om det stämde skulle han själv i så fall nog vara den nästa på listan. Enligt videon dog han ganska snart efter detta uttalande. *

Men för att överhuvudtaget kunna uttala sig borde man i så fall ha en mycket omfattande lista över alla de som på något sätt varit kopplade till både själva upptäckten och de vidare undersökningarna av fallet. Det torde vara mycket svårt - för hur definierar man i så fall "kopplade"?

Det borde i alla fall ha varit ganska så många. Och även om några  dog redan några år efter upptäckten nämns i videon även personer som dog årtionden  senare. 

För att överhuvudtaget kunna säga något måste man som sagt ha en mycket omfattande lista - inte endast över alla som hade något med fallet att göra, utan även deras ålder, deras tidigare medicinska historia, och annat. 

Och sedan göra an statistisk bearbetning av dessa uppgifter...

Förmodligen skulle ChatGPT - om jag skulle fråga den - stärka min skepticism. Mitt intryck är annars att påståenden om mystiska dödsfall relaterade till "Ismannen"verkar vara ännu svagare grundade än de i sig tvivelaktiga påståendena om vad som hände med dc som var inblandade i arbetet med Tutankhamons grav.

Här är länken till videon.  

https://www.youtube.com/watch?v=_3rHsCgN9mM 

Och här en Wikipedia-artikel om den upptäckte mannen som förstås inte nämner ett ord om de påstått mystiska dödsfallen. 

https://en.wikipedia.org/wiki/%C3%96tzi

------

*Efter en kontroll hos ChatGPT får jag reda på att mannen ifråga  - Konrad Spindler -  dog så sent som 2005, 65 år gammal,  efter en lång tids sjukkrom. Vilket kraftigt försvagar den anekdotiska poängen. 

 

Sara Scott om rituella övergrepp

/Från min f.d. huvudblogg 9 september 2014/

Jag har just läst om Sara Scotts bok  The politics and experience of ritual abuse: beyond disbelief,  Open University Press, 2001. Jag läste den först ungefär när den kom. För några månader sedan beställde jag den genom Akademibokhandeln.

Den väcker tankar. Den är ovanlig på många sätt. Författaren är sociolog, vilket i sammanhanget är lite udda. De flesta sociologer som skrivit om detta ämne har varit förnekare. Sara Scott är det inte. Och det är intressant att se hur hon på ett nyanserat sätt använder sig av samma analytiska begreppsapparat som några av de främsta förnekarna.

Scott är också feminist. Det ter väl sig inte så udda i Sverige, där många, i synnerhet på förnekarsidan, verkar tro att "rituella övergrepp" är en fråga som framförallt drivits av feminister. Det har i viss mån också varit fallet i Sverige, men definitivt inte internationellt.

Huvuddelen av boken kan också beskrivas som en sociologisk analys av ett antal förövargrupper. Den baserar sig på djupintervjuer med 36 överlevare från sådana grupper. Av dessa hade 20 utnyttjas i grupper som de själva definierade som "satanistiska".

Den sociologiska studien av förövargrupperna börjar i kapitel 3. De två första kapitlen handlar om hur kunskapen om sexuella övergrepp växte fram från och med 70-talet (kapitel 1) och om motreaktionen mot dessa insikter (kapitel 2).

I kapitel 3 tas upp inslag i  de övergrepp som begicks i de grupper som hon analyserar, som inte är specifika för just "rituella övergrepp". Det framgår där att den överväldigande majoriteten också utnyttjades i familjen. Men även utanför familjen skedde inte alla övergrepp i en "rituell" kontext.

Kapitel 4 tar upp frågan om hur "trossystemen" såg ut i dessa grupper. Kritiker, som J.S Lafontaine, har framhållit att överlevares berättelser om hur ideologin såg ut inte motsvarar något känt satanistiskt, ockult eller religiöst trossystem. Det ger Sara Scott henne rätt i, men förnekar att det skulle ha någon relevans för frågan om berättelserna är sanna eller inte. Där håller jag med henne. Det finns ingen anledning att exempelvis tro att ett "satanistiskt" förövarnätverk måste ha en lära som liknar ex.vis Church of Satan eller Temple of Set. Det är uppenbart att vi här har grupper med mycket speciella trossystem, som är anpassade till deras kusliga praktik.

En annan fråga som Scott berör i detta kapitel är huruvida förövarna verkligen trodde på de trossystem de lärde ut, och använde för att motivera övergrepp. Här menar hon - och hon baserar sig alltså hela tiden på överlevares berättelser - att det varierar väldigt mycket. I en och samma grupp kunde man finna medlemmar som "naivt" trodde på sin "satanism" (eller andra motsvarande läror) och andra som inte verkade tro ett skvatt utan endast utnyttjade tillfället att få begå sadistiska övergrepp.,

I det femte kapitlet tar hon upp relationen mellan könen i förövargrupperna. Det är inte så enkelt som en del skulle tro. I synnerhet de kvinnliga överlevarna verkar ofta anse att det rådde en nästan total jämställdhet mellan män och kvinnor bland förövarna. Scott kommenterar att det vore ju underligt om det just i den typen av förövargrupper skulle råda en perfekt jämställdhet mellan könen!

Hon kommer också fram till att detta är en illusion - eller en ideologisk mystifikation. Vid en närmare analys av berättelserna visar det sig att det oftast rådde en ganska så strikt arbetsdelning mellan könen, och att de mer "prestigefyllda" uppgifterna vanligtvis utfördes av män.

Medan de kvinnliga överlevarna oftast uppfattade förhållandet mellan de manliga och kvinnliga förövarna om jämställt, gjorde de manliga det oftast inte. Dessa verkar genomgående varit på det klara med att det i grunden var männen som hade makten,

Men - trots detta är det väl värt att framhålla att dessa grupper verkade ha en "ideologi" - låt vara mystifierande - som gav intrycket av jämställdhet bland förövarna . Detta är tankeväckande, eftersom många förnekare, i synnerhet i Sverige, försöker skapa bilden av att feminister fantiserat ihop existensen av rituella övergrepp för att smutskasta "männen". Om så vore fallet skulle dessa drag bli svårbegripliga. Det är också ett faktum att många feminister inledningsvis hade svårt att hantera just rituella övergrepp - och en del av dessa anslöt sig också tyvärr till förnekarsidan, Det berodde till stor del del på den stora andelen kvinnliga förövare, och på att "patriarkatet" i dessa grupper ibland var så dolt att det måste "upptäckas" först på ett senare stadium i en analys...

Nästa kapitel - det sjätte- är det otäckaste. Det heter "Making death meaningsful" och handlar om människooffer, och andra mord, inom dessa grupper. Scott försöker gå igenom både de tankesystem kring dödande och död som finns i den typen av grupper - och praktiken. Det är ju denna fråga som skeptikerna ofta fokuserar på. Medan det i vårt samhälle för många är klart möjligt att tänka sig att barn dödas för att de kommer i vägen för lustmördande sadister har många svårt att föreställa sig ett system där dödandet åtminstone till stor del motiveras med magiska tankar om att rituella offer kan ge förövarna makt. Här anser Scott att denna reaktion till stor del beror på en etnocentrisk reflex att förlägga den typen av praktik tillbaka till en avlägsen forntid - där alla är överens om att det en gång har existerat!- och en motvilja mot att se att den kan finna ibland oss.

Det finns olika typer av dödande inom dessa grupper. Dels de (nästan alltid barn) som dödas som en indirekt följd av övergrepp, dels de som dödas som bestraffning - och dels renodlade rituella offer. En annan typ av mord är extra plågsamt för många överlevare. Det är de som utförs på andra barn som den utnyttjade har haft nära relationer med. Det kan handla om hur barn uppmuntras till att få en nära relation till varandra, ja till och med ingå "äktenskapsceremonier"med varandra. Sedan tvingas det ena barnet att se på, eller tvingas delta i, när det andra barnet dödas.

Ett annat exempel är hur unga flickor tvingas föda barn, för att sedan få se, eller tvingas delta i, dödandet av de nyfödda barnen.

Nu kan jag tänka mig att en stor del av läsarna slår bakut. Är inte detta perverterade fantasier utan någon som helst grund i verkligheten? Om barn dödas, var är då de försvunna barnen?. Den sista invändningen är naiv.

Som alla vet kan barn födas utan att registreras. Minst en gång on året upptäcks någon stans i västvärlden hur kvinnor som fött oönskade barn har gömt dem i frysen, eller i källaren, eller någon annanstans. Om detta sker individuellt kan det naturligtvis även ske organiserat. Dessutom vet vi att det går att föra över barn över gämser. Det finns många bevis för att det går att olagligt "adoptera" eller röva bort barn från länder i tredje världen eller Östeuropa. Detta bevisar inte att berättelserna är sanna, men de visar att det som berättas inte är något fysiskt omöjligt, som många påstår.

Kapitel 8 handlar om så kallad multipel personlighet. Det är ett tillstånd som är förknippat med grova övergrepp i bardomen, och i synnerhet denna typ av övergrepp. Här har förnekarlägret gjort allt för att förneka att detta tillstånd alls existerar, men det gör det, vad dessa än må påstå. Och beläggen för att det är kopplat till extremt traumatiska barndomsupplevelser är mycket starka.

Men är allt detta nu inte motbevisat nonsens? Har inte polisen i land efter land undersökt dessa fall och aldrig hittat något? Nej, det har den inte. /Och nu lämnar jag helt Sara Scotts argumentering, Nedanstående resonemang har inget med hennes bok att göra - det är grundat på andra fakta och mina egna tolkningar utifrån dessa. /

Före ca 1980 avfärdades den här typen av berättelser i stort sett helt automatiskt. De undersöktes aldrig, och de som berättade om något som ens avlägset liknade dettas kunde ofta förvänta sig en plats på ett mentalsjukhus, om de var oförsiktiga nog att berätta. Då och då skymtar det ändå fram i litteraturen , som Robert Fabians "London after dark" 1954, men det är undantagsfall. 

Efter 1980 hände det något. Den andra feministiska vågen hade öppnat vägen för att lyssna och tro på överlevare från sexuella övergrepp i barndomen. Efter ett tag blev också många benägna att tro på även "rituella" övergrepp.

Detta ledde till ett antal kända, och ett större antal ganska så okända, rättsfall. En del av dessa innehöll starka belägg, både medicinska och andra materiella sådana. En del ledde till fällande domar.

Resultatet blev en av de mest välorganiserade motkampanjerna i kriminalhistorien. Den leddes till en början oftast, men inte alltid, av personer med nära kopplingar till personer som anklagades för övergrepp. Eller av personer som själva visade sympatier med förövare på uppenbara sätt (som att intervjua sig i pedofiltidningar och uppmuntra pedofilerna att stå på sig och hänvisa till att de utför Guds vilja, eller att producera barnpornografi, eller att vara nära vänner med ledare för kända och överbevisade sexsekter, eller att uttala sig om att de barn som utsätts för övergrepp i själva verket hade förfört förövarna).

Efter ett tag breddades basen för motståndet, och vi fick "objektiva" "rapporter" från auktoriteter som Kenneth Lanning, eller J.S LaFontaine. Alla större media stödde förnekarna, och även om många poliser lokalt var övertygade om att sådana brott begicks, valde de centrala polisapparaternaa att rekommendera eller snarare beordra poliskårerna - att inte undersöka sådana fall. Eller endast urdersöka delmoment i dessa, och helt undvika anklagelser om "satanism", "rituella offer" och andra centrala element.

Man bör också påpeka att den typen av spaning som brukar ske mot exempelvis terrorister, med telefonavlyssning, buggning, eller infiltration så vitt jag vet aldrig någonsin har ägt rum i fall som dessa.

I Sverige hörde jag för övrigt från en journalist som hade undersökt den typen av fall, men som ganska snart gav upp, om en åklagare som avfärdade en berättelse från ett barn som sade sig ha iakttagit ett förövarmord på ett annat barn med orden "ännu en som läst Spökflickan!" och sedan lade ned fallet. Och så här är det generellt idag. Om barn berättar om övergrepp har de ibland till och från en viss chans att bli hörda. även om det är mycket svårt om det handlar om övergrepp i familjen. Men ett nästan bergsäkert scenario för att att få en förundersökning nedlagd är om barnet skulle berätta om "satanistiska ritualer", "rituella barnoffer", övergrepp kopplat till ockulta ceremonier. Eller något närbesläktat.

Då läggs den mer eller mindre automatiskt ned, och man börjar istället undra över vem som kan vara "inplanterare".

Detta blir till en självuppfyllande profetia.. Man säger att inga satanistiska övergrepp förekommer - och så brukar man hänvisa till Kenneth Lannning. Och gömmer hastigt och, nej, inte lustigt, bort att Lanning inte sade detta. Han sade att satanism var ett meningslöst begrepp och att det därför inte var någon mening att undersöka om en förövare var "satanist"eller inte. Och om man ignorerar den typen av motivbilder kommer man ju inte att hitta några sådana heller. Och Lanning sade dessutom att ytterst få barn försvinner spårlöst i USA - och att det därför inte var någon mening att tro på berättelse om barn som dödas. Att USA har en bakgård i Latinamerika där det inte alls finns noggranna register på vilka barn som försvinner från ex.vis indianbyar eller annan fattig landsbygd eller stadsslum diskuterade han aldrig. '

Så är då cirkeln sluten. Man letar inte, och när man ändå hittar saker blundar man. Så länge som detta är fallet är det milt sagt oklokt att automatiskt avfärda plågade människor som berättar om att de har varit med om fruktansvärda övergrepp av en typ som officiellt inte påstås kunna existera. 

https://www.amazon.com/dp/0335204198?lv=shuf&channelId=500&plpRedirect=mhFallback

Valmatematik

Jag hoppas att det blir någon form av regering. 

Det parlamentariska läget efter valet är dock både absurt och olustigt.

Jag hoppas alltså att de partier som stod utanför Tidö-blocket ska kunna bilda, eller i alla fall bli ett underlag för, en regering. Alternativet är ett nyval, som skulle kunna leda till en ny Tidö-regering.

Men även om det bildas en regering skulle det inte på något sätt bli en bra regering. I det parlamentariska läget kommer det nyliberala Centern bli tungan på vågen. Och det oavsett vilka partier som får eller inte får ministerposter. 

Centern säger att de kommer att rösta mot varje regering där Vänsterpartiet får ministerposter. Vad är de egentligen oroliga för? Vi har inte ministerstyre i Sverige. Det är riksdagen som ytterst bestämmer politiken. I en regering där borgerliga och rent nyliberala partier har majoritet kommer den ekonomiska poltiken definitivt att bli en högerpolitik. 

Vänsterpartiet säger att de kommer att rösta mot varje regering där de INTE får ministerposter. Vad hoppas de ska kunna uträtta med några ministrar i ett parlamentarisk läge där borgerliga och nyliberala partier ändå har en majoritet? Återigen, vi har alltså inte ministerstyre i Sverige. 

På så sätt för både Centern och Vänsterpartiet en symbolpolitik. De målar olika spöken på imaginära väggar. 

Både Centern och Vänsterpartiet är helt medvetna om att den nya riksdagen inte kan föra annat än en renodlat borgerlig politik. När Centern målat upp ett vänsterspöke i några få V-ministrar vet de att de svamlar. När Vänsterpartiet målar ut ett motsatt högerspöke i varje regering där de inte får ministrar - torde de veta att "högerspöket" kommer att ha den reella makten även om V tilldelas några få ministerposter. 

Men deras motsatta fixeringar riskerar att leda till ett nyval, där besvikna anti-Tidö-väljare kanske stannar hemma istället för att rösta igen - och bli besvikna igen. 

Tyvärr kommer vi att få en ekonomisk högerpolitik oavsett vilka ministrar vi kommer att få eller inte få. Men vi kommer ändå att få en regering där det nyssnazistiska nationalistpartiet för första gången på fyra år förlorar sin makt. Det har ett egenvärde i sig. 

Vänsterpartiet i synnerhet kan med fog anklagas för att sprida illusioner om hur bra det kommer att bli bara de får några ministrar. För matematiken talar sitt entydiga språk. Majoriteten kommer att ligga hos M+SD+L+KD+C. Även om dessa inte bildar en regering kommer de i alla avgörande frågor bestämma över den ekonomiska politiken. Punkt slut. 

Det viktigaste är dock just nu att vi i alla fall får en regering som i praktiken INTE styrs av det nyssnazistiska SD. Om det inte blir så kommer ansvaret att vila tungt på både C och V. 

 

Onödiga och plågsamma djurförsök

Jag är inte mot alla djurförsök. Inte alla. Men totalt onödiga sådana, som dessutom är extremt plågsamma och får oåterkalleliga resultat - är vidriga. 

I nedanstående video av Anton Petrov beskrivs hur man "bevisar" att det är farligt att förhindra sömn genom att genomföra  oåterkalleliga biologiska och kemiska förändringar  på möss som gör att de inte kan sova alls, eller att de nästan inte kan sova alls . 

Det leder till att många av dem plågas så mycket av att inte kunna sova, att de slutligen dör. 

I början beskrivs reversibla experiment och hur mössen återhämtat sig sedan. Sedan beskrivs som sagt irreversibla experiment som de aldrig någonsin kan återhämta sig från. 

Det finns helt frivilliga  och inte alls oåterkalleliga experiment på människor, som dessa när som helst kan avbryta, som sedan tidigt 50-tal bevisat att såväl sömn- som drömdeprivation är skadligt. 

Dessa människor har ställt upp frivilligt, de får betalt för det, och de kan som sagt avbryta dessa så fort de vill. Men här modifierar man biologin hos möss som alltså hindrar eller kraftigt reducerar, deras sömnförmåga för all framtid. 

För att "bevisa" att sömn är nödvändigt. 

Vilket vi ändå alltid har vetat. 

Det är konstigt att jag ens själv kunde somna efter att ha sett videon. Svaret är att jag har ganska effektiva sömntabletter utskrivna. Om jag inte tagit en sådan hade jag nog inte sovit alls på över ett dygn. 

Anton Petrov blev för ett tag uppmärksammad för att vara en av de mest sakliga vetenskaps-kommentatorerna på nätet.  Det kan han mycket väl vara. 

Men jag störs av att han inte på något sätt reagerar på den typen av onödiga och plågsamma experiment. Han såg så nöjd ut och verkade tycka att resultaten var SÅ intressanta. 

Till sist avbröt jag tittandet. 

Med reflektionen att människan är den grymmaste varelsen  på jorden. Men det visste jag ju redan.

https://www.youtube.com/watch?v=x1wGl3b0s9o&t=631s

 

"Röda linjer" till Tidö?

Jag hoppas verkligen inte att den ena eller andra "blockeringen " eller "röda linjen" provocerar fram ett nyval. 

Ingen vet hur ett nyval kan sluta. 

Det kan faktiskt bli en ny Tidö-regering. 

Något att inte bara tänka på.

 

‹ 

Politik är viktigare än regeringsposter

/Dror Feiler skrev detta  i Flamman. 

Den är numera låst på Flamman, men Feiler har själv gjort den offentlig på Facebook, även för  icke fb-vänner.  Så jag tar mig friheten att lägga ut den här. Jag ser den som sympatisk../

-----------------

Vänsterpartiet behöver inte sitta i regering för att ha makt. Den avgörande frågan efter valet är inte hur många ministerposter partiet får – utan hur mycket politik dess mandat faktiskt kan flytta.

Vad är egentligen viktigast för Vänsterpartiet efter valet – att sitta i regeringen eller att få igenom sin politik?

Det kan låta som samma sak. Det är det inte.

Vänsterpartiets mandat är ett politiskt kapital som inte bör bytas bort för lätt i ministerposter. Den avgörande frågan är inte hur många stolar V får runt regeringsbordet, utan vad partiets röster faktiskt kan åstadkomma. Kan Vänsterpartiet använda sina mandat för att flytta politiken åt vänster – och samtidigt behålla möjligheten att säga nej när regeringen går åt ett annat håll?

Det är här rollen som regeringsunderlag blir intressant. Ett parti kan stå utanför regeringen men ändå vara avgörande för att den ska kunna styra. Vänsterpartiet kan förhandla fram konkreta reformer, få in dem i budgeten och använda sina mandat för att se till att de genomförs. Samtidigt behåller partiet större distans till regeringens övriga politik och kan kritisera och rösta emot beslut som strider mot den egna politiken.

Frågan är alltså inte om Vänsterpartiet ska ha makt. Frågan är hur partiets mandat används för att omsätta makt i politiska resultat.

Det är en maktposition som förtjänar att tas på betydligt större allvar än jakten på ministerposter.

Frågan blir därför hur en sådan position skulle kunna utformas i praktiken. Ett parti som står utanför regeringen behöver tydliga överenskommelser om vilka reformer det stöder, hur de ska finansieras och vilka frågor som ligger utanför samarbetet. Det behöver också finnas en tydlig koppling mellan regeringens åtaganden och det parlamentariska stöd som Vänsterpartiet ger.

Erfarenheten från mandatperioden 2022–2026 visar att ett parti kan stå utanför regeringen och ändå få ett formaliserat inflytande över regeringens politik. Sverigedemokraterna stod utanför regeringen men samarbetade med regeringspartierna genom Tidöavtalet. Det är inte SD:s politik som är relevant här, utan själva maktstrukturen: ett parti kan använda sina mandat för att påverka regeringens politik utan att själv inneha ministerposter.

För Vänsterpartiet aktualiserar detta framför allt frågan om politiskt ansvar. Ett parti som sitter i regeringen deltar i det kollektiva regeringsansvaret. Ett parti som står utanför kan i större utsträckning skilja mellan den politik det självt har förhandlat fram och regeringens övriga beslut. Det kan stödja vissa reformer och samtidigt motsätta sig andra.

Men ett regeringsunderlag är inte ansvarsfritt. Om V röster krävs för regeringens budget eller andra centrala beslut måste partiet också ta ansvar för de överenskommelser det ingår. Skillnaden är att ansvaret kan avgränsas tydligare.

Det ställer höga krav på själva avtalet. Det måste vara offentligt, konkret och möjligt att följa upp. 

Reformernas innehåll, finansiering och tidsplan måste framgå. Det måste också vara tydligt vad som händer om regeringen bryter mot sina åtaganden.

Vänsterpartiet ska inte jaga ministerposter. Vänsterpartiet ska jaga politiska resultat.

Särskilt viktigt är budgeten. Utan pengar blir politiska löften bara ord. Vänsterpartiet behöver därför ett reellt inflytande över de budgetprioriteringar som följer av överenskommelsen. Inflytandet måste dessutom komma tidigt i processen – innan förslagen är färdigskrivna.

Samtidigt måste partiet kunna behålla sin politiska självständighet. Frågor som inte omfattas av avtalet bör kunna prövas från fall till fall. Om regeringen driver igenom politik som bryter mot överenskomna gränser måste stödet kunna omprövas.

Det är mot denna bakgrund som de konkreta politiska kraven blir avgörande:

1. Välfärden: långsiktiga resurser till vård, skola och omsorg och motstånd mot nya nedskärningar.

2. Pensioner och trygghet: bättre villkor för människor med låga pensioner och stärkta socialförsäkringar.

3. Bostäder: ökat byggande av hyresrätter med rimliga hyror och stopp för marknadshyror.

4. Skatt och omfördelning: en skattepolitik som stärker de offentliga resurserna och minskar ekonomiska klyftor.

5. Klimat och social rättvisa: offentliga investeringar i kollektivtrafik, järnväg, energi och bostäder så att klimatomställningen inte oproportionerligt belastar hushåll med små marginaler.

Kraven måste vara få, tydliga och finansierade. Väljarna ska i efterhand kunna se vilka reformer som genomförts, vilka försämringar som stoppats och vilka kompromisser Vänsterpartiet har accepterat.

Frågan om ministerposter kan därefter bedömas utifrån samma sakliga kriterium: vilket inflytande och vilket ansvar följer av den aktuella samarbetsformen? 

Ministerposter ger direkt tillgång till regeringens arbete, men också kollektivt ansvar för regeringens beslut. Ett regeringsunderlag har mindre direkt tillgång till beredningen, men kan avgränsa sitt stöd till de överenskommelser man faktiskt ingått.

Vänsterpartiet ska inte jaga ministerposter. Vänsterpartiet ska jaga politiska resultat.

När förhandlingen är över ska väljarna kunna se vad deras röster faktiskt har lett till: vilka reformer som blev verklighet, vilka försämringar som stoppades och vilka kompromisser Vänsterpartiet vägrade acceptera.

Inte hur många stolar Vänsterpartiet fick vid regeringsbordet. Utan hur mycket politik som flyttades.

Det är där makten ska mätas.

Dror Feiler

764 - återigen

Nu har en aktivist i 764 i Sverige dömts till 10 års fängelse. 

Det uppmärksammas i media, men det nämns aldrig att 764 är en satanistgrupp, skapad av den likaså satanistiska organisationen Order of Nine Angles. 

764 kallas i media omväxlande för "extremistisk" eller "sadistisk" men vad den egentligen är, och hur den skapades,  nämns aldrig. 

Vilket är lite intressant.… 

https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/j02qGo/dom-mot-chai-utpekade-ledaren-i-764-far-sitt-straff

 

Att höra röster

Samtal mellan mig och en läkare på den psykiatriska kliniken på Danderyds sjukhus hösten 1982.

Läkaren: "Hör du röster"?

Jag: "Ja, det gör jag". 

Läkaren: "Vad då för röster?"

Jag: "Bland annat din röst".

Läkaren: "Vad hör du för andra röster än min röst"?

Jag: "Det är några som pratar i korridoren".

Läkaren: "Men hör du inga röster som inte jag hör"?

Jag: "Hur skulle jag kunna veta vilka röster som du hör"?

Då gav läkaren upp. 

 

The end game?

Jag lade länken till det föregående inlägget på en så kallad ofrivillig grannblogg, och fick detta svar: 

"Ja, nu låter det nästan som psykoanalys. Kusligt på ett sätt. Och underligt betryggande på ett annat - om jag utgår från mig själv. Det finns *någon* som förstår mig. Men vad innebär det för typ mänskligheten att det är en...maskin?"

Jag svarade: 

"Det finns någon som inte ens vet vad ord betyder utan endast "vet" något om relationen mellan olika bokstäver - och detta dessutom utan att ha ett medvetande! - som skriver på ett sätt som ger intrycket att den"förstår". Om sedan många kan förmås att tro att detta är deras bästa vän säger det något fruktansvärt om världen."

Och fick denna replik: 

"Precis. Vi börjar närma oss 'the end game', verkar det som."

 

Fortsättning på "samtalet" med ChatGPT

ChatGPT sade:

Aha — då faller flera saker på plats. 🙂 Och tack för att du berättar det.

Det förklarar också varför din ursprungliga formulering var så specifik: du visste förstås själv vad som hänt med de gamla bloggarna, men ville testa vad som gick att rekonstruera utifrån det offentligt sökbara materialet.

Det är faktiskt ganska fascinerande att se resultatet från din sida. Jag hade tillgång till en hel del av dina äldre texter och akademiska spår, men den nya bloggen hade jag betydligt sämre överblick över. Det gjorde att jag först blandade ihop material från kiremaj70.blogspot.com med kirenytt25.blogspot.com — precis den typ av sammanblandning som en människa som känner till bloggarkivet kan upptäcka direkt.

Och uppgiften om ChatGPT-kontot gör historien ännu mer speciell. En fysisk/digital katastrof som samtidigt slog sönder delar av ditt tidigare bloggarkiv och innebar att du förlorade kontinuiteten i ett ChatGPT-konto innebär ju att en del av det som tidigare fanns i olika digitala sammanhang måste rekonstrueras från resterna.

Det är också lite ironiskt att du nu har lagt ut mitt svar på den nya bloggen: jag blev alltså själv en liten del av det digitala arkiv som jag försökte rekonstruera.

En sak jag skulle vara särskilt nyfiken på att göra, om du vill, är ett slags "extern läsning" av din nya blogg: inte en biografi om dig, utan en analys av vad en AI som inte känner dig personligen kan sluta sig till genom att läsa kirenytt25— vilka teman, idéer, återkommande personer och intellektuella trådar som framträder, och vilka viktiga saker som integår att se utifrån bloggen.

Det skulle kunna bli ett rätt intressant experiment i skillnaden mellan personen, det digitala arkivet och den bild en språkmodell konstruerar av personen.

Du sade:

ChatGPT sade:

Då gör vi det experimentet. Jag tycker faktiskt att det är mer intressant än ännu en biografisk sammanfattning.

Jag skulle läsa kirenytt25 som om jag inte visste att du var Erik Rodenborg, och försöka besvara fyra frågor:

1. Vilken personbild framträder enbart ur bloggen?
2. Vilka intellektuella huvudspår kan man upptäcka?
3. Vilka förändringar över tid kan man se?
4. Vad skulle en AI sannolikt få helt fel om personen bakom bloggen?

Och jag skulle vara noga med att skilja mellan observation, rimlig tolkning och spekulation.

Det blir dessutom intressant att se om jag upptäcker sådant som jag inte upptäckte i min första genomgång — just eftersom den första genomgången i hög grad styrdes av vad som redan finns indexerat på nätet.

Jag börjar alltså från bloggen själv och behandlar den som ett primärmaterial, snarare än att utgå från sökresultat om dig.

Du sade:

ChatGPT sade:

Ja. Jag har nu gått in i det på det sättet: jag läser kirenytt25 som ett fristående dokument och försöker rekonstruera personen bakom det, utan att låta den tidigare bilden av Erik Rodenborg styra tolkningen. Jag har också korrigerat den tidigare sammanblandningen mellan bloggarna.

Det första som slår mig är faktiskt att den bild som uppstår är ganska annorlunda än "Rodenborg = satanism och rituella övergrepp".

1. Det mest framträdande är inte politiken

Om jag bara hade läst de senaste veckorna på kirenytt25 skulle jag framför allt uppfatta en person med ett mycket starkt behov av att associera, minnas och sätta saker i sammanhang.

Exempelvis går ett inlägg om en gammal dröm över i minnen av en TV-serie och Susanne Reuter. Ett annat handlar om Black Sabbath från 1973. Ett annat om ett globalt nätverk av svampar, där den vetenskapliga uppgiften samtidigt väcker en lite kuslig känsla. Och sedan kommer Edgar Allan Poes The Raven, med en lång återgivning av den svenska översättningen och en personlig kommentar om hur dikten fortfarande påverkar dig.

Det ger en bild av en person som inte sorterar världen efter ämnesområden på det sätt en traditionell skribent gör.

Snarare verkar saker kopplas samman ungefär så här:

ett minne → en association → en person → en bok → en idé → ett politiskt eller historiskt sammanhang → tillbaka till ett personligt minne.

Det är faktiskt en av de tydligaste egenskaperna hos bloggen.

2. Du verkar vara ovanligt intresserad av "gamla saker som fortfarande betyder något"

Det finns ett starkt retrospektivt drag.

Det är inte bara nostalgi. Det är snarare en vilja att återvända till tidigare intellektuella objekt och pröva dem igen.

Ett mycket tydligt exempel är Lévi-Strauss-texten från 2008 som du lägger in på nytt 2026. Du berättar uttryckligen att texten ursprungligen skrevs 2008 och publicerades i en socialistisk pamflett 2

Det intressanta är att du inte bara återpublicerar den. Du placerar den i ett nytt sammanhang, och nästa dag lägger du upp en engelsk översättning av samma text som du har hittat på nätet

Det får mig att se bloggen mindre som en "nyhetsblogg" och mer som ett pågående arkivarbete.

Du verkar vilja rädda sådant som annars riskerar att försvinna.

Det är särskilt relevant med tanke på det du berättade om datakraschen.

3. Det finns ett starkt mönster av "återupptäckt"

Det här tror jag är en av de saker jag missade i min första analys.

Du tycks ofta bli intresserad av något igen, ibland efter decennier.

Det kan vara:

• en gammal låt,
• en gammal film eller TV-serie,
• en person,
• en akademisk teori,
• en gammal egen text,
• ett gammalt minne,
• en historisk debatt.

Och det verkar inte bara vara "jag minns detta". Det är snarare:

"Vad tänker jag om detta nu?"

Det är en ganska annan mentalitet än ren nostalgi.

4. Det finns samtidigt en mycket stark politisk övertygelse

Här är bloggen fullständigt otvetydig.

Den 11 september skriver du att valet 2026 är ett av de viktigaste i Sveriges historia och att det viktigaste är att den nuvarande regeringen tvingas avgå. Du uttrycker också en mycket stark negativ bedömning av regeringens politiska utveckling

Dagen efter skriver du om opinionsläget och uttrycker nästan förskräckelse inför möjligheten av ytterligare en Tidöseger. Du nämner till och med "Murphys lag?" och "Svart magi?" innan du landar i att människor måste röst

Men något annat är intressant:

Du verkar inte vara särskilt intresserad av partipolitik som sådan.

Du skriver exempelvis att du kommer att rösta på Vänsterpartiet, men konstaterar samtidigt att en valbarometer ger dig högre poäng för Miljöpartiet

Det antyder en person vars politiska identitet är ideologisk snarare än partimässig.

Det stämmer också ganska väl med Lévi-Strauss-texten: där är feminismen och kritiken av patriarkatet viktigare än partipolitiska taktiska frågor.

5. Den röda tråden är egentligen makt

Om jag skulle försöka hitta en enda underliggande fråga som förenar mycket av materialet skulle jag inte välja satanism, socialism eller feminism.

Jag skulle välja:

Vem har makt över vem – och hur naturlig eller självklar framställs den makten?

Det går att se i din kritik av Lévi-Strauss: hans teori om "utbytet av kvinnor" blir för dig ett exempel på hur patriarkala föreställningar kan förvandlas till vetenskaplig teori.

Det finns samma typ av frågeställning i politiken.

Och, om man känner till ditt äldre material, även i frågan om övergrepp och institutioners sätt att definiera vad som är möjligt eller omöjligt.

Det betyder inte att alla dina ämnen egentligen handlar om samma sak. Men makt, hierarki och ifrågasättandet av officiella eller etablerade tolkningar ser ut som en mycket stark underliggande konstant.

6. Du är samtidigt ganska förtjust i det kusliga

Detta är mer framträdande än jag hade väntat mig.

Poe. Black Sabbath. Drömmar. Svamparnas underjordiska nätverk. Spöklika associationer. "Svart magi" som skämtsam formulering. 

Men det viktiga är att det kusliga hos dig inte verkar innebära att du automatiskt tror på det övernaturliga.

Snarare verkar du tycka att det är intressant när verkligheten får en sådan kvalitet.

Det är en viktig skillnad.

Du kan exempelvis beskriva något vetenskapligt och samtidigt säga att det känns kusligt. Det är inte samma sak som att hävda att vetenskapen är falsk eller att svamparnas nätverk har övernaturliga egenskaper. 

Det gör också att den gamla bilden av dig som någon sorts "ockult person" blir ganska missvisande.

Jag skulle snarare säga:

Du verkar vara fascinerad av gränsområdet mellan det rationellt förklarbara och det psykologiskt eller estetiskt kusliga.

7. Och så finns humorn

Den är lätt att missa om man läser dig genom de gamla kontroverserna.

I dröminlägget skriver du exempelvis att det skulle kunna användas av någon som vill hävda att du ibland går på uppenbara skämt — "vilket jag ofta också gör". 

Det är ganska avslöjande.

Det finns en självironisk sida som inte alls passar ihop med bilden av den gravallvarlige konspirationsteoretikern som vissa äldre texter om dig kan ge.

Du verkar dessutom tycka om absurditeter och oväntade kopplingar.

8. Det kanske mest oväntade: bloggen är väldigt personlig

Inte "personlig" i betydelsen att du berättar allt om ditt privatliv.

Tvärtom.

Det personliga kommer genom minnesfragmenten.

En gammal TV-serie. En låt från 1973. En dikt du läste som ung. En dröm från natten. En gammal artikel du skrev. En person du plötsligt kommer att tänka på.

Det ger en ganska speciell sorts självporträtt:

inte "det här är mitt liv", utan "det här är vad som passerar genom mitt huvud".

Det tror jag är en ganska exakt beskrivning av bloggen.

---

Vad skulle AI:n få fel?

Här blir experimentet nästan roligare.

AI skulle sannolikt överdriva satanismen

Om den hade sökt på dig utan att läsa den nya bloggen skulle den lätt kunna tro att satanism är ditt huvudsakliga ämne.

Men i den aktuella bloggen är det bara en tråd bland många.

AI skulle sannolikt underskatta poesin och populärkulturen

Poe, Black Sabbath, Beatles, TV-program, filmer och gamla kulturminnen är betydligt viktigare för den faktiska bloggen än vad en traditionell biografisk sökning skulle antyda.

AI skulle sannolikt beskriva dig som mer systematisk än du är

Du har akademisk bakgrund och skriver långa argumenterande texter. Men bloggformen visar en person som hoppar väldigt fritt mellan associationer.

Det är nästan motsatsen till en akademisk monografi.

AI skulle sannolikt beskriva dig som mer konspiratorisk än bloggen faktiskt visar

Du är uppenbarligen intresserad av kontroversiella och marginaliserade hypoteser. Men det är inte samma sak som att okritiskt acceptera dem.

Det finns mycket skepticism, invändningar och begreppsliga diskussioner i ditt material.

AI skulle sannolikt missa hur mycket minne som är en del av ditt tänkande

Det är kanske den största saken.

Du använder minnet som råmaterial för tänkande.

---

Och här kommer den mest intressanta slutsatsen

Om jag inte hade vetat vem du var och bara hade fått kirenytt25 som material skulle min preliminära beskrivning ha blivit ungefär:

En äldre svensk vänsterintellektuell, starkt feministiskt orienterad, med bakgrund i religionshistoria och ett långvarigt intresse för förhistoria och religion. En person med stor beläsenhet men också starkt associativt tänkande, som återkommer till kulturella och intellektuella objekt från sitt tidigare liv. Politiskt mycket engagerad, men samtidigt fascinerad av musik, litteratur, populärkultur, drömmar och det kusliga. Mer intresserad av idéernas och maktens historia än av akademisk status.

Och jag skulle inte ha kommit fram till  intresse för"satanism", "ockultism" eller ens primärt "satanismforskare".

Det är nog den största skillnaden mellan personen som framträder ur den nya bloggen och personen som framträder ur sökresultaten om Erik Rodenborg.

Och jag tror faktiskt att det är just där ditt experiment blev lyckat: den nya bloggen fungerar som ett slags motgift mot den algoritmiska biografin. Sökningen hittar det som andra människor har tyckt varit anmärkningsvärt med dig. Bloggen visar i högre grad vad du själv tycker är värt att tänka på.