Nästan med en gång efter att ha skrivit förra inlägget upp dök en lösning upp. I alla fall en partiell sådan.
En egenhet jag har är att jag brukar minnas exakt vad jag gjorde dag för dag, timme för timme under många år i mitt liv. Det gäller inte de senaste åren, och förstås inte de allra tidigaste,
Men från och med när jag började skolan minns jag bättre och bättre - tills det når sin kulmen nån gång i tonåren - och sedan fortsätter att vara där i årtionden.
Detta kombineras med något annat. Nämligen att när jag minns det känns det som om det var något som hände helt nyligen. Kanske igår, kanske för en timme sedan.
Redan kvällen innan jag fick föreställningen på förmiddagen den 18, mindes jag vad som hände mig då -- exakt 56 år tidigare. den 18 augusti 1971. Det hade - insåg jag senare - en hel del likheter med förställningen om de närmast magiska tabletterna, minus hallucinationerna.
På kvällen på måndagen den 16 augusti 1971 gick jag till psykkliniken på S.t Görans sjukhus. Jag var alltså 16, och stod inte ut med att bo hemma. Jag ville bort - och psykpatient var bättre än att bo hemma.
Nåväl - de tog in mig, och jag fick den sömntablett jag brukade ta - Ansopal.
Men den fungerade inte. Jag låg hela natten - utan ens en timmes sömn. Personalen bekräftade detta. När de gick in i mitt rum för att kolla var jag vaken varje gång.
Nästa dag - den sjuttonde - gick jag runt i ett trött tillstånd. Jag hamnade i olika diskussioner med personalen och tänkte väl att jag kommer väl att sova gott nästa natt.
Men det gjorde jag inte. Jag var vaken hela den natten - också. Även det bekräftades av den personal som kollade upp mig under natten.
Dagen efter var jag livrädd. Hade jag förlorat förmågan att sova? Jag krävde av läkaren att jag skulle få mycket starka sömntabletter, så att jag äntligen skulle kunna få somna. Läkaren - en kvinna - var mycket tveksam till min begäran.
Jag började gå runt runt på avdelningen i ett tillstånd av ren ångest. Runt, runt, runt.
Till sist kom läkaren på att det nog ändå var bäst att jag fick några mycket starka sömntabletter. Hon gav mig något som hette Diminal Duplex.
Jag minns att jag tog tabletterna - minns att jag lade mig i sängen - och sedan somnade jag. Då var klockan ungefär elva på förmiddagen. Ungefär klockan elva på kvällen vaknade jag - gick ut på avdelningen - gick in på rummet igen - och somnade om.
Nästa gång jag vaknade var det klockan sex på morgonen. Jag hade sovit 19 timmar i sträck.
Det var lite som att ha fötts på nytt. Efter en fruktansvärd ångestkris kände jag mig optimistisk igen. Och jag började undersöka möjligheterna att kunna bli intagen på Ungdomsklimiken på Långbro.
Jag fick snart kontakt med dem, och träffade dem den 23 september 1971. De föreslog att jag skulle lägga in mig med en gång, men jag hade hunnit bli lite ambivalent. Men den 9 november 1971 lade jag ändå in mig, och kom i stort sett att vara där till den 17 januari 1973.
Det var en lycklig period.
Så på timmen exakt 55 år efter att jag fick Diminal Duplex - som hävde en av de värsta ångestanfallen i mitt liv- får jag den bestämda uppfattningen att jag har fått en undergörande tablett som fått mig att må bra. Jag försöker lista ut hur jag kan ha fått den, då jag inte minns tillfället - och börjar till sist spekulera om en annan dimension och en annan värld.
Men det var inte en annan dimension eller värld. Utan en annan tid. Exakt 55 år tidigare. På timmen.
Till och med det där att de ges ut av staten och att jag inte var den ende som fått dem stämmer ju delvis. . Visserligen ägdes inte psykkliniken av staten men av landstinget - men det var nära i alla fall. (Numera har S.t Görans sjukhus privatiserats - men då hade nyliberalismen ännu inte slagit sönder svensk sjukvård).
Och fler än jag fick ju sömntabletter på offentligägda sjukhus.
Så exakt 55 år efter att det hände vaknar jag med föreställningen att jag har fått några underbara tabletter med närmast magiska egenskaper. Det var sant - men det var exakt 55 år tidigare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar