Det finns knappast någon persons död som ledde till så såväl stora som snabba förändringar som Josef Stalins. Han dog den 5 mars 1953 och mycket snart började det hända saker.
Det formella politiska systemet förändrades inte, och samma parti satt kvar vid makten, men en massiv terror som hade varat i årtionden upphörde nästan med en gång.
Stalins terror inleddes redan 1928-29, med en brutal tvångskollektivisering som genomfördes med metoder som ledde till miljoner människors död, Denna period varade fram till 1933.
Sedan kom en stillsammare period på några år. Men sedan startade vad som brukar kallas "Den stora terrorn" 1936 - en period där ca 700.000 människor avrättades och ca 1,2 miljoner sattes i arbetsläger, läger där den förväntade livslängden mycket ofta var ganska så kort.
1939 mattades den stora terrorn av, och under andra världskriget blev det framförallt den nazityska regimen och inte Stalin som stod för dödandet i Sovjet.
Efter kriget var den värsta terrorperioden över, men arbetslägren fanns fortfarande kvar. Där arbetade flera miljoner fångar. Dödligheten var hög.
Stalin dog 1953. Redan detta år kom en massamnesti där 1,5 miljoner fångar frigavs. Under perioden 1954-56 avvecklades lägersystemet gradvis, och i februari 1956 kom Nikita Chrusjtjovs angrepp mot Stalin på den tjugonde partikongressen.
Redan i april 1953 kom en föraning om vad som sedan skulle komma. Då frigavs ett antal läkare som tidigare detta år hade anklagats för att ha planerat att döda ledande sovjetledare. Det mest anmärkningsvärda var inte att de frigavs, utan att deras tidigare bekännelser officiellt sades ha framtvingats genom "metoder som står i strid med den socialistiska legaliteten" - en omskrivning för att de hade torterats.
Det skapade chockvågor hos kommunister i världen. Exempelvis hade den svenska tidningen Ny Dag hårt försvarat läkarprocessen. När det officiella medgivandet att läkarna hade erkänt under tortyr kom, tystnade denna tidning. De publicerade endast det officiella sovjetiska uttalandet, och vågade inte komma med några egna kommentarer.
Chrusjtjovs tal på den tjugonde partikongressen blev den andra stora chocken. Det var visserigen. "hemligt", men kunskapet om det började spridas redan efter några veckor. Och i april 1956 inkallades ledningarna för de kommunistpartier, i de länder där det fanns sovjetambassader, till dessa, och fick talet uppläst för sig.
I juni 1956 publicerade New York Times det i sin helhet.
De sovjetiska arbetslägren tömdes i stort sett helt, och 1960 upplöstes Gulagsystemet formellt.
Denna förändring påbörjades redan innan Chrusjtjov kom till makten, men han var kanske den viktigaste personen bakom att den fördjupades.
Däremot var han på en del punkter motståndare till såväl vetenskaplig som kulturell frihet. Han tvingade konstgallerier som visade modern konst att stänga, och han stödde charlatanen Trofim Lysenko, och förbjöd dennes vetenskapliga motståndare att uttrycka sig offentligt.
Efter Chrusjtjovs fall i oktober 1964 dröjde det dock inte länge förrän Lysenkos kritiker fick publicera sig offentligt (vilket ledde till att Lysenko totalt diskrediterades), och även modern konst fick visas offentligt.
När jag först systematiskt började följa utrikespolitiska nyheter hösten 1964 när jag var nio år satt Chrusjtjov fortfarande vid makten i Sovjet, och CH Hermasson hade blivit ordförande i det svenska kommunistpartiet. Jag började köpa Ny Dag då och då - dock inte speciellt ofta, eftersom jag hade den lägsta veckopengen i min klass...
Om jag hade fötts tidigare och börjat läsa tidningar exempelvis 1949 hade jag kanske kunnat blivit antikommunist. Det blev jag inte nu.
Nedan en länk till en YouTubevideo om Nikita Chrusjtjov. Väl värd att se, låt vara att den har en något märklig titel.
https://www.youtube.com/watch?v=IhGHXKfOSrA
Nikita Chrusjtjov 1954
