Gunvor är definitivt den person som har haft störst betydelse för mig sedan jag blev vuxen (här definierat som - från och med 16-17 årsåldern!).
Det finns oerhört mycket mer som skulle kunna skrivas om henne - men just här väljer jag att berätta om hur jag tillsammans med henne upplevde den enda verkliga spöhistorien i mitt liv (och förmodligen också i hennes).
Med en viss tvekan - men det är en av de märkligaste upplevelserna i mitt liv.
Det var midsommarafton 1979. Då bodde jag i Täbykollektivet - andra gången i mitt liv. Första gången hade slutat med konflikter - och folk var nog arga på mig, och jag var arg själv.
Men andra gången blev mycket bättre. Men då var jag elev på Jakobsbergs folkhögskola, och valde efter ett halvår att flytta från kollektivet och endast bo på skolans internat.
Nåväl, midsommarafton 1979 var Gunvor och jag ensamma i det hus där kollektivet bodde, en byggnad från 1910 som de som bodde där gav namnet "Kulturens Vagga" - då kollektivet först flyttade in där i början av 1972.
Denna midsommarafton satt vi ett tag på verandan och drack på sin höjd ett glas vin var - inte mer, vilket nog är viktigt i sammanhanget. Och lyssnade bland annat på the Fugs LP "Tenderness Junction"....
När det började bli sen kväll gick vi upp till hennes rum - och efter ett tag började vi berätta spökhistorier. Det förändrades plötsligt från ett berättande - till en skrämmande upplevelse - ungefär kvart i ett på natten.
Jag hade just sagt "tänk om vi plötsligt skulle få höra"... och tänkte fortsätta meningen med "mystiska ljud på vinden"...
Men innan jag hade börjat uttala de sista orden ryckte vi båda till - mycket skrämda. Vi hörde båda något som lät som om någon eller snarare några med all kraft slog in ytterdörren utifrån. Under kanske fem minuter hörde vi den ena kraftiga skrällen efter den andra. Det lät bland annat som om fönster krossades, och som om stereon slängdes i golvet .
Det sista vi tänkte på var spöken - vi trodde båda att ett packat eller påtänt ungdomsgäng höll på att slå sönder huset.
Gunvors rum låg på övervåningen. Huset hade fyra nivåer - källaren, undervåningen, övervåningen och vinden.
Vi var alltså på övervåningen - de ljud vi hörde kom alla från undervåningen.
Hallucinerade vi? I så fall var hallucinationerna telepatiska. För vi reagerade samtidigt vid varje ny krasch. Exakt samtidigt.
Det började med den första kraschen - och det fortsatte under kanske fem minuter med varje ny krasch.
Plötsligt upphörde ljuden. Det slutade lika plötsligt som det började.
Efter några minuter vågade Gunvor gå ut från rummet - och gick till den telefon som stod i korridoren utanför detta. Och ringde till polisen.
Hon sa något om att några vansinniga personer höll på att slå sönder huset vi var i - och gav adressen.
Efter några minuter såg vi hur två , möjligen tre, polisbilar körde fram mot huset. Först då vågade vi gå ner på nedervåningen.
Vi fick en chock. Men inte av den typen vi väntat på. För absolut ingenting var rört. Inga sönderslagna fönster eller dörrar, ingen stereo som kastats ner på golvet, Absolut ingenting. Till och med spindelväven på några plankor som stod vid ytterdörren var helt opåverkade.
Den extremt obehagliga känslan av skräck förvandlades på en sekund till en nog lika extrem känsla av pinsamhet. Polisbilarna stod utanför huset - vad skulle vi nu säga till poliserna?
Vi gick ut och blev tvungna att säga som det var. Vi hade hört att huset närmast demolerades - men nu såg vi att inget var rört. Gunvor var nog mest generad - hon bad poliserna om ursäkt för att vi stört dem i onödan. En polis sa, mycket vänligt, "Det gör inget. Det är sånt här vi är till för. Ring igen om det skulle hända igen".
När de andra kom hem två dagar senare och vi berättade vad som hänt möttes vi av en bitvis nästan spydig skepsis. Två av de som bodde där reagerade respektfullt, och var på något sätt beredda att tro på berättelsen. De andra var alltså mest spydiga.
Som sagt - något "övernaturligt" hände. Även om vi hallucinerade båda två var dessa hallucinationer närmast telepatiskt koordinerade. Vilket ju är "övernaturligt" i sig själv.
