Återigen till Ouija-bräden

Det är lite märkligt. Bara några dagar efter att jag skrev om en video på Paranormal Scholar för tre år sedan - som beskrev de fasansfulla saker som kan hända för de som använder Ouija-bräden - kommer en ny video på samma kanal där Laura Rowton beskriver dessa på ett närmast lyriskt sätt. 

Synkronicitet?

Trots att hon beskriver en ganska så kuslig händelse förknippad med ett sådant låter hon helt lyrisk och säger till och med att hon älskar Ouija-bräden...

Själv älskar jag definitivt inte Ouija-bräden eller "anden i glaset" men måste medge att minnesbilden från när vi 1974 eller 1975 satt i en mörk lägenhet och tittade ner på en mörk bakgård och av "anden" fick reda på denna fanns "i elementet" är ett fascinerande minne. 

På nedanstående video kan avsnittet i videon jag talade om höras med början 5.18.

https://www.youtube.com/watch?v=MfTN08AfBBg&t=771s

Dangerous Obsessions

Jag skrev tidigare om "anden i glaset" och ouija-bräden. Och kom på att jag någonstans hade en stencilerad kopia av en bok som hade ett ganska så långt kapitel om detta fenomen. 

Det är "Dangerous Obsessions" av Andrew Boyd. Den kom 1996.'

Så här i efterhand torde många se den som ett uttryck för den så kallade "Satanic Panic". Det gör inte jag, om inte annat för att jag anser att "Satanic Panic" är ett meningslöst begrepp. 

Det innebär inte att jag tycker att den direkt kan rekommenderas. Det är en intressant bok, men en som präglas av en närmast anekdotisk bevisföring, och ett lite vågat pendlande mellan olika infallsvinklar. 

Bokens syfte är att varna för ockultism, så där i största allmänhet, Den börjar med astrologi, och tar sedan upp ämnen som tarotkort, ouija-bräden, spiritism, New Age, och slutar med satanism - och rituella övergrepp. 

Det sistnämnda hade han tidigare skrivit en riktigt bra bok om - "Blasphemous Rumors" -  1991. Som i motsats till "Dangerous Obsesions" faktiskt kan rekommenderas. 

"Dangerous Obsessions" innhåller en mängd av intressanta fakta, som presenteras på ett ganska osystematiskt, och, som sagt, anekdotiskt, sätt. Det finns dock referenser till de allra flesta påståendena - så det är vanligtvis inga obelagda uppgifter. 

Författarens grundsyn är kristen, men inte fundamentalistisk. Han försöker dock ofta redovisa synpunkter som är vanliga i fundamentalistiska miljöer, för att sedan snabbt tillägga att det behöver man inte alls tro på - men om man inte gör det kan man istället använde sig av psykologiska argument för att tron på ockultism är farlig. 

Spännvidden är hisnande. Från personer som tror på horoskop i dagstidningar - till satanister som begår rituella övergrepp.  Man kan undra sig vad det ena har med det andra att göra. 

På samma sätt skulle man ju kunna koppla ihop någon som ber aftonbönen på kvällen med Åsa Waldau och Helge Fossmo i Knutbysekten. 

Kapitlet om Ouija finns på sidorna 35-56 - under rubriken "Spririt of the Glass". Där får man inledningsvis veta att ordet Ouija betyder ja-ja - det är en kombination av franska och tyska. Och författaren tilläger: "As far as parents and teachers are concerned the yes-yes board should be stricty a no-no." (s. 35).

Men varför? Inledningsvis kommer en del folkloristiska berättelser om de gruvliga olyckor som påstås ha drabbat de som spelat på ouija-bräden. Men författaren inser ju att dessa för många inte är så värst övertygande. Så istället kommer sedan  väldokumenterade fall där händelser omkring frågor till "anden" sedan har lett till depressioner, skräck och i några fall till och med självmord, 

Det betvivlar jag inte ett ögonblick. Om man verkligen tror på "glaset" och av denna får reda på att en av de som spelar är skyldig till ett nyligen begånget mord (ett exempel från boken) är det inte så konstigt att en mycket dramatisk psykologisk och sociologisk dynamik kan uppstå. 

Eftersom jag själv i motsats till Boyd anser att fusk är den huvudsakliga orsaken till resultaten under seanserna blir min främsta fundering i detta fall - vad hade fuskaren för motiv för att förtala en medspelare på detta grova sätt?

Som sagt - boken är intressant men inte speciellt bra. Men Boyds tidigare bok från 1991 VAR bra...

Efter dessa två böcker har Boyd skrivit om helt andra saker - och i sin lista på sina tidigare böcker finns dessa två inte med. Han har väl insett hur isolerad man numera kan bli om man ankagas för att ha spridit "Satanic Panic"...   

 

Lucky Lips

 Jag har altid förundrats över texten till den här låten med Cliff Richard,. Mamman måste ju ha varit oerhört märklig, av döma av de inledande raderna. 

"When I was just a little baby I didn't have many toys. But my mama used to say: Son, you've more than other boys. Now you may not be good looking, and you may not be too rich. But you'll never ever be alone, 'cause you've got lucky lips! Lucky lips are always kissing, lucky lips are never blue. Lucky lips will always find a pair of lips so true!. Don't need a four-leaf clover, rabbit's foot or a good look charm. With lucky lips you'll always have a baby in your arms."

Om man nu ska ta texten bokstavligt - vilket jag som aspergare kanske förväntas att göra ;-)  - betyder det ju att mamman redan när hennes son var en nyfödd baby började suggerera och indoktrinera den nyfödde om vilka erotiska erövringar denne kommer att göra som vuxen. 

Verkar i så fall inte ha varit en speciellt sund familj....

 https://www.youtube.com/watch?v=RuxaCwZkWbM&list=RDRuxaCwZkWbM&start_radio=1

 

Ciff Richard 1962

Klarläggande

Mitt förra inlägg är milt sagt opedagogiskt. .

Jag förstår inte helt varför jag lade ut det. Jag har tagit bort det från Facebook, men det får ligga kvar på denna blogg. 

Min inställning är ungefär denna.

"Anden i glaset" är en fånig lek.  Om den hos deltagarna skapar rädsla för demoner kan den bli farlig.

Men den är förstås inte farlig eftersom den framkallar demoner. Det gör den inte.

De resultat som kommer fram har inget med något övernaturligt att göra. Min personliga tro är att de mycket ofta, troligen oftast, beror på fusk. Jag utesluter inte helt att en del resultat kan bero på omedvetna handrörelser men jag tror att det är ganska så osannolikt.

Jag tycker inte att man ska spela den med barn. Inte därför att de kan bli besatta utan därför att de kan föra in dem i en overklig fantasivärld. Som ibland i och för sig kan verka lite kul, men ibland kan verka skrämmande. 

Enda anledningen till att jag några gånger har gåt med på att spela den med barn är att jag ville demonstrera att den så kallade anden inte finns - och att de så kallade resultaten nästan alltid beror på - fusk. 

De som tror att den kan leda till någon sorts kunskaper har lika fel som de som tror att den kan leda til att demoner dyker upp. 

Ockulta anhängare och kristna fundamentalistiska motståndare har sakligt sett lika mycket fel. 

Leken har desutom en tendens att skapa en form av folksägner bland barn. Första gången jag hörde talas om den var jag kanske tio år - då jag fick höra en förfärlig historia om hur någon frågade om var anden fanns och svaret blev i spegeln. En flicka gick ut till spegeln i ett annat rum och de andra hörde ett skrik.

När de sprang ut fann de henne helt borta, och med ett sönderrivet ansikte. Det var förstås en barnsägen - utan någon som helst förankring i verkligheten. 

Det är det man bör säga till barn som frestas att spela den. Och alltså  gärna också demonstrera hur lätt det är att fuska...

Ouijabrädets påstådda fasor

Jag har tidigare nämnt YouTube-kanalen Paranormal Scholar. Under en period verkade den främst syssla med att skrämma sina tittare och lyssnare från vettet.

Det var under denna period som nedanstående länkade video om så kallade  Ouijabräden gjordes. Ouijabräden är en kommersiellt tillverkad version av det som Sverige  i en mer amatörmässig utformning tidigare kallades "Anden i glaset". Denna gjordes genom att rita bokstäver på ett papper och sätta ett glas på det. 

Poängen var att alla skulla hålla sina fingrar på glaset och sedan fråga en "ande" olika frågor. Som den sedan skulle svara på genom att med hjälp av deltagarnas fingrar röra glaset mellan de olika bokstäverna. 

Numera har även Sverige fått den mer kommersiella varianten hit, med ett tillverkat bräde istället för ett handskrivet papper. Men principen är densamma.

I Laura Rowtons "Paranormal Scholar" förändrades bilden av Ouijabräden gradvis.. Det började med en klar skepticism, där hon antog att resultat berodde på att någon aktivt tryckte mot glaset och fick det att röra sig mot specifika bokstäver. 

Sedan svängde hon - nu hade hon kommit fram till att det fungerade på riktigt - man kan frambesvärja en ande. Detta framställde något positivt - man kunde få kontakt med avlidna vänner och ha en sympatisk konversation  med dem. 

Men bara ett år senare svängde hon igen. I nedanstående video berättar hon om veritabla epidemier av såväl psykiska som fysiska skador som orsakats av att spela på Ouijabrädet. /Men hoppa gärna över reklaminslaget mellan 3.12 och 5.20/.

Det handlar om fysiska skador av bisarr art, som ibland leder till sjukhusvistelser.  Det handlar om psykiska skador som leder till såväl extrem ångest, psykotiska reaktioner som aggressiva, även mordiska attacker. 

De snälla avlidna anförvanterna har nu ersatts med ... demoner. 

Hennes gradvis förändrade perspektiv är ju intressant. Från skeptiker, till en nyfiket intresserad ockultist - till att låta som en kristen fundamentalist - i allt utom just själva kristendomen. 

För en utomstående är det omöjligt att bedöma sanningshalten i de beskrivna "epidemierna" -  som sammantaget verkar så spridda att man nästan kan tala om en "pandemi"...

En fråga hon inte ställer sig är om inte själva tron på demoner kan ha orsakat en hel del av symptomen. Hon utgår nu från att det är de facto existerande demoner som  orsakar dessa. Utan att hon prövar alternativa hypoteser. 

Jag har aldrig spelat på ett Ouijabräde. Däremot har jag ett antal gånger prövat den mer primitiva amatörvarianten som i alla fall förut dominerade i Sverige.

Och jag vill säga detta. Det finns knappast något lättare än att fuska i "Anden i glaset". Det visade några medsammansvurna (ja, jag var skamligt nog med) på ett verdandiläger sommaren 1980. Vi skrämde slag på lägret genom en person som hade i uppgift att fuska, en som höll i ett rep som ledde till en vällingklocka, och en som stod vid huvudströmbrytare. Och en (jag tror det var jag) som ställde den rätta frågan. 

Frågan var  förstås "var finns du, ande?" (pinsamt värre), svaret var " i klockan". Sedan drog personen  med repet i just detta rep, och klockan började slå. 

Personen vid huvudströmbrytaren stängde av denna och det blev mörkt.

Paniken kom genast, och det vi gjorde kan ses som elakt, eftersom många på lägret var ungdomar i lägre tonår. Men. syftet var inte så dåligt. För efteråt demonstrerade vi hur vi hade gjort. Sensmoralen var - se hur lätt det är att fuska med "anden i glaset". Tro inte på att det verkligen är en ande.

Några år senare blev jag på nytt ombedd att göra "anden i glaset" med några ungdomar i just yngre tonåren. Ja sa först nej - men sedan kom jag på att jag på nytt skulle försöka visa just hur lätt det var att fuska. Det blev en del spektakulära resultat med glaset, och jag uppmärksammade en kille som verkade mycket mer fokuserad än de andra. Jag sa att vi skulle testa vad som hände om han lämnade spelet. Då upphörde alla resultat - ibland rörde sig inte glaset alls, och när det nån gång rörde sig blev resultatet typ XGOPLS - eller så. 

Även alla andra gånger jag spelat det har resultatet blivit osammanhängande nonsens. 

Med kanske ett undantag. När jag spelade det med en kvinna 1974 eller 1975 i en lägenhet som vette till en suggestiv och mörk bakgård på Hantverkargatan i Stockholm blev svaren också mest nonsens - med ett undantag. Vid den obligatoriska idiotfrågan "var bor du ande?"  blev svaret "i elementet". 

Sedan lyssnade vi länge efter om vi skulle höra några mystiska ljud från det värmeelement som stod bredvid bordet vi satt. Men vi hörde inget, 

Nedan Laura Rowtons kusliga YouTube-video

https://www.youtube.com/watch?v=SlkO3mQ2dx8

 

Att leva under Murphys lag

Om något ser ut att vara för bra för att vara sant -  är det med all säkerhet INTE sant.

Å andra sidan - om något ser ut att vara för dåligt för att vara sant - ÄR det med all säkerhet sant.

Ny Dag och "Things We Said Today"

Det var en gång jag satt på Kungliga Biblioteket och läste gamla årgångar av Sveriges Kommunistiska Partis tidning "Ny Dag". Jag hade kommit till hösten 1964. Ny Dag var då fortfarande en dagstidning. 

Det var en tidning som då hade lämnat sitt slaviska beroende till Sovjetunionen. Det hade skett redan 1963, när CH Hermansson var chefredaktör. 

Men fortfarande fanns det en hel del fyrkantiga drag i tidningen. Bland annat var den ganska tveksam till den framväxande popmusiken i västvärlden. 

Men ändå hade den då en recension av The Beatles LP "A Hard Days Night". Den kvinnliga recensenten gillade inte LP:n. Det var ju engelsk popmusik, och en kommunistisk tidning förväntades inte gilla sådan....

Men...

Recensentens ogillande var inte entydigt. För bland låtarna fanns en som hette "Things We Said Today".. Och den verkade gå mycket djupt in i henne. 

Hon skrev att den var ett undantag. Hon tyckte den var oerhört fin. Hela hennes motstånd mot popmusik i den kapitalistiska världen verkade ha fått en lucka. Hon verkligen älskade den sången.

Jag blev lika berörd av hennes recension som hon blev av "Things We Said Today". Jag blev rörd av att hon i denna sång hittade ett undantag.  Den mur av motvilja hon annars hade mot västerländsk popmusik krackelerade vid genomlyssningen av just "Things We Said Today".

Lyssna gärna på denna sång i länken nedan. För att höra den låt som fick en ganska så fyrkantig poststalinistisk kommunist att på ett rent anmärkningsvärt sätt sträcka sig bortom sina fyra kanter...

https://www.youtube.com/watch?v=NItAlTsPuQg&list=RDNItAlTsPuQg&start_radio=1

   

Om att rösta på Vänsterpartiet

Jag anser att man bör rösta på Vänsterpartiet i  detta val.  Det finns människor  jag känner som pga kritik mot olika ställningstaganden som V har tagit - eller inte tagit - inte kan tänka sig att göra detta. 

Jag respekterar självfallet deras val, men jag tror att de missar vad detta riksdagsval handlar om.  För det första handlar det om att få bort den Tidö-regering som på fyra år förstört så oerhört mycket i Sverige.  Därför är den  självklart att den måste röstas bort. 

För det andra är det  viktigt att rösta på det rödgröna blockets vänster. Socialdemokraternas politik skiljer sig endast marginellt från de borgerligas. Ja, den är bättre än Tidö - det är i stort  sett  omöjligt att inte vara det - men de har anpassat sig så mycket att det är tveksamt om förändringen skulle bli så oerhört stor. 

Det finns de som tycker att man bör rösta på Miljöpartiet istället. Jag respekterar detta beslut - V röstade för sänkt bensinskatt vilket var ett svek mot kampen mot den globala uppvärmningen. Men MP är helt opålitligt i exempelvis kampen mot privatiseringar. 

När Telge Bostädet sålde ut oss som bodde i Hovsjö till ett privatföretag var det endast V som röstade emot i kommunfullmäktige.  MP röstade för. Liksom alla andra partier. Det visar att i den typen av frågor är V det enda vänsterparti som finns - som har en chans i riksdagsvalet. 

Och visst ja - C -  de ligger till höger om moderaterna i ekonomisk politik.  De bör få så få röster som möjligt.

 

Apropå den förra berättelsen...

/ Det verkar som att det helt saknas belägg för att huvudpersonen i denna berättelse ens existerar. Och än värre - att den person som påstås ha dokumenterat fallet ens existerar./

Frågor till  och svar från ChatGPT. 

 -Har du hört talas om en Gsly Galiev som sagt sig mött ett ufo i Sovjet 1948?

.....

Ja, jag tror att du syftar på Galy (eller Gali) Galiev, ibland stavat Galy Galiev. Namnet kan variera eftersom det translittereras från ryska eller tatariska.

Historien går i korthet ut på att:

• Galiev ska ha varit en ung sovjetisk officer nära Kazan vintern 1948.
• Han gick vilse i en snöstorm och såg ett starkt ljus.
• Han berättade senare att han fördes ombord på ett okänt farkost där han mötte humanoida varelser.
• Enligt berättelsen diskuterade de mänsklighetens utveckling, krig och en annan civilisation som hade förstört sig själv.
• Han påstod att minnena av händelsen återkom först flera decennier senare, omkring 1980-talet, och att berättelsen sedan dokumenterades av den ryske UFO-forskaren Ravil Iskhakov. 

Det finns dock några viktiga saker att känna till:

• Det finns inga samtida dokument från 1948 som bekräftar händelsen.
• Berättelsen bygger på Galievs senare vittnesmål, återgivet långt efter den påstådda händelsen.
• Den förekommer främst i UFO-litteratur och senare poddar och videor, inte i historiska arkiv eller vetenskapliga undersökningar. 

Det gör inte automatiskt berättelsen osann, men den kan inte verifieras med oberoende källor.

Om du är intresserad kan jag också gå igenom själva berättelsen i detalj – den innehåller flera ovanliga inslag, bland annat en påstådd visning av en främmande planets historia och ett budskap om varför utomjordiska besökare håller sig dolda.

-------

- Jag har sett en video om honom i serien stories lost. Han hävdade att han förmåddas att gömma historien när det hände och först minnas den 40 år senare, Vilket han sade sig ha gjort. 

-----

Ja, det är en central del av just den berättelsen.

Enligt Galievs egen version av händelsen ska han efter mötet ha återvänt hem utan ett medvetet minne av vad som hänt. Han beskrev det inte som vanlig glömska, utan som att minnet hade "blockerats" eller gjorts otillgängligt. Först omkring fyrtio år senare började fragment komma tillbaka, först genom drömmar och sedan som allt mer sammanhängande minnen. Därefter berättade han historien för andra, och den ska senare ha dokumenterats av UFO-forskaren Ravil Iskhakov. 

Det intressanta är att motivet med fördröjt återkomna minnen förekommer i många UFO-berättelser från 1960-talet och framåt. Anhängare tolkar det ibland som att minnen medvetet har dolts av de påstådda besökarna, medan skeptiker oftare pekar på att mänskligt minne är rekonstruktivt och kan förändras över tid. Båda perspektiven finns, men i Galievs fall saknas oberoende dokumentation från 1948 som skulle kunna avgöra vad som faktiskt inträffade. 

En sak jag lade märke till när jag tittade närmare på just det här fallet är att berättelsen verkar ha fått stor spridning först genom Stories Lost och liknande kanaler under 2026. Jag hittar däremot väldigt lite äldre material om Galiev i offentligt tillgängliga arkiv eller UFO-litteratur jämfört med många klassiska fall. Det betyder inte att berättelsen är falsk, men det gör den svårare att verifiera historiskt. 

Det finns också en detalj som många tycker är ovanlig: Galiev beskrev inte bara ett möte med varelser, utan också att de visade honom en annan civilisations historia och förklarade varför de undvek öppen kontakt med mänskligheten. Den typen av filosofiska eller moraliska budskap återkommer i flera så kallade "kontaktfall", men är mindre vanliga i rapporter som enbart handlar om observationer av okända föremål.

Jag är nyfiken på vad det var i hans berättelse som fångade dig mest – var det just idén om att minnet var dolt i 40 år, eller de detaljer han gav om själva mötet?

-----

- Finns han bevisligen som person?

......

Det korta svaret är: jag har inte hittat några oberoende bevis för att han existerade.

När jag söker efter Galy/Gali Galiev (eller Gali Galiyev) dyker han nästan uteslutande upp i samband med Stories Lostoch beskrivningar av samma berättelse. Där anges att han var född 1922, var sovjetisk officer och att hans vittnesmål senare sammanställdes av UFO-forskaren Ravil Iskhakov. 

Det som däremot saknas är sådant man skulle förvänta sig om personen är historiskt belagd, till exempel:

• militära eller civila register som identifierar honom,
• intervjuer eller publikationer från före 2026,
• tidningsartiklar om honom,
• arkivmaterial där hans namn förekommer oberoende av UFO-berättelsen.

Det betyder inte att han inte existerade. Många vanliga sovjetiska medborgare lämnar få spår i offentliga arkiv, särskilt om de inte var offentliga personer. Men just nu finns det inte någon tydlig, oberoende dokumentation som visar att personen bakom berättelsen kan identifieras.

Det gör att man egentligen har tre möjligheter:

1. Han var en verklig person, men dokumentationen är inte offentligt tillgänglig.
2. Han var en verklig person, men namnet har anonymiserats eller ändrats.
3. Berättelsen är en litterär eller dokumentär rekonstruktion där personen inte går att verifiera.

Det är också värt att notera att Stories Lost säger att berättelsen bygger på "fältarkiv" och material sammanställt av Ravil Iskhakov, men jag har inte kunnat hitta någon offentlig källa där dessa arkiv eller originalintervjuer kan granskas. 

Om du vill kan jag försöka gå ett steg längre och undersöka om Ravil Iskhakov faktiskt publicerade Galievs berättelse långt före 2026. Om den går att spåra till en rysk bok, tidskrift eller ett arkiv från 1990-talet skulle det göra fallet betydligt mer intressant ur ett historiskt perspektiv.

.......

- Går det att belägga att Ravil Iskhakov finns?

----

Jag försökte hitta oberoende information om Ravil Iskhakov, och resultatet är överraskande magert.

Jag hittar inga tydliga belägg för att det finns en välkänd rysk UFO-forskare med det namnet som publicerat böcker, artiklar eller arkivmaterial om Galiev. De få omnämanden som finns verkar nästan alltid leda tillbaka till samma berättelse eller till kanaler som återberättar den, snarare än till originalkällor. 

Det betyder inte att personen inte finns. Namnet Ravil Iskhakov är relativt vanligt i Ryssland och Tatarstan, så det finns flera personer med det namnet inom andra områden. Problemet är att jag inte kan knyta någon av dem till ufologi eller till Galievs berättelse med oberoende dokumentation.

Det gör att vi har två osäkerheter i det här fallet:

• Galiev är svår att verifiera som historisk person.
• Ravil Iskhakov är svår att verifiera som den UFO-forskare som sägs ha dokumenterat berättelsen.

Om Stories Lost bygger på verkligt arkivmaterial borde det rimligen finnas någon av följande saker:

• en bok på ryska med Iskhakov som författare,
• en intervju med honom,
• ett arkiv eller en tidskrift där Galievs vittnesmål publicerades första gången.

Hittills har jag inte kunnat hitta någon sådan primärkälla.

Sovjetisk contactee - från 1948?

Contactees  - dvs människor som hävdar att de träffar goda och kärleksfulla utomjordingar - är mest vanliga från västvärlden  i allmänhet - och USA i synnerhet. 

Men i den fascinerande YouTube-kanalen "Stories Lost" hittar jag en  berättelse som sägs vara från Sovjetunionen - där en man 40 år senare plötsligt minns hur han 1948 varit med om något liknande. 

Han hade gått vilse mitt i vintern - stapplade runt i snön och trodde att han skulle dö. Han ramlade till och ned i ett hål, Och var nära att ge upp. 

Då såg han ett ljus på himlen. Han tog sig upp ur hålet och märkte efter ett tag att ljuset kom från ett "flygande tefat". Han fick snart kontakt med besättningen - som hjälpte honom in i "tefatet", värmde  honom, och började tala med honom. 

Inledningsvis blir han rädd för att det är ett spionplan från väst, men han inser snart att det är välvilliga utomjordingar. 

De berättar om sin planet, och ger en idyllbild som han finner mycket tilltalande.  

Allt är dock inte perfekt - de berättar också om en näraliggande planet som förintade sig själv i ett förödande krig. 

Men deras egen planet liknar i viss mån det Clarion som Truman Bethurum berättade om 1953 - i USA.  

Efter ett tag frågar han dem varför de inte ingriper på jorden och krossar fascismen och avskaffar fattigdomen. De svarar ungefär att ett ingripande utifrån inte skulle hjälpa i grunden.

De tar reda på var hans föräldrar bor och släpper til sist ner honom utanför deras stuga. Innan dess gör de dock så att han förlorar allt minne av vad som hänt.  Men de säger att han kommer att minnas senare - om 40 år. 

Det gör han också. Det torde i så fall vara 1988 - då Sovjet fanns kvar men sjöng på sista versen. 

En märklig sak är att när han minns så exakt -  detalj efter detalj i ett samtal som sägs ha varat i timmar. 

Nja, jag kan nog inte säga att jag tror på berättelsen -även om jag förstås gärna skulle vilja. Den är aningen mer trovärdig än Bethturum, Adamski, Fry eller Klarer, Den innehåller inga helt uppenbara absurditeter.  Som 50-talets contacteeberättelser vimlade av. 

Men beskrivningen av det samtal som skulle ha ägt rum 1948 innehåller i alla fall en del anakronismer. Inga extremt grova sådana, det medges. Men något verkar förstås inte stämma. 

Innehålet är inte antikommunistiskt. Han frågar inte varför ufonauterna inte ingriper mot kommunismen i Sovjet - utan varför de inte gör något åt fascismen.  Mannen verkar i stort sett ha delat den världsbild som en sovjetmedborgare förväntades ha 1948.Inte så förvånade, då han var officer i Röda Armén.

På något sätt är videon ovanligt sympatisk.

Se länken nedan.

https://www.youtube.com/watch?v=izOhWe58z6o