Jag kom plötsligt att tänka på en psalm jag första gången hörde talas om 1973. Jag bodde då i ett kollektiv, och där bodde också en kristen kvinna.
En dag hade hon råkat parafrasera en rad i en psalm, i ett skämtsamt sammanhang. Jag frågade var raden kom ifrån. Hon sade då att den kom från psalmen "Ingen hinner fram till de eviga ron" och tillade att hon ogillade den.
Jag frågade varför, och hon citerade några rader, som "Ingen hinner fram till den eviga ron, som sig ej eldigt framtränger" och "Men här gäller tränga och tränga sig fram, annars är himlen förlorad".
Hon tyckte att det var en milt sagt olämplig text.
Långt senare - 1997 - vuxenkonfirmerades jag. Att jag ville det berodde nog mest på att jag höll på med min lic-uppsats om Aleister Crowlwy och satanism - och vill ha någon motvikt till obehagliga Crowley-texter.
Konfirmationsprästen var en kvinna, med sympatiska och radikala åsikter. Hon blev för övrigt ganska så känd- några år senare.
Jag kunde inte låta bli att ställa frågan "Hur många gånger brukar ni sjunga 'Ingen hinner fram till den eviga ron' i er kyrka" till henne. Jag visste ju nu att den fanns i Svenska Kyrkans psalmbok från 1937, med nummer 265.
Hon såg direkt ogillande ut och sa, med emfas: "ALDRIG"....
Det kändes betryggande.
Den sjungs däremot mer i vissa extrema frikyrkor. Den inspelning man kan höra på nedanstående länk har så vitt jag fattar en koppling till Maranata.
