Black Eyed Children

Nedan en video om en modern folksägen som är otäck - även på ett sätt många kanske inte tänker på. 

Sensmoralen är att om man stöter på barn som förtvivlat ber om hjälp - i synnerhet om det är natt - ska man absolut låta bli att hjälpa dem. Speciellt om man får för sig att det är något konstigt med deras ögon.  

När jag först stötte på denna sägen för några år sedan - i YouTube-kanalen Paranormal Scholar - som jag såg mitt i natten - var min första reaktion att ryckas med i den irrationella skräcken för själva narrativet. 

Jag fick en märklig tanke - vad skulle jag göra om det plötsligt ringde på dörren och det jag i titthålet såg två barn med helt svarta ögon. Jag kom ändå fram till at jag nog ändå skulle öppna, trots att jag utgick från att det i så fall nog var en hallucination...

 Men när jag nu gått igenom fler sådana berättelser blir jag istället rädd för sensmoralen i berättelsen. 

En av varianterna är att ett par öppnar dörren för två barn som står utanför deras hus som ber om hjälp i en iskall vinter - och poängen är att om de släpper in dem kommer de att drabbas av de mest förfärliga olyckor. 

Alltså - om barn förtvivlat ber om hjälp mitt i natten kan det vara demoner, så släpp aldrig in dem....

En i sanning barnfientlig sägen. 

Den är inte uråldrig - den ska ha uppståt 1996. 

Jag hoppas att den inte någonsin har lett till att någon - som påverkats av den -  vägrar hjälpa hjälpsökande barn.

https://www.youtube.com/watch?v=Bq8GMcaOsIA

 

Återigen till Charlies Änglar

 

Jag skrev tidigare att de få gånger som serien Charlies Änglar berör politiska frågor är de reaktionära. Men det beror förstås på vad som menas med reaktionära. 

Serien är inte reaktionär i den betydelsen som ordet fått i dessa Trumptider. Den är inte rasistisk, xenofobisk, chauvinistisk. 

Det jag menade var framförallt att så fort den snuddar vid utrikespolitiska frågor (ganska så sällan!) är den grundad i den linje som dominerade i USA under kalla kriget. Det blir ibland störande - speciellt i avsnitt som på något sätt berör Vietnamkriget.  

Då blev det vederbörligt hemskt. 

Serien accepterar dessutom uppenbarligen det kapitalistiska systemet i USA - på ett underförstått och implicit sätt.

Men anti-feministisk är den definitivt inte. 

Och tre kvinnor löser brottsfall på ett sympatiskt och ofta sinnrikt sätt. 

Av de två män som finns med är den ena - Bosley - riktigt sympatisk. 

Charlie själv får man aldrig se - utom ibland bakifrån - men han verkar pendla mellan att vara den som ger all den information som "änglarna" och Bosley behöver för att lösa sina fall...  och ett av allt att döma ganska så dekadent privatliv... 

Charlie verkar dessutom vara mycket angelägen om att "änglarna" aldrig ska få se honom - man undrar ofta varför,. 

I de listor som dyker upp på YouTube om man söker på TV-seriens titel är det mesta bortrensat, men om man får upp rutinen kan man lätt hitta avsnitt, om man exempelvis söker på andra sökord - som  namnen på skådespelarna i serien. . 

Några verkar kanske ha hittat ett fiffigt sätt att lura  upphovsrättsnissarna. 

Nedan tre ytterligare avsnitt, för den som är nyfiken på att kolla. 

https://www.youtube.com/watch?v=HGLsepxfYEQ

https://www.youtube.com/watch?v=vqs1LQ30PeU

https://www.youtube.com/watch?v=h0V-6u-SY70

"The house that dripped blood"

En skräckfilm från 1970 som faktiskt för mig blev riktigt otäck, trots att den frossar i klichéer. Som någon gång dessutom verkar ha riktigt reaktionära undertoner.  

Dessutom har jag sett den förut, för kanske tio år sedan

Jag såg den mitt i natten. Lyckligtvis i en etta i ett miljonprogramsområde och inte i ett stort hus på en ödslig landsbyggd.. 

Under cirka nio tiondelar av filmen  fylldes jag ändå av en krypande ångest - ända tills jag kom till den sista  tiondelen. 

Då blev klichéerna alltför uppenbara. Så uppenbara att det som fanns av skräck helt försvann.

Å andra sidan hade slutet ändå en viss charm...

https://www.youtube.com/watch?v=UHMZNqxzTo4

 

Om en "möjlig" mördare

/Har ändrat ett antal korrekturfel/ 

Jag har just läst Thomas Kangers bok "En dag i Christer Petterssons liv".  Och vet inte riktigt vad jag ska säga. 

Det är inte en bok som argumenterar för att Christer Pettersson mördade Olof Palme. Men det är en bok som insinuerar att han "möjligen" gjorde det. 

Eller som Kanger uttrycker det: "Under åren har jag ofta fått frågan om vem jag tror är mördaren. Det finns två ärliga svar. Det ena är att jag finner det möjligt att det var Christer Pettersson. Den här boken handlar mycket om det. Det andra svaret är att jag inte vet. Precis som alla andra, oavsett vad de själva påstår, så vet jag inte. Vad jag sedan tror spelar ingen roll. " (s. 221)

Nu hindrar ingen honom att skriva en bok som argumenterar för att Christer Pettersson dödade Olof Palme. Ingemar Krusell gjorde det 1998, i boken "Palmemordets nakna fakta". 

Men det gör inte Kanger. Han har skrivit en bok som beskriver vad Christer Pettersson gjorde dagarna runt Palmemordet, vad som utspelades under rättegångarna, och även  under andra perioder före mordet och efter rättegångarna. 

Någon direkt argumentering förekommer alltså nästan aldrig, men långa avsnitt är försedda med formuleringar som alltså verkar avsedda att suggerera fram bilden att Pettersson nog är mördaren.

Dessa avsnitt är välskrivna - och ger en bild av tidsandan under dessa år som närmast får en att uppleva en tidsresa. Dessutom ger den förvisso  en bild av tillvaron hos de vars tillvaro kretsar kring att få tag i amfetamin. 

Men det suggererande sättet att skriva inger mig en del obehag. 

Ett av de få "argument" som förs fram är det flera gånger upprepade påståendet att den så kallade fantombilden som polisen släppte några dagar efter mordet skulle likna Christer Pettersson.. Det är bara det att jag aldrig någonsin upplevt att den på något sätt liknar Pettersson. 

Om ni vill kolla själva - så här ser fantombilden ut.

https://www.svtplay.se/video/KzVB7Zo/palmemordet-fantombild-presenteras

Och så här såg Christer Pettersson ut. 

https://en.wikipedia.org/wiki/Christer_Pettersson

Jag har aldrig fattat hur någon kan tycka att bilderna skulle likna varandra. 

Att associera till Pettersson från bilden tycker jag tyder på en ovanligt livlig fantasi. 

Kanger är på mycket fastare mark när han i ett kapitel som börjar på sidan 161 tillfällgt byter ämne. Det är förmodligen bokens bästa kapitel. Där börjar han skärskåda "argumenten" för att en viss Stig Engström mördade Olof Palme. 

Den 10 juni 2010 gick chefsåklagare Krister Petersson ut och förklarade att det inte gick att "komma runt"   Stig Engström som misstänkt gärningsman, men att det inte gick att komma vidare eftersom denne tyvärr var död. 

Därför, meddelade han,  måste utredningen läggas ner. 

Det var nog en av de mest skandalösa presskonferenserna i svensk polishistoria. Och inte endast för att man lade ned en utredning genom att skylla på någon som av rent biologiska skäl inte kunde försvara sig. 

Utan framförallt för att beläggen för att Engström var skyldig var helt obefintliga. Redan för de som snabbt läser beskrivningen hur det skulle gått till när Engström mördade Palme framgår det nog,  för de allra flesta, troligen mycket snart, att det inte endast saknas belägg - det scenario som presenteras är inte endast osannolikt- utan på gränsen till helt omöjligt. 

Det sista visar också Kanger på ett mycket förtjänstfullt sätt. 

Men det konstiga är att Engström är den ende alternativa mördare som behandlas mer än på några rader. 

"Christer A" är betydligt svårare att avfärda - följaktligen presenterar han denne endast på just några rader. 

Kanger nämner att det också finns teorier om att det låg konspirationer bakom mordet. Vad dessa går ut på nämns aldrig - det slås endast mycket kortfattat fast att de alla är substanslösa. Och det finns inga referenser för den som vill kolla, 

Som sagt. Av någon anledning som jag inte känner till har Kanger fastnat för Pettersson som ensam gärningsman. Han presenterar det i formuleringar som suggererar fram intrycket att detta torde vara uppenbart. 

Samtidigt som han också medger att han egentligen inte alls vet vem som mördade Olof Palme. 

"Det var en konstig bok" var nog min avslutande tanke när jag lade ifrån mig "'En dag i Christer Petterssons liv".

PS.

På Gunnar Walls blogg finns just nu sju inlägg som skärskådar Kangers bok. I motsats till mig själv vet Wall ganska så mycket om Palmemordet, varför jag rekommenderar de läsare som är intresserade att klicka på länken nedan.

 https://gunnarwall.wordpress.com/2026/10/22/det-har-kan-forklara-vad-som-liknar-panik-pa-narkotikaroteln-och-varfor-du-ska-lasa-kangers-bok/?fbclid=IwY2xjawVLQNZleHRuA2FlbQIxMABwZG9mBWJyaWQRMGVnZDYzcGRFOWpRc0ZXZ2ZzcnRjBmFwcF9pZBAyMjIwMzkxNzg4MjAwODkyAAEeLxrxR5ssU0yWfIKgdQl4RYRsNb78va7XTKn1xcvlt9guCXecHSvhkLX_Kjk_aem_rMIicPEq5yVhXrMmkXvkL 

 

En helt annan historia...

De bibliska historierna om fångenskapen i Egypten, vandringen i Sinai, erövringen av Kanaan och till och med Davids och Salomos riken var inte beskrivningar av vad som hände. 

Det var senare omskrivningar av något mycket mer komplext, omskrivningar som kommit att påverka synen i judendom, kristendom och islam. Och därmed hela världen 

I denna video presenteras ett trovärdigt alternativ - som är grundat i såväl arkeologiska, historiska som genetiska fakta. 

De första israeliterna var kananéer - men även hos dagens palestinier visar DNA på starka kaneneiska rötter.

Det tidiga Israel var alltså en kanaaneisk folkgrupp - som sökte sin egen identitet under vad som brukar kallas den sena bronsålderskollapsen. En identitet som dessutom var mer egalitär än den kananeiska mer hierarkiska kulturen. 

Det ger ett helt nytt perspektiv, mer realistiskt och också mer sympatiskt än den bild som ges i Gamla  Testamentet.

Se den gärna.

https://www.youtube.com/watch?v=C17T6o4eLuA

 

QAnon hade både rätt och fel

Är det någon som minns QAnon? 

De sa att det fanns gigantiska pedofilnätverk i toppen av den US-amerikanska samhällshierarkin och att Trump hade en hemlig mission att bekämpa dessa. 

QAnon hade faktiskt rätt om det första, men insåg inte att Trump var en integrerad del av det som de sa att han bekämpade ..

Jfr https://www.youtube.com/watch?v=615I97nPfMU

Från YouTube

När jag lade ut olika minnessidor efter Gunvor Karlström död missade jag denna fina YouTube-video. 

Jag såg den för första gången idag och kan helt enkelt inte låta bli att lägga ut den. . 

https://www.youtube.com/watch?v=-gRgGl3NPH 

Robert Fabian och "London After Dark"

/Bearbetat version av ett inlägg jag först skrev 2012)

Ett vanligt tema i den litteratur som förnekar existensen av  satanistiska  övergrepp mot barn är att det före 1980 inte fanns några rapporter om några sådana. . Sedan kom "Michelle Remembers" 1980 -  och efter det började en massa människor plötsligt få "falska minnen" av att ha varit utsatta.

Det ser ju bestickande ut. I synnerhet som "Michelle Remembers" (som jag har läst) är en bok med ganska så problematiska drag. 

Michelle var  alltså en kvinna som under terapi fick upp minnen av övergrepp av någon sorts satanistiska övergrepp - som även hennes mor deltog i. 

Min bedömning är att den faktiskt avspeglar ett verkligt fall, men att beskrivningen tyvärr  är färgad av att både terapeuten och patienten (som utformade  boken tillsammans) var  katoliker -   och lade  upp handlingen så att den ska passa in i en katolsk ram. 

 

Det finns till och med beskrivningar av att Michelle hades direkta samtal med Satan själv (!) - som är så exakta att de helt uppenbart måste ses som konstruktioner. De beskriver inte drömlika upplevelser av en kontakt med "Satan" utan är exakta redovisningar av samtal,  som till och med rimmar...

Hela fallet har i boken tyvärr förvandlats till en ganska så tillrättalagd berättelse.

Men visar denna märkliga och olyckliga  katolska bias att såväl denna som alla andra liknande berättelser är falsarier??

Knappast. Av många olika skäl. Bland annat för att rapporter om satanistiska  och kvasisatanistiska övergrepp mot barn är mycket äldre än "Michelle Remembers"

Ett ovanligt uppmärksammat exempel - mer än två årtionden före "Michelle Remembers" - har vi  Robert Fabians bok "London after dark", från 1954. 

Robert Fabian var en närmast legendarisk kriminalkommisarie på Scotland Yard och en del av hans verksamhet har dramatiserats i BBC-serien "Fabian of the Yard". Han kan alltså inte så lätt avfärdas som en fnoskig konspirationsteoretiker.

I "London after dark" berättar han om en del av de fall han har stött på. Och där finns ett kapitel som heter "And so to the Devil"...

Alldeles i början av kapitlet skriver han så här: "There is more active Satan-worship today than ever since te Dark Ages"... (s. 92).

I kapitlet finns sedan en rad exempel. Ett av dessa är följande.

"On the files of the Scotland Yard is one case of a girl, aged twenty-one, who went with her mother to a lecture on Satanism. She was invited to a garden party at the house of a woman calling herself a 'High Priestess' who persuaded the girl to sing a 'magical invocation', in the process of which the girl was sucessfully hypnotized.

She did not return home for months. When, with the help of the Yard,  her parents finaly recovered her, the girl had been hypnotized, and exposed to occult obscenities so persistently that she was almost insane. Her own pet dog ran bowling in fear for her. It took two years to restore her mind. There was no persecution, because there was no evidence. The girl had been 'willed' to forget how it had heppened'"". (s. 93).

Lite senare nämner han fall där flickor och pojkar utsätts för "obeskrivliga" ritualer i en kult till /guden/ Pan (s. 95).

Vad är nu detta? Ska vi automatiskt avfärda Fabian med att - den "moderna folksägnen" om satanistiska övergrepp nog var lite äldre än vi trodde?...* Och sedan kanske förbryllat fråga oss varför en så ansedd kriminalkommissarie  som Robert Fabian  skulle riskera sitt anseende 1954 genom att helt lögnaktigt presentera sägner som autentiska fall!

Eller ska vi kanske ändå våga medge att sådana berättelser ofta avspeglar en verklighet och att de inte nödvändigtvis måste vara "sägner" eller "falska minnen"...

*Något folkloristen Bill Ellis en gång gjorde.  

  

Ett ställningstagande

Uppriktigt sagt tycker jag att det enda riktiga i Ukraina nu är en omedelbar vapenvila,  

Den kan gärna få bli permanent, som den blev i Korea 1953.  

Båda sidor har under åratal sagt att de kommer att vinna. 

Under tiden dör människor  hela tiden.

Rymdpatrullen

 

Rymdpatrullen, eller  Raumpatrouille Orion, var en tysk serie  som började sändas i svensk TV den 26 december 1966. Jag var 11, och skulle fylla 12 några dagar senare.

Jag var lite spänd över den - mitt rymd- och SF-intresse var stort, och serien överträffade nog mina förväntningar. 

Mitt rymdintresse grundades i och för sig mest på önskningen att det någonstans därute fanns en bättre värld, så i det avseendet var det nog en besvikelse. För de utomjordingar som förekom i serien var vederbörligt hemska. 

Men rymden hade någon form av egenvärde för mig, så jag såg med spänning seriens alla sju avsnitt. 

Att det jordiska rymdskeppet såg ut som ett flygande tefat var nog ett plus...

Det var alltså en tysk serie så alla talade tyska. Men det beskrev en värld där alla nationalstater var upphävda. Och den tyske kaptenen var underordnad en kvinnlig "övervakare" med det ganska så ryska namnet Tamara Jagelovsk. Kaptenen hade nämligen brutit mot order lite för många gånger så han ansågs vara i behov av lite övervakning. 

Överhuvudtaget finns det en spänning mellan kvinnlig och manlig makt som går igenom hela serien.

Det hela ställs på sin spets i det femte avsnittet, där besättningen tillfångatags och hamnar på en främmande planet. Till dess stora förvåning råder där ett matriarkat. Det visar sig vara flyktingar från jorden, som beslutat att skapa en fredlig planet - och insett att det enda sättet att göra det är att låta kvinnorna få makten. 

Detta skapar stora konflikter - och kaptenen på rymdskeppet tror inte sina ögon när han efter ett tag inser detta. 

Det är ju ett intressant tema, men en del andra scenarior är lite pinsamma, Och tyder på en grundläggande okunskap om astronomiska fakta. 

Det mest uppenbara är nog avsnitt 2, där Rymdpatrullen får till uppgift att stoppa en supernova som är på väg till jorden. Den närmar sig solsystemet, och lösningen blir att få supernovan att explodera (!) innan den kommit alltför nära jorden. 

Manusförfattarna verkar inte inse att det som definierar en supernova just är - att det är en exploderande stjärna. Om en stjärna exploderar i närheten av solsystemet kommer detta ju garanterat att förintas. 

Fienderna i rymden är en kuslig art som endast kan ses som ett fladdrande ljussken. De får snart det märkliga smeknamnet  "Frogs" . De flesta avsnitt domineras i alla fall delvis av kampen mot dessa "Frogs". 

I det sista avsnittet händer något dramatiskt. 

Den jordiska befälhavaren för rymdflottan i sin helhet försvinner på ett rymduppdrag och verkar vid återkomsten vara förändrad - på ett märkligt sätt. Efter ett tag inser man att medvetet verkar arbeta för att gynna "Frogs" i kampen mot jorden.  

Någon vanlig förrädare kan han inte gärna vara. Om inte annat för att "Frogs" lever på en syrefri värld - ja, syre är för dem ett dödligt gift. Han kan inte leva i deras värld, och de kan inte leva i vår. 

Slutsatsen blir att han måste ha hjärntvättats av dem - eftersom några rationella skäl för ett förräderi inte gärna kan finnas. 

Nåväl, han besegras, samtidigt med hela den anfallsflotta som han försöker hjälpa i dess slutliga angrip. 

Mot slutet grips han och sätts tydligen på en psykiatrisk klinik som ska försöka häva hjärntvätten. 

Avsnitt 1 och 7 är nog de mest spännande. 

Som barn blev jag fascinerad av signaturmelodin, som jag ofta sedan brukade gå och nynna på.

Serien kan ses på nedanstående länk, med engelska undertexter.  

https://www.youtube.com/playlist?list=PLEDIPudmkIBIAIR08lTCaH6U-DArsW_4n