"United Church of Christ"

/Från min f.d.  huvudblogg 10 juli 3025/

På "Ready to Harvest",  en YouTubekanal som med mer än pedantisk noggrannhet letar reda på olika kristna grupper i framförallt USA, kan man finna en intressant video om den USA-baserade "United Church of Christ"

För den som tröskat igenom den ena efter den andra mer eller mindre fundamentalistiska gruppen på YouTube (varför gör jag det?) var det som att få lite frisk luft.

Politiskt är kyrkan närmast "woke" vilket är lite udda för en kyrka i USA idag. Teologiskt är den mycket öppen - man förväntas inte tro på försoningsläran, skapelseberättelsen, Bibelns ofelbarhet, mm. mm.

En representant för kyrkan citerades när hen sa att hen inte ansåg att Jesus dog för att försona våra synder - hans mission var att sprida ett budskap som skulle frälsa - inte att  dö för att frälsa. 

Mycket sympatiskt. 

De flesta verkar ändå acceptera uppståndelsen. Men det är inte på något sätt tvingande, och i videon citerades en kyrkomedlem som inte gjorde det. 

Kyrkan förkastar helvetesläran. Den accepterar utvecklingsläran, och menar att evolutionen var det sätt som Gud skapade livet och människan.

Den accepterar kvinnliga pastorer och samkönade äktenskap. 

Den verkar stå i hård opposition mot Trumpregimen. 

Det verkar tyvärr inte finnas något liknande i Sverige.*   

Däremot kan man på nätet ta del av deras officiella webbsida, dess YouTubekanal och dess Facebooksida. 

Eftersom jag är flygrädd kommer jag nog aldrig att åka till USA. Men om jag hade vågat skulle jag kanske någon gång besöka några av deras gudstjänster. Det skulle nog vara både roligt och intressant.

--------

*Även om en del kritiker hävdar att Svenska Kyrkan är något liknande,  men det stämmer faktiskt inte. 

Enid Blyton...

Såg att det idag är Enid Blytons födelsedag. Hon föddes nämligen den 11 augusti 1897.

Att hon är en av de författare som inspirerat mig mest torde framgå för den som läst i denna och mina tidigare bloggar - men hur upptäcke jag henne?

Från det att jag aktivt började läsa själv i sju-åttaårsåldern läste jag konstigt nog nästan aldrig barnböcker. Jag läste faktaböcker av olika slag - från och med våren 1963 med ett fokus på forntida historia. 

Jag började med Bibeln  och blev snart intresserad av hur den tidiga historien i israeliternas grannländer beskrevs i historieböcker. Sedan spred sig intresset till andra folk under forntiden. 

Efter ett tag började jag gradvis gå fram i tiden - från romarriket, till medeltiden och senare. 

Någon gång 1964 hade jag råkat låna hem ett lexikon med ett mycket långt uppslagsord om andra världskriget och då började jag intressera mig för mer nutida historia.   

På hösten 1964 började jag intressara mig för kalla kriget och av ren nyfikenhet började jag då läsa kommunistpartiets tidning Ny Dag. 

Och insåg då ganska snabbt att - USA faktiskt hade helt fel i Vietnam. 

Det sista var en vändpunkt i min åsiktsmässiga utveckling. Men en annan vändpunkt kom våren 1966 -  då jag genom en helt annan typ av författare ändå började ta del av barnböcker. Jag syftar alltså på Enid Blyton. 

Vem som först tipsade mig om Enid Blyton minns jag inte. Jag minns inte heller vad som till sist fick mig att ta steget att läsa henne. 

Vad jag minns är två saker. Dels att jag - när jag väl börjat läsa henne - blev helt överrumplad. Jag blev förälskad vid första ögonkastet. 

Det andra jag minns var hur oroade bibliotekarierna på skolbiblioteket blev över mitt nya läsval. De hade inte haft några invändningar mot mitt intresse för krig och världspolitik - men nu började de använda all sin övertalningsförmåga att få mig att sluta att läsa Enid Blyton. 

De berättade att hon var en mycket obehaglig person - även om jag där inte minns några detaljer. Däremot minns jag en av deras kritikpunkgter mot hennes böcker - ja, till en början var det alltså femböckerna som dispyten gällde. Det var att dessa till mycket stor del handlade om ätande. Enligt de vuxna kritikerna åt barnen kopiöst genom alla böckerna. 

Till min förvåning hittade jag inte detta när jag läste. Visst skildrades måltider ibland - men dessa spelade knappast en större roll i böckerna än de gör i vanliga barns liv. 

Om man tänker efter snarare mindre. 

Barn är intresserade av att äta - och i synnerhet av om det de äter smakar gott eller illa. I Femböckerna smakade maten oftast gott - men inte altid. Ibland hade den tillagats av vuxna som av okunnighet eller ibland till och med av en till illvilja gränsande likgiltighet tillagade dem illasmakande mat. 

Men detta var alltså inte PÅ NÅGOT SÄTT centralt i böckerna. 

Vad jag gillade i böckerna var dels sättet att skriva, men dels - och framförallt -  att barn löste mysterier som vuxna inte klarade av - och upptäckte elaka intriger som de vuxna inte såg. 

Att en atypisk och androgyn pojkflicka - Georgina/George -  spelade en central roll var för mig också ett plus. Just det atypiska hos henne var för mig faktiskt mycket tilltalande. Och att hon hade en klok, och sympatisk hund, som. hjälpte till att lösa mysterierna gjorde det hela ännu bättre (jag älskade hundar).

Någon gång senare detta år - troligen på senvåren och den tidiga sommaren - upptäckte jag även Äventyrsböckerna. På så sätt fördjupades mitt intresse. Där fanns ingen hund men en klok papegoja.  Och ett av femseriens huvudteman - äventyr i grottor, underjordiska tunnlar, och övergivna byggnader osv - fick nog en ännu större roll i Äventyrsböckerna. 

Mysterieböckerna minns jag mindre av, men jag läste dem. Där var den romantiska inriktningen på dalar, hedar, tunnlar, slott och grottor helt borta - de liknade snarare på något sätt vuxna mysteriedeckare. Men jag läste dem också. 

Miljoner barn kunde inte ha fel - vad än vuxenrecensenter tyckte. Och vad än trångsynta bibliotekarier tyckte.  Enid Blyton var en stor författare. Och när Blytongenerationen hade blivit vuxen började det till och med avspeglas på tidningarnas  kultursidor - låt vara 25-30 år för sent. Då var Enid Blyton tyvärr redan död. 

Men hon hade när det begav sig inte brytt sig om vad vuxna recensenter tyckte. Jag bryr mig inte om kritiker som är äldre än fjorton år - lär hon ha sagt. Eller var det kanske tretton år. 

En sympatisk kommentar. Absolut. 

Återigen till Ouija-bräden

Det är lite märkligt. Bara några dagar efter att jag skrev om en video på Paranormal Scholar för tre år sedan - som beskrev de fasansfulla saker som kan hända för de som använder Ouija-bräden - kommer en ny video på samma kanal där Laura Rowton beskriver dessa på ett närmast lyriskt sätt. 

Synkronicitet?

Trots att hon beskriver en ganska så kuslig händelse förknippad med ett sådant låter hon helt lyrisk och säger till och med att hon älskar Ouija-bräden...

Själv älskar jag definitivt inte Ouija-bräden eller "anden i glaset" men måste medge att minnesbilden från när vi 1974 eller 1975 satt i en mörk lägenhet och tittade ner på en mörk bakgård och av "anden" fick reda på denna fanns "i elementet" är ett fascinerande minne. 

På nedanstående video kan avsnittet i videon jag talade om höras med början 5.18.

https://www.youtube.com/watch?v=MfTN08AfBBg&t=771s

Dangerous Obsessions

Jag skrev tidigare om "anden i glaset" och ouija-bräden. Och kom på att jag någonstans hade en stencilerad kopia av en bok som hade ett ganska så långt kapitel om detta fenomen. 

Det är "Dangerous Obsessions" av Andrew Boyd. Den kom 1996.'

Så här i efterhand torde många se den som ett uttryck för den så kallade "Satanic Panic". Det gör inte jag, om inte annat för att jag anser att "Satanic Panic" är ett meningslöst begrepp. 

Det innebär inte att jag tycker att den direkt kan rekommenderas. Det är en intressant bok, men en som präglas av en närmast anekdotisk bevisföring, och ett lite vågat pendlande mellan olika infallsvinklar. 

Bokens syfte är att varna för ockultism, så där i största allmänhet, Den börjar med astrologi, och tar sedan upp ämnen som tarotkort, ouija-bräden, spiritism, New Age, och slutar med satanism - och rituella övergrepp. 

Det sistnämnda hade han tidigare skrivit en riktigt bra bok om - "Blasphemous Rumors" -  1991. Som i motsats till "Dangerous Obsesions" faktiskt kan rekommenderas. 

"Dangerous Obsessions" innhåller en mängd av intressanta fakta, som presenteras på ett ganska osystematiskt, och, som sagt, anekdotiskt, sätt. Det finns dock referenser till de allra flesta påståendena - så det är vanligtvis inga obelagda uppgifter. 

Författarens grundsyn är kristen, men inte fundamentalistisk. Han försöker dock ofta redovisa synpunkter som är vanliga i fundamentalistiska miljöer, för att sedan snabbt tillägga att det behöver man inte alls tro på - men om man inte gör det kan man istället använde sig av psykologiska argument för att tron på ockultism är farlig. 

Spännvidden är hisnande. Från personer som tror på horoskop i dagstidningar - till satanister som begår rituella övergrepp.  Man kan undra sig vad det ena har med det andra att göra. 

På samma sätt skulle man ju kunna koppla ihop någon som ber aftonbönen på kvällen med Åsa Waldau och Helge Fossmo i Knutbysekten. 

Kapitlet om Ouija finns på sidorna 35-56 - under rubriken "Spririt of the Glass". Där får man inledningsvis veta att ordet Ouija betyder ja-ja - det är en kombination av franska och tyska. Och författaren tilläger: "As far as parents and teachers are concerned the yes-yes board should be stricty a no-no." (s. 35).

Men varför? Inledningsvis kommer en del folkloristiska berättelser om de gruvliga olyckor som påstås ha drabbat de som spelat på ouija-bräden. Men författaren inser ju att dessa för många inte är så värst övertygande. Så istället kommer sedan  väldokumenterade fall där händelser omkring frågor till "anden" sedan har lett till depressioner, skräck och i några fall till och med självmord, 

Det betvivlar jag inte ett ögonblick. Om man verkligen tror på "glaset" och av denna får reda på att en av de som spelar är skyldig till ett nyligen begånget mord (ett exempel från boken) är det inte så konstigt att en mycket dramatisk psykologisk och sociologisk dynamik kan uppstå. 

Eftersom jag själv i motsats till Boyd anser att fusk är den huvudsakliga orsaken till resultaten under seanserna blir min främsta fundering i detta fall - vad hade fuskaren för motiv för att förtala en medspelare på detta grova sätt?

Som sagt - boken är intressant men inte speciellt bra. Men Boyds tidigare bok från 1991 VAR bra...

Efter dessa två böcker har Boyd skrivit om helt andra saker - och i sin lista på sina tidigare böcker finns dessa två inte med. Han har väl insett hur isolerad man numera kan bli om man ankagas för att ha spridit "Satanic Panic"...   

 

Lucky Lips

 Jag har altid förundrats över texten till den här låten med Cliff Richard,. Mamman måste ju ha varit oerhört märklig, av döma av de inledande raderna. 

"When I was just a little baby I didn't have many toys. But my mama used to say: Son, you've more than other boys. Now you may not be good looking, and you may not be too rich. But you'll never ever be alone, 'cause you've got lucky lips! Lucky lips are always kissing, lucky lips are never blue. Lucky lips will always find a pair of lips so true!. Don't need a four-leaf clover, rabbit's foot or a good look charm. With lucky lips you'll always have a baby in your arms."

Om man nu ska ta texten bokstavligt - vilket jag som aspergare kanske förväntas att göra ;-)  - betyder det ju att mamman redan när hennes son var en nyfödd baby började suggerera och indoktrinera den nyfödde om vilka erotiska erövringar denne kommer att göra som vuxen. 

Verkar i så fall inte ha varit en speciellt sund familj....

 https://www.youtube.com/watch?v=RuxaCwZkWbM&list=RDRuxaCwZkWbM&start_radio=1

 

Ciff Richard 1962

Klarläggande

Mitt förra inlägg är milt sagt opedagogiskt. .

Jag förstår inte helt varför jag lade ut det. Jag har tagit bort det från Facebook, men det får ligga kvar på denna blogg. 

Min inställning är ungefär denna.

"Anden i glaset" är en fånig lek.  Om den hos deltagarna skapar rädsla för demoner kan den bli farlig.

Men den är förstås inte farlig eftersom den framkallar demoner. Det gör den inte.

De resultat som kommer fram har inget med något övernaturligt att göra. Min personliga tro är att de mycket ofta, troligen oftast, beror på fusk. Jag utesluter inte helt att en del resultat kan bero på omedvetna handrörelser men jag tror att det är ganska så osannolikt.

Jag tycker inte att man ska spela den med barn. Inte därför att de kan bli besatta utan därför att de kan föra in dem i en overklig fantasivärld. Som ibland i och för sig kan verka lite kul, men ibland kan verka skrämmande. 

Enda anledningen till att jag några gånger har gåt med på att spela den med barn är att jag ville demonstrera att den så kallade anden inte finns - och att de så kallade resultaten nästan alltid beror på - fusk. 

De som tror att den kan leda till någon sorts kunskaper har lika fel som de som tror att den kan leda til att demoner dyker upp. 

Ockulta anhängare och kristna fundamentalistiska motståndare har sakligt sett lika mycket fel. 

Leken har desutom en tendens att skapa en form av folksägner bland barn. Första gången jag hörde talas om den var jag kanske tio år - då jag fick höra en förfärlig historia om hur någon frågade om var anden fanns och svaret blev i spegeln. En flicka gick ut till spegeln i ett annat rum och de andra hörde ett skrik.

När de sprang ut fann de henne helt borta, och med ett sönderrivet ansikte. Det var förstås en barnsägen - utan någon som helst förankring i verkligheten. 

Det är det man bör säga till barn som frestas att spela den. Och alltså  gärna också demonstrera hur lätt det är att fuska...

Ouijabrädets påstådda fasor

Jag har tidigare nämnt YouTube-kanalen Paranormal Scholar. Under en period verkade den främst syssla med att skrämma sina tittare och lyssnare från vettet.

Det var under denna period som nedanstående länkade video om så kallade  Ouijabräden gjordes. Ouijabräden är en kommersiellt tillverkad version av det som Sverige  i en mer amatörmässig utformning tidigare kallades "Anden i glaset". Denna gjordes genom att rita bokstäver på ett papper och sätta ett glas på det. 

Poängen var att alla skulla hålla sina fingrar på glaset och sedan fråga en "ande" olika frågor. Som den sedan skulle svara på genom att med hjälp av deltagarnas fingrar röra glaset mellan de olika bokstäverna. 

Numera har även Sverige fått den mer kommersiella varianten hit, med ett tillverkat bräde istället för ett handskrivet papper. Men principen är densamma.

I Laura Rowtons "Paranormal Scholar" förändrades bilden av Ouijabräden gradvis.. Det började med en klar skepticism, där hon antog att resultat berodde på att någon aktivt tryckte mot glaset och fick det att röra sig mot specifika bokstäver. 

Sedan svängde hon - nu hade hon kommit fram till att det fungerade på riktigt - man kan frambesvärja en ande. Detta framställde något positivt - man kunde få kontakt med avlidna vänner och ha en sympatisk konversation  med dem. 

Men bara ett år senare svängde hon igen. I nedanstående video berättar hon om veritabla epidemier av såväl psykiska som fysiska skador som orsakats av att spela på Ouijabrädet. /Men hoppa gärna över reklaminslaget mellan 3.12 och 5.20/.

Det handlar om fysiska skador av bisarr art, som ibland leder till sjukhusvistelser.  Det handlar om psykiska skador som leder till såväl extrem ångest, psykotiska reaktioner som aggressiva, även mordiska attacker. 

De snälla avlidna anförvanterna har nu ersatts med ... demoner. 

Hennes gradvis förändrade perspektiv är ju intressant. Från skeptiker, till en nyfiket intresserad ockultist - till att låta som en kristen fundamentalist - i allt utom just själva kristendomen. 

För en utomstående är det omöjligt att bedöma sanningshalten i de beskrivna "epidemierna" -  som sammantaget verkar så spridda att man nästan kan tala om en "pandemi"...

En fråga hon inte ställer sig är om inte själva tron på demoner kan ha orsakat en hel del av symptomen. Hon utgår nu från att det är de facto existerande demoner som  orsakar dessa. Utan att hon prövar alternativa hypoteser. 

Jag har aldrig spelat på ett Ouijabräde. Däremot har jag ett antal gånger prövat den mer primitiva amatörvarianten som i alla fall förut dominerade i Sverige.

Och jag vill säga detta. Det finns knappast något lättare än att fuska i "Anden i glaset". Det visade några medsammansvurna (ja, jag var skamligt nog med) på ett verdandiläger sommaren 1980. Vi skrämde slag på lägret genom en person som hade i uppgift att fuska, en som höll i ett rep som ledde till en vällingklocka, och en som stod vid huvudströmbrytare. Och en (jag tror det var jag) som ställde den rätta frågan. 

Frågan var  förstås "var finns du, ande?" (pinsamt värre), svaret var " i klockan". Sedan drog personen  med repet i just detta rep, och klockan började slå. 

Personen vid huvudströmbrytaren stängde av denna och det blev mörkt.

Paniken kom genast, och det vi gjorde kan ses som elakt, eftersom många på lägret var ungdomar i lägre tonår. Men. syftet var inte så dåligt. För efteråt demonstrerade vi hur vi hade gjort. Sensmoralen var - se hur lätt det är att fuska med "anden i glaset". Tro inte på att det verkligen är en ande.

Några år senare blev jag på nytt ombedd att göra "anden i glaset" med några ungdomar i just yngre tonåren. Ja sa först nej - men sedan kom jag på att jag på nytt skulle försöka visa just hur lätt det var att fuska. Det blev en del spektakulära resultat med glaset, och jag uppmärksammade en kille som verkade mycket mer fokuserad än de andra. Jag sa att vi skulle testa vad som hände om han lämnade spelet. Då upphörde alla resultat - ibland rörde sig inte glaset alls, och när det nån gång rörde sig blev resultatet typ XGOPLS - eller så. 

Även alla andra gånger jag spelat det har resultatet blivit osammanhängande nonsens. 

Med kanske ett undantag. När jag spelade det med en kvinna 1974 eller 1975 i en lägenhet som vette till en suggestiv och mörk bakgård på Hantverkargatan i Stockholm blev svaren också mest nonsens - med ett undantag. Vid den obligatoriska idiotfrågan "var bor du ande?"  blev svaret "i elementet". 

Sedan lyssnade vi länge efter om vi skulle höra några mystiska ljud från det värmeelement som stod bredvid bordet vi satt. Men vi hörde inget, 

Nedan Laura Rowtons kusliga YouTube-video

https://www.youtube.com/watch?v=SlkO3mQ2dx8

 

Att leva under Murphys lag

Om något ser ut att vara för bra för att vara sant -  är det med all säkerhet INTE sant.

Å andra sidan - om något ser ut att vara för dåligt för att vara sant - ÄR det med all säkerhet sant.

Ny Dag och "Things We Said Today"

Det var en gång jag satt på Kungliga Biblioteket och läste gamla årgångar av Sveriges Kommunistiska Partis tidning "Ny Dag". Jag hade kommit till hösten 1964. Ny Dag var då fortfarande en dagstidning. 

Det var en tidning som då hade lämnat sitt slaviska beroende till Sovjetunionen. Det hade skett redan 1963, när CH Hermansson var chefredaktör. 

Men fortfarande fanns det en hel del fyrkantiga drag i tidningen. Bland annat var den ganska tveksam till den framväxande popmusiken i västvärlden. 

Men ändå hade den då en recension av The Beatles LP "A Hard Days Night". Den kvinnliga recensenten gillade inte LP:n. Det var ju engelsk popmusik, och en kommunistisk tidning förväntades inte gilla sådan....

Men...

Recensentens ogillande var inte entydigt. För bland låtarna fanns en som hette "Things We Said Today".. Och den verkade gå mycket djupt in i henne. 

Hon skrev att den var ett undantag. Hon tyckte den var oerhört fin. Hela hennes motstånd mot popmusik i den kapitalistiska världen verkade ha fått en lucka. Hon verkligen älskade den sången.

Jag blev lika berörd av hennes recension som hon blev av "Things We Said Today". Jag blev rörd av att hon i denna sång hittade ett undantag.  Den mur av motvilja hon annars hade mot västerländsk popmusik krackelerade vid genomlyssningen av just "Things We Said Today".

Lyssna gärna på denna sång i länken nedan. För att höra den låt som fick en ganska så fyrkantig poststalinistisk kommunist att på ett rent anmärkningsvärt sätt sträcka sig bortom sina fyra kanter...

https://www.youtube.com/watch?v=NItAlTsPuQg&list=RDNItAlTsPuQg&start_radio=1

   

Om att rösta på Vänsterpartiet

Jag anser att man bör rösta på Vänsterpartiet i  detta val.  Det finns människor  jag känner som pga kritik mot olika ställningstaganden som V har tagit - eller inte tagit - inte kan tänka sig att göra detta. 

Jag respekterar självfallet deras val, men jag tror att de missar vad detta riksdagsval handlar om.  För det första handlar det om att få bort den Tidö-regering som på fyra år förstört så oerhört mycket i Sverige.  Därför är den  självklart att den måste röstas bort. 

För det andra är det  viktigt att rösta på det rödgröna blockets vänster. Socialdemokraternas politik skiljer sig endast marginellt från de borgerligas. Ja, den är bättre än Tidö - det är i stort  sett  omöjligt att inte vara det - men de har anpassat sig så mycket att det är tveksamt om förändringen skulle bli så oerhört stor. 

Det finns de som tycker att man bör rösta på Miljöpartiet istället. Jag respekterar detta beslut - V röstade för sänkt bensinskatt vilket var ett svek mot kampen mot den globala uppvärmningen. Men MP är helt opålitligt i exempelvis kampen mot privatiseringar. 

När Telge Bostädet sålde ut oss som bodde i Hovsjö till ett privatföretag var det endast V som röstade emot i kommunfullmäktige.  MP röstade för. Liksom alla andra partier. Det visar att i den typen av frågor är V det enda vänsterparti som finns - som har en chans i riksdagsvalet. 

Och visst ja - C -  de ligger till höger om moderaterna i ekonomisk politik.  De bör få så få röster som möjligt.