Den 19 augusti 1972 deltog jag i en "militant aktion". Jag var med några grupper av trotskister och anarkister som beslutat sig för att förstöra två hyllningsmöten till Gustav III som skulle hållas av det nazistiska Nordiska Rikspartiet och den fascistiska Nysvenska Rörelsen.
Så här efteråt tycker jag nog att aktionen var korkad. Fascismen och nazismen var inget direkt hot 1972. NRP och nysvenskarna var då två närmast patetiska sekter, som knappast var värda så mycket uppmärksamhet.
Det såg dessutom ut som vi var intoleranta - visst var nazister och fascister obehagliga - men skulle de inte få säga vad de tyckte? Tyckte nog de förbipasserande.
Men sagt och gjort, vi gjorde det.
De hade möten på olika platser. Som dock låg nära varandra. Först kom vi till NRP:s möte. Vi slängde ner en krans som de hade i vattnet, sedan minns jag inte så mycket mer.
Nysvenskarnas möte minns jag desto bättre. Per Engdahl talade, och vi störde talet. Jag minns däremot inte exakt hur vi gjorde det, men det avbröts i alla fall för en stund. Men polisen kom efter ett tag, och mötet fortsatte.
Engdahl blev själv nog inte så störd - han fortsatte talet och sa att vi nog hade missuppfattat något. De var lika mycket mot kapitalism och USA-imperialism som vi var .På samma sätt som USA-flyget idag terrorbombade Vietnam hade de under andra världskriget terrorbombat Tyskland (!!!).
En äldre man - inte en nysvensk utan en civil vän av ordning - grep tag i mig och sa "du stannar här och pratar med polisen". Jag sa, "det tror jag inte" och slet mig loss och sprang ner i tunnelbanan.
Men sedan började jag bli nyfiken. Inte på NRP, de var en uppenbar dårpippisekt, men det fanns något med nysvenskarna som verkade lite intressant.
Så några dagar senare gick jag till Kungliga Biblioteket och läste igenom många årgångar av Nysvenska Rörelsen tidning Vägen Framåt.
Denna läsning började med fascination och slutade med - äckel.
Jag hade känslan av att många nazister och fascister var knäppskallar som inte visste vad de gjorde. Men ju mer jag läste i Vägen Framåt framgick det klarare och klarare att Per Engdahl mycket väl visste vad han gjorde.
Han var inte naiv. När avslöjandet av koncentrationslägret i Buchenwald kom i april 1945 reagerade nazister för det mesta med att förneka att det var sant. Det var lögner - och Flygnazisternas tidning hävdade til och med att bilderna från Buchenwald i själva verket var tagna i US-amerikanska koncentrationsläger!
Men Vägen Framåt hade en stor artikel med rubriken "Buchenwald". De förnekade ingenting. Det fanns en mörk sida hos Tyskland, det måste de medge.
Men det hindrade inte dem att några dagar senare införa en dödsruna över Hitler - som var idel lovord. Han var den störste mannen i världshistorien - han skulle hyllas av alla framtida generationer.
Ju mer jag läste ju mer klar blev jag över att det som framförallt präglade nysvenskarna var en medveten och iskall cynism. Minns vad Engdahl sagt på mötet. USAs bombflyg var lika brutala som det allierade bombflyget under andra världskriget.
Någon gång 1965 hade Vägen Framåt en artikel om Vietnamkriget där de då förvarade USA. Där var logiken den symmetriskt motsatta. De skrev ungefär att några av oss en gång var upprörda över de allierades bombningar av Tyskland. Men nu inser vi att de hade rätt att bomba Nazi-Tyskland, på samma sätt som de nu har rätt att bomba Vietnam...
När Engdahl talade inför vänsterungdomar sade han att USAs bombningar av Vietnam var lika hemska som de allierades bombningar av Nazi-Tyskland, när han 1965 skrev för en konservativ publik som då förväntades applådera USAs krig i Vietnam skrev han att USAs bombningar av Nazi-Tyskland var - lika berättigade som deras bombningar av Nazi-Tyskland.
Han visste precis vad han gjorde.
Efter andra världskriget var han helt medveten om omfattningen av nazisternas brott. Han blev inte förintelseförnekare. Men ändå samarbetade han under årtionden med nazistiska nätverk i Europa.
Man får intrycket att han menade att det viktiga var att bygga upp korporativa stater - oavsett hur många miljoner som förintas i processen.
Nu har jag läst Anders Sundelins bok "Fascisten" - en biografi om Per Engdahl. Den bild av cynism som jag fick redan 1972 bekräftas sida upp och sida ner.
Engdahl var ingen naiv nazist. Han VAR inte ens nazist. Han var en fascist som drömde om den korporativa staten. Därför sörjde han utgången av andra världskriget trots att han visste vad som hade hänt.
Den korporativa staten var helig. Världen måste bli korporativ. Helst inte genom nazistiska massmord, men en korporativism med nazistiska massnord är bättre än ingen korporativism alls..
Illamående är nog den mest adekvata reaktionen på att ta del av en sådan världsbild.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar