Jag blev ganska paff när jag kollade videon jag lade ut i det förra inlägget - om Loch Ness-monstret. Jag hade alltid uppfattat detta som något uråldrigt, och får sedan reda på att det egentligen först observerades 1933.
Jag trodde alltså att "vårt eget" storsjöodjur kom senare, men får reda på att just detta ofta sågs under hela 1800-talet.
Jag visste att Aleister Crowley bodde vid Loch Ness ca 1900, men trodde nog att han valde att bo där pga berättelserna om monstret.
Och så hävdar videon att han var upphov till det..
Nej, det tror jag inte - i alla fall inte i den meningen att att ett monster skapades av hans magi. Å andra sidan kan ju hans makabra experiment vid Loch Ness i sekelskiftetets början ha skapat en folkminne i miniformat, som efter ett tag spridde sig och blev en del av en omfattande internationellt spridd folktro.
Men i sin utvecklade form handlar ju denna folktro INTE om magi - utan om att någon sorts kvarleva från krita- och juraperioderna återfinns i denna skotska sjö.
Men något sådant djur har alltså inte upptäckts genom någon sorts radarliknande elektronik, och att det inte iakttogs förrän 1933 talar ju också starkt emot att det skulle finnas ett uråldrigt djur i sjön.
Loch Ness-odjuret har senare förstås också tagits upp i populärkulturen. Jag har nog sett kanske tre dramafilmer på nätet på senare år - nyproduktioner om monstret i Loch Ness - eller i alla fall scenarior som bygger på Loch Ness.
I det förra inlägget nämnde jag också ett avsnitt av Roger Moores "The Saint, " där monstret spelade en central roll.
Det avsnittet heter alltså "The Convenient Monster", och har en riktigt sinnrik handling. Det kan ses via länken under detta inlägg.
Det väver samman debatten om monstrets vara eller icke-vara med en serie mord, vars grundorsak inte har något med monstret att göra. Men det används i avsnittet ändå i debatten om monstret, och i debatten om debatten om monstret.
När man närmar sig slutet kan det ses som om poängen blir att monstret inte finns. Men alldeles mot slutet uppstår ett oroande tvivel på detta narrativ - som i de allra sista sekunderna förstärks - i en slutscen som närmas är explosiv.
När man väl närmar sig slutet får man också en liten inblick - eller det är i alla fall min upplevelse - i en sorts misstänksamhet mot kvinnor som går igenom en hel del av de TV-avsnitt Roger Moore gjort - både i "The Saint"och i "The Persuaders". Nej, jag talar inte om "kvinnohat" i en allmän mening - utan om någon sorts misstänksam paranoia - vad kan egentligen kvinnor ta sig till?
En sak till.
När jag några dagar efter att jag sett avsnittet (i Gräddö 1967) visade det sig att de kompisar jag pratade med helt hade missat de dramatiska sista sekunderna - de trodde fortfarande att sensmoralen var att det inte fanns något monster.
Det kan möjligen ses som en försvarsmekanism.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar