Jag har på senaste tiden börjat tänka på två mycket korta samtal jag hade 1963 och/eller 1964. Egentligen var det inga samtal, eftersom jag själv inte sade något. Det handlade om att en vuxen man gick fram till mig och började nynna på ett fragment av en sång som jag tidigare aldrig hört.
Det var två olika sånger, och som sagt två olika tillfällen.
Om det var samme man både gångerna minns jag inte, och tänkte då inte heller på det, men på senare tid har jag börjat undra om det inte var det.
Jag vet inte heller orbningsföljden men jag har en känsla av vilket som kom först.
Dessa två kontakter skedde på Fyrverkarbacken. Det var en gata där jag flyttade till 1 mars 1963. Det var då mina föräldrar flyttade in i en ny lägenhet. Bilden av huset kan ni se nedan.
Det var inte en speciellt trafikerad gata. De enda bilar som åkte på den del av gatan där jag bodde var de som skulle till eller från det hus där jag bodde. Det var slutet på en kort gata.
Det var aldrig trångt med folk där heller.
Så för att komma fram till mig och sjunga dessa snuttar var mannen, eller männen, tvungna att medvetet gå fram till mig. Det var inte så att han råkade gå bredvid mig och nynnade på något.
Den ena gången gick han fram och nynnade han på en melodi och sjöng även orden. Orden var "Ut i skogen finns det rådjur, i baracken finns det smådjur". Jag hade som sagt aldrig hört den.
Kanske ett eller ett och ett halvt år senare insåg jag vilken sång det var. Det var en av de tidigaste (kanske den tidigaste) av Cornelis Vreeswijks kända sånger. - närmare bestämt "Brev från kolonien".
https://www.youtube.com/watch?v=6OQAqIbIRGA&list=RD6OQAqIbIRGA&start_radio=1
Några år senare hörde jag samma melodi med en annan text sjungen av just Cornelis. Det var i programmet Hvar fjortonde dag, som började sändas hösten 1965.
Där sjöng Cornelis då och då, och en dag berättade han att det kommit ett brev fån en tittare som ville att programmet skulle ta bort "den fete och snaskige trubaduren" som hemsökte programmet. Som svar sjöng Cornelis en kort snutt till melodin från Brev från kolonien, men med de inledande orden "Här är jag igen dessvärre... lika fet och lika snaskig..".
Jag gillade Cornelis, och därför blev jag långt senare yttest besviken när jag fattade att han hade sina mörka sidor. Han älskade nämligen tjurfäktning, och försvarade denna blodiga hantering och hyllade den som en vacker form av konst...
Den andra gången som en man, samme man eller en annan man, kom fram till mig och började sjunga en snutt var det en helt annan melodi. Han stäng refrängen till Beatles "She loves you".
https://www.youtube.com/watch?v=S302kF8MJ-I&list=RDS302kF8MJ-I&start_radio=1
Orden och melodin. "She loves you yeah, yeah, yeah." Jag uppfattade nog inte de engelska orden - för mig låt det ungefär som "Tjolatjo, yeah, yeah, yeah". Jag hade aldrig hör den. Några år senare hörde jag den, och insåg att denna Betaleshit var den sång som mannen sjöng en snutt från.
Kontakten med mannen, eller männen, ifråga, var inte obehaglig. Den var fascinerande. Jag undrade varför en man skulle gå fram till ett åtta- och/eller nioårigt barn och sjunga just detta.
Det kändes som om han ville säga något till just mig. Men vad han verkligen ville säga var mycket oklart
Bilden nedan: huset vid Fyrverkarbacken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar