Have you ever seen the rain?

På nedanstående länk kan man höra Joan Jetts version av Creedence-låten "Have you ever seen the rain?" Som jag för övrigt tycker är bättre än originalet.

I båda versionerna finns ju textraden "I wanna know, have you ever seen the rain falling down on a sunny day?".

Min pedantiska (kanske rent av aspergiga) reflektion inför den raden har ofta varit denna.

Det är ju ganska vanligt. Jag har varit med om det många gånger. Solen står i vår del av världen aldrig högst upp på himlen. Om den gjorde det skulle det i vissa fall inte kunna regna när det då är soligt.

Men moln kan ju finnas rakt ovanför där man står på marken, oavsett att solen lyser från andra ställen på himlen. ;-)

https://www.youtube.com/watch?v=-VaJ47l1y9Y

 

Joan Jett - bild från 1980-talet

Living in America

"The Sounds" är en svensk popgrupp som fått en av sina största  hits med "Living in America" redan 2002. 

I dessa Trumptider ger den kanske helt nya associationer. 

Både gruppen och låten är värda att lyssna på.

Låten kan höras och ses live på länken nedan.

https://www.youtube.com/watch?v=oXLukNeAVXM&list=RDoXLukNeAVXM&start_radio=1

 

Kan balsalar stoppa mordförsök?

Det är extremt svårt att förstå Trumps logik.  Han verkar ju faktiskt säga att existensen av en balsal minskar risken att någon lyckas skjuta USA.s president. 

Det  går knappast att hitta ett mer bisarrt resonemang.

 

Möte vid Västerbroplan

/Detta skrevs först på  min f.d huvudblogg 26 februari 2008. Då visste jag inte mer än att detta skedde i slutet av april 1970. Senare fick jag  tillgång till de journaler som Gösta Harding skrev från min terapi 1968-71. Där nämndes denna händelse, och utifrån vad som stod kunde jag räkna ut att det antingen hände på söndagen den 26 eller måndagen den 27 april 1970, alltså idag eller igår för 56 år sedan. Av dessa framgick också att kvinnan jag mötte också hade sagt att hon gärna skulle vilja känna mig. 

Så blev ju inte fallet. Men mina reaktioner då visar ju min desperata önskan att få en nära kontakt utanför familjen. Att hon bara försvann efter denna oväntade vänlighet var så sorgligt. 

Några dagar efter jag skrev nedanstående text, åkte jag till Västerbroplan, och letade reda på det exakta ställe där detta hände. Då upplevde jag en intensiv retroaktiv önskan att jag hade fått gå in i bilen och fått åka med henne.

----------------------------------

Det händer ibland att en händelse, som för en utomstående kan verka obetydlig, får en stor betydelse för en själv. Detta hände mig en kväll i slutet av april 1970. Jag var 15 år.

Jag var ute på stan. Mera bestämt var jag ute och saboterade tobaksreklam. På den tiden var offentlig tobaksreklam tillåten, och en stor del av reklamen vid busshållplatser och andra offentliga platser var just tobaksreklam. Och några månader tidigare hade jag kommit på att jag ansåg att det var upprörande att tobaksindustrin hade rätt att göra reklam för bevisligen dödliga produkter.

Följaktligen köpte jag en tuschpenna och gick ut på kvällarna och förstörde och målade över tobaksreklamen. Jag målade nästan alltid en bild av en dödskalle på reklamaffischerna men dessutom skrev jag som jag tyckte fyndiga vitsar och ändrade texten. Så till exempel ändrade jag ”Jag har också gått över till Prince” till ”Jag har också gått över till cancer”. Speciellt kul var affischerna för cigarettmärket Minden, för där hade jag kommit på den fyndiga slogan ”Snabbt som vinden dödar Minden”.

Den här kvällen hade jag gjort min runda och var på väg hem. Jag var vid Västerbroplan och hade inte långt kvar till det hus vid Fyrverkarbacken där jag bodde. Då lade jag märke till en bil där det satt en kvinna och en man.

Plötsligt gick kvinnan ut ur bilen. Jag vet inte hur gammal hon var, hon kan ha varit allt mellan 25 och 45. Men vad jag minns var att hennes ansikte var oerhört vänligt, men samtidigt på något sätt härjat. Och till min stora förvåning började hon prata med mig. Hon frågade vem jag var och vart jag skulle. Jag sa att jag skulle hem. Då sa hon att hon själv inte hade något hem. Jag minns inte vad jag svarade men jag minns vad jag tänkte. Jag tänkte att det hade ju jag egentligen inte, jag heller. Men jag minns som sagt inte om jag verkligen sa det till henne eller om det bara blev till en tanke.

Då öppnade mannen bildörren. Han verkade irriterad över att hon pratade med mig, och ville att hon skulle sätta sig i bilen så att de kunde köra. Hon satte sig ner, och de körde iväg.

Jag gick långsamt hemåt. Jag var både förvånad och lite rörd av att hon gått ut ur bilen för att prata med mig. Jag undrade över vem hon var. Jag hade känslan att även om hon såg härjad ut och inte hade något hem hade hon det nog bättre än jag. Jag fick känslan av att jag skulle vilja känna henne.

Än idag händer det att jag undrar vem hon var – och vad som hänt med henne sen dess. Men det lär jag ju aldrig få reda på. Om hon lever idag minns hon väl knappast denna händelse. Det måste ju varit som en mycket kort sekund i ett långt liv. För mig är det ett minne som kommer att finnas hos mig, och som jag till och från kommer att fundera över, så länge jag lever. 

Formlös fasa

Tänk så många usla c-filmer som man skulle ha missat om inte YouTube fanns. 

Jag har nu kanske stött på den kanske mest usla jag sett. 

Den heter  Caltiki – The Immortal Monster  - är från 1959, och den är inte endast usel - den är också direkt äcklig.

I inledningen får vi veta att den kommer att handla om att en blodtörstig gudinna vid namn Caltiki en gång krossade Mayacivilisationen. 

Men om man går vidare inser man att Caltiki inte på något sätt påminner om en gudinna - inte ens en blodtörstig sådan. Det är snarare en typ av oformlig och slemmig organism som framförallt får mig att associera till en berättelse i Kalla Kårar jag läste någon gång på 70-talet, som jag tror hette "Formlös fasa" eller nåt sånt. 

Och filmen utspelar sig på 50-talet och vi får inte höra något mer om Maya.

Det är en organism som alltså är "oformlig" och fösrtör allt som kommer i dess väg - i alla fall alla människor som gör det. Om en del av denna organism huggs av bildar den genast en ny organism. 

Den skulle definitivt ha förintat hela mänskligheten (hur mayafolket överlevde är en veritabel gåta) om det inte vore -  för USA.s armé. Som givetvis upptäcker hur den ska bekämpas och sedan förintar den.

Det här är på det glada 50-talet - om den vore gjord på 70-talet skulle den nog slutat med att en del av organismen, som armén inte hittat, lever kvar någonstans och sakta börjar växa igen  (jfr slutrepliken i "It's Alive" från 1974 - "another one has been born i Seattle").

Men nu var det alltså 50-tal - och USA.s armé visar sig bättre på att besegra formlösa monster än den var på att bekämpa Sovjet och Kina. 

Den enda behållningen av filmen var att det kändes intressant att tro sig upptäcka den uslaste c-film jag någonsin sett. Till och med uslare än "Mannen som var farligare än en kobra" som jag såg 1973.

Den som verkligen är intresserad av extremt usla c-filmer kan klicka på länken nedan - de andra gör nog bäst i att avstå.

Men monstret besegras alltså på ett banalt och enkelt sätt. Jag önskar att det skulle vara lika lätt att besegra Donald Trump.   

https://www.youtube.com/watch?v=IucOvYUnzCo

Pete Hegseths sekt

Pete Hegseth är medlem i en liten, extrem kalvinistisk sekt, som tydligen anser att slaveriet var positivt  att kvinnor inte borde fått rösträtt,  och att korstågen var bra. 

https://www.youtube.com/watch?v=5rpwLU8cipE

 

USA inför ett vägskäl?

Donald Trump och hans otäcke "krigsminister" Peter Hegseth har börjat rensa ut toppmilitärer . Mer och mer systematiskt.  Det ger mig kalla kårar

 

Syftet kan vara att skaffa en sådan kontroll över militären att regimen ska kunna stoppa, eller förvränga resultatet av, mellanårsvalet, eller underkänna resultatet av detta efteråt,, utan att möta något direkt militärt motstånd.  

Jag säger vare sig att det är så, eller att de i så fall kommer att lyckas, men det är en otäck möjlighet.

 

Om vi om ett år står med en bonapartistisk regim i USA,  som har stoppat, manipulerat eller upphävt resultatet av, mellanårsvalet, har världen förvandlats till oigenkännlighet.

Och de fega ledarna i Europa bara tittar på, eller mumlar vaga protester.

 

Hegseth - förbereder diktatur?

"Karoline lies"

Senaste Meidas Touch innehåller nästan enbart en serie av infamt elaka iranska musikvideor om Trumpregimen. Min favorit är nog den första, om Karoline Leavitt, som kommer vid 1.00

PS, Jag förstod först inte varför de kallar henne "Bagdad Barbie". Tills jag insåg att det är en anspelning på den så kallade "Bagdad Bob", som förskönade de irakiska prestationerna under det senaste Irakkriget.

 https://www.youtube.com/watch?v=wrW4ghc0HAs

 

"On ritual abuse" - en artikel som gjorde intryck på mig

/Från min f.d. huvudblogg 31 december 2019/

För den som letar lite  på nätet är det inte så svårt att hitta vildsinta angrepp på mig. De kan ta sig olika former, och för det mesta är det en förvirrande blandning av lögner, halvsanningar och en och annan sanning.

En sak som definitivt är sant ä'r att jag sedan 1993 har haft åsikten att det som kallas "rituella övergrepp" inte kan reduceras ner till en folksägen, inte till en uppsjö av falska minnen, inte till en "hysteri ".

Men faktum är att jag en gång hade liknande åsikter. Dvs jag trodde inte det handlade om terapeutiska suggestioner, utan snarare om förvrängda, av en skräckslagen fantasi bearbetade omformningar av minnen av andra övergrepp.

Det som mest av allt startade en process där jag efter ett tag kom fram till att det finns en  mycket distinkt  otäck verklighet bakom minnen av den typen var nedanstående  artikel.

Jag läste den den 10 juni 1993, och det är väl en av de få enskilda artiklar som kan sägas verkligen förändrade en stor del av min världsbild. Den enda parallell jag faktiskt har var en artikel  om  Vietnamkriget i Ny Dag den 21 december 1964, som startade en process där jag kom att omvärdera mina åsikter inte endast om Vietnam utan även om världspolitik och "kalla kriget". (Och ja, jag VAR nio år 1964.) .

På samma sätt startade den artikel i "Body Memories"som  jag  läste 1993 en process, och en intensiv läsning.  som efter ett tag kom mig att se frågor om övergrepp och trauman på ett helt nytt sätt.

Den 17 juni 1997 fick jag förresten kontakt med artikelns författare.. Internet har sina fördelar.
---------------------------------------------------------------
On ritual abuse

/Från Body Memories 5/6 1993. Inlagd med författarens tillstånd./

I was born into a satanic family whose practices trace back to Europe. By day my family was proper, even dull, with minor little human flaws. By night they were satanists, and like all committed parents, they raised their children to adhere to their practices. For me as a child, this meant physical and emotional sadism, lots and lots of group sex and animal sacrifices, some human sacrifices and cannibalism, and acting in pornographic films. As an adult, after I had broken free, it meant endless years of depression and fear, accomplishment sucked dry of every bit of pleasure, a dread of life, and a frustrated desire to disclose what had happened and find some peace.

Did it really happen? Well, how do you teach a preschooler to have S/M fantasies? Where did that preschooler, who had no television or conventional religious training, learn about the devil, being buried alive in coffins, bearing the devil´s baby? What do you have to do to a child to make it believe, in 1945, that people are selfish, power-hungry, and sadistic, and that the only protection in life is to offer yourself to satan so that you can be the predator, not the prey? If it wasn´t satanic abuse, what did they do to me, that I organized my life around this fantasy? Must have been pretty awful.

I was taught, threatened, coerced into keeping my abuse secret. The time I slipped and revealed something, people outside the cult usually didn´t notice. When they did, all they saw was that I was odd, different from other children, difficult. In 1945, children´s problems where assumed to arise from within, from innate flaws or badness. The expression of children´s pain required suppression and correction rather than serious attention. Is it much difference today?

My life has been blessed as an adult because I managed to escape, and no longer had to be tortured or torture others. I raised my children non-abusively, and that is a miracle. And today I am blessed because I can speak out about my experience, and I can share my life with others who had lived through the same atrocities. I suffer the same old despair, but it feels a little less alone to be accepted, believed comforted and even (dare I say it) cherished by a few people.

And yet, socially, ritual abuse survivors are as alone as we have ever been. We are keenly aware of the powerful voices trying to still us with accusations of being narcissistic hysterics jumping on the abuse bandwagon. We hear threats of lawsuits, but do not even have the credibility to be arrested for crimes we were forced to participate in. We feel our aloneness most when we disclose and are met by disbelief, total silence, or comments about the weather.

All who lived through ritual abuse are deeply impaired. Who wouldn’t be scarred by just one incident of the type we suffered day after day? Many survivors can´t keep a job or a relationship. Many of us are chronically suicidal and self-mutilate or cover our pain with amnesia, drugs, or alcohol. We routinely get scapegoated for our symptoms. Most of us don´t have the resources to get assistance from society, and we settle for patronizing crumbs.

There are some brave and competent people without cult experience who try to understand and help us, but they are few and far between. So we reach within for understanding and solace, and we band together, as best we can, to create for ourselves what society withholds from us. Our deep and precarious friendships clothe our suffering in moments of beauty.

I have never been believed by society, and I do not expect to be. For if we were to be taken seriously, we would expose that the very foundation of culture, throughout human history and in every country, is abuse, aggression, power hunger and sadism. If you believe in the existence of hidden ritual abuse, you will start to be able to identify open ritual abuse in every institution and family you come in contact with.

For ritual abuse is simply systematic physical, emotional, sexual and/or spiritual abuse in the name of a defined ideology. It is abuse rationalized as ´for your own good´ or for the good of society. Under this definition, the vast majority of ritual abuse is out in the open and sanctioned by many people. A child who is told he is going to hell for lying, a teenager who beats up people of different races, ethnic cleansing, and the list goes on and on. The difference between my experience and everyday life is only one of degree and secrecy.

If I were to be believed, people would not be able to live with themselves and continue to tolerate such horrors. They would have to change themselves and society. My life has taught me not to dare expect so much from people.

Jeannie Riseman  

Så fel det kan gå...

Missförstå mig inte, jag uttalar mig inte om vem som eventuellt är "Antikrist", och om det finns eller kommer att finnas någon sådan. Men texten, som är hämtad från. Facebook,  har definitivt en poäng

Evangelical Christians have been warning about the Antichrist for 2000 years. When he finally shows up, they vote for him,