Strax under jordytan finns ett jättelikt och globalt nätverk av svamporganismer som man tidigare inte kände till.
"Sabbath bloody Sabbath" från LP:n med samma namn - med gruppen Black Sabbath. Länk till låten finns under texten.
" You've seen right through distorted eyes
/Den ursprungliga texten till min nedan nämnda artikel om Claude Lévi-Strauss. Från min fd huvudblogg 2 april 2011./
Socialantropologen Claude Lévi-Strauss hyllades över hela världen när han fyllde 100, men nästan ingen tog upp hans extremt kvinnofientliga teorier.
Den 20 november 2008 fyllde socialantropologen Claude Lévi-Strauss 100 år och hyllades över hela världen. Han framställdes som en banbrytare, som en stor teoretiker och fältarbetare. I själva verket representerade han en viktig del av den borgerliga motreaktionen mot de landvinningar och insikter etnologer och etnografer fick under 1800-talet.
När etnografi och etnologi utvecklades under 1800-talet och sammanställde material från "primitiva" kulturer från hela världen blev det en utmaning mot både den borgerliga och patriarkala världsbilden. Etnologer, missionärer och andra fältforskare hade stött på kulturer som var för oss ganska så annorlunda, och gav nya perspektiv.
Dels skiljde sig ofta många av dessa samhällen från kapitalismen och tidigare klassamhällen på ett avgörande sätt. De var materiellt jämlika, och ingen härskande grupp levde gott på andra. Det gällde praktiskt taget alla jägar- och samlarsamhällen och många jordbrukssamhällen.
En annan upptäckt var att kvinnorna ofta hade en starkare ställning i dessa "primitiva" samhällen än de hade i vår kultur. Ja, i många av dem räknades släktskapet på moderns och inte faderns sida (matrilineärt släktskap) och i en del av dessa flyttade mannen regelbundet hem till kvinnan vid äktenskapet (matrilokal bosättning).
De tidiga etnograferna som exempelvis Edward Burnett Tylor, Lewis Henry Morgan, Edwin Sidney Hartland, och James George Frazer gjorde försök att sätta in dessa rapporter i ett större sammanhang. Man försökte bygga upp teorier om social, politisk och religiös "utveckling". Friedrich Engels tog upp temat i sitt klassiska arbete "Familjens, privategendomens och statens ursprung".
Den vanligaste synen låg i linje med den som Engels förde fram. Jämlika samhällen var äldre än ojämlika, och matrilineära äldre än patrilineära. Klassamhället och kvinnoförtrycket var inte det ursprungliga tillståndet.
Denna syn understöddes av en rad fakta. Så till exempel visade det sig att medan många övergångar från matrilineärt till patrilineärt släktskap hade iakttagits under historien hade motsatsen aldrig bevittnats.
Under början av 1900-talet utvecklades en motreaktion mot detta evolutionära perspektiv. Antropologskolan runt Franz Boas i USA förnekade att det var möjligt att rekonstruera evolutionära utvecklingslinjer. Istället tog man sin utgångspunkt i konkreta "partikulära" historiska sekvenser och menade att längre än så kunde etnologerna inte gå. De brukade kallas "historiska partikularister". De fick ett enormt genomslag.
Mindre inflytande fick extremt diffusionistiska skolor som menade att nästan alla kulturdrag vi känner till hade spridits från exempelvis Egypten eller Mesopotamien.
Nästa steg var att förneka historien överhuvudtaget, Den funktionalistiska skolan (med Malinowski och Radcliffe-Brown som förgrundsfigurer) menade att det var meningslöst att rekonstruera ens lokala historiska sekvenser. Istället skulle man koncentrera sig på den sociala funktionen i de olika kulturerna. Vad som verkade vara rester av tidigare samhällsförhållanden eller religioner kunde i själva verket förklaras av den funktion det hade i det nuvarande samhället. Det ledde till en mycket statisk syn på samhället, där förändringar helt ignorerades.
Det gemensamma för alla dessa skolor var att de såg mansdominansen som universell, och att de ofta också förkastade tanken på att det skulle ha funnits materiellt jämlika samhällen
Så ungefär såg läget ut när Claude Lévi-Strauss och hans strukturalistiska skola gjorde entré. Lévi-Strauss ignorerade inte endast historien, han ignorerade i princip samhället som helhet. Det motiverade han (med en fashionabel hänvisning till marxismen) med att han försökte skapa en antropologi för överbyggnaden, och alltså medvetet ignorerade den ekonomiska och sociala basen. Han koncentrerade sig på vad han trodde var universella drag i det mänskliga tänkandet, som kunde förklara myter, religioner, sociala samspel, och släktskapssystem.
Det ledde bland annat till oerhört spekulativa idéer om orsaken till myter och sagor. Grunden var en teori om att tänkandet alltid bygger på binära oppositioner. Det hade vissa likheter med Hegels dialektik med den skillnaden att det var en dialektik utan förändringar. En statisk pseudodialektik, där allting kan ses som eviga teser och antiteser – i tänkandet. Resultatet blev för det mesta obegripligt, och Lévi-Strauss tog praktiskt taget alltid avstånd från alla sina anhängare som han menade hade missförstått honom. Den troliga förklaringen till detta var att det helt enkelt inte var möjligt att förstå hans system, eftersom hela grunden var obegriplig.
Men i ett avseende var han helt begriplig. Han menade att all mänsklig kultur byggde på "utbytet av kvinnor". Han utvecklade denna grundtes i sin mest kända bok, "Släktskapets elementära strukturer" från 1949.
Basen för teorin var denna. För att kulturen skulle kunna uppstå måste grupper av män börja utbyta kvinnor mellan sig. Detta skedde genom upprättandet av incesttabut. Det innebar enligt Lévi-Strauss att männen, istället för att behålla gruppens kvinnor för sig själva, gav bort dem till andra män. Anledningen till detta var de "djupa polygama tendenser, som existerar hos alla män" (Lévi-Strauss 1969:37) Detta gjorde att de tillgängliga kvinnorna alltid var för få. Dessutom var "de mest åtråvärda kvinnorna alltid i minoritet" (1969:38). Genom att kvinnorna byttes ut med andra grupper blev de tillgängliga kvinnorna flera.
Det mänskliga samhället är alltid enligt Lévi-Strauss "i första hand ett maskulint samhälle". (Lévi-Strauss, citerad i Leacock 1981:232). Nu var det inte endast kvinnor som utbyttes mellan männen, men eftersom kvinnorna var "de mest värdefulla ägodelarna" (1969:62) blev utbytet av kvinnor det fundamentala i alla mänskliga samhällen.
Det ska nu inte förnekas att det finns patriarkala, patrilineära och patrilokala samhällen där äktenskap och släktskapssystem delvis kan beskrivas på det sätt som Lévi-Strauss gör. Men han är ändå antropolog, och hade kännedom om många samhällen där hans schema helt enkelt inte passade in på något sätt. Hur förhöll han sig till dem? Samhälles som var matrilineära och matrilokala, där de facto det i så fall var männen som "byttes ut" mellan olika modersklaner verkar han helt enkelt ignorerat . Han skriver: "utbytet som konstituerar äktenskapet etableras inte mellan en man och en kvinna... utan mellan två grupper av män, och kvinnan är endast ett av objekten i detta utbyte". (1969: 115.) Och han hävdar alltså att detta är generellt för alla kulturer!
Man kan jämföra Lévi-Strauss med jesuitpatern Lafitau som på sjuttonhundratalet skrev om kvinnornas ställning bland de matrilineära och matrilokala irokeserna.
"All verklig auktoritet finns hos dem. Landet, fälten och dess skörd tillhör dem. De är själen bakom /de styrande/ råden, de medlar i fred och krig. De bestämmer över den gemensamma egendomen" (citerat från Leacock 1981: 239)
Det är svårt att tänka sig att dessa kvinnor skulle låta sig passivt utväxlas mellan "grupper av män". Så var heller inte fallet. Som i alla matrilineära-matrilokala system var det mannen som tvingades flytta till kvinnans klan vid äktenskapet. Han fick aldrig bli medlem i kvinnans släktskapsgrupp, men mannens och kvinnans gemensamma barn blev för alltid en del av moderns klan. Vid skilsmässa fick mannen flytta ifrån kvinnan, och hon behöll barnen.
Och skilsmässa var mycket enkelt att få. Om en kvinna ville skilja sig från sin man behövde hon i princip bara sätta ut mannens mockasiner utanför huset. Sedan var han tvungen att ta sitt pick och pack och gå.
Nu kan någon invända att irokeserna var ett extremt undantag. Kanske i några avseenden, men inte i detta. I alla matrilineära-matrilokala system rådde samma regler. I Nordamerika kan exempelvis nämnas Hopi- och Zuniindianerna, där systemet såg ut i princip på samma sätt.
Men även i de matrilineära system som hade patrilokal bosättning är det absurt att applicera Lévi-Strauss schema. Visserligen skulle kvinnan där flytta till mannen, och inte tvärtom, men skilsmässa var praktiskt alltid lätt att få utan krångel, och när kvinnan skilde sig flyttade hon tillbaka till sin klan – med barnen, som för alltid tillhörde denna.
I många jägar-samlarsamhällen saknas matrilineärt släktskap, men där är ofta släktskapssystemen ganska diffusa, och skilsmässa en självklar rättighet, och de flesta giftermål varar endast kortare perioder. Det ter sig orimligt att vare sig män eller kvinnor där uppfattar det som att kvinnor "byts ut" mellan grupper av män.
Claude Lévi-Strauss´ teorier säger nog mer om hans obehagliga privata önskefantasier än om "primitiva" folks släktskapssystem. Men att de har blivit så populära, trots att deras empiriska grunder är i det närmaste icke-existerande, och gång på gång har demolerats av elaka kritiker, säger något inte bara om Lévi-Strauss. Det säger en del om samhällets patriarkat, där Lévi-Strauss´ fantasier upphöjts till en manschauvinistisk akademisk önskedröm.
Rekommenderad litteratur och referens: Eleanor Burke Leacock, Myths of Male Dominance, 1981
Referens: Claude Lévi-Strauss: The Elementary Structures of Kinship, Boston 1969 (1949)
Erik Rodenborg december 2008
/Inlagd från min hemsida. Också publicerad i Socialistens pamflett "Marxism, feminism, eller mittemellan?" från 2011./
Lewis Henry Morgans "Ancient Society", ett tidigt banbrytande arbete inom etnologin.
Omslaget på den bok av Lévi-Strauss som jag tar upp i artikeln
Minns ett drörmfragment från inatt, som efter ett tag fick mig att associera till något speciellt.
Jag gick i en skog. där jag plötsligt träffade en kvinna som frågade om jag inte kände igen henne. Jag sa att hon var vagt bekant, och hon sa att hon gick under två namn, det ena smeknamet "Gullet", det andra YY (ett riktigt kvinnonamn),
Jag svarade att jag inte träffat någon som kallades "Gullet", men att jag kände två kvinnor med namnet YY, men att ingen av dem liknade henne.
Sedan minns jag inte mycket mer.
Det jag nu skriver skulle förstås kunna användas av någon som vill mena att jag ibland går på uppenbara skämt. Vilket jag ofta också gör....
Det var för över 20 år sedan. Jag hade aldrig sett komediserien "Reuter och Skoog". Senare skulle jag bli mycket fascinerad av den ena av de som spelade in den - Susanne Reuter.
Jag låg på sängen och slötittade på en TV som stod bredvid. Den visade "Reuter och Skoog" - men det visste jag inte.
Jag kom just in i en märklig berättelse.
Den handlade om en skådespelare vid namn Ulla Rundqvist, som sades ha varit mycket folkkär, och som skulle ha blivit just "Gullet" med hela den svenska befolkningen.
Jag hade aldrig hört talas om henne, men å andra sidan känner jag inte till många skådespelare.
Det hela blev ännu märkligare när det framgick att den första film hon hade en roll i var en "antisemitisk pilsnerfilm" med namnet "Fyra fula fariséer" som kom 1936. Det lät inte klokt, men å andra sidan - hände det inte mycket konstigt på 30-talet?
Ulla R skulle ha haft en biroll som "fariséernas" hembiträde.
Man får se en påstådd, absurd scen från denna påstådda film. Det tillades att den blev ett fiasko i Sverige men att den fick en viss uppmärksamhet - "i Ty... hmm, på kontinenten". Jag måste ha varit verkligt disträ, för inte ens det fick mig att helt inse att det var en parodi, utan någon som helst verklighetsbakgrund.
Vidare skulle denna Ulla Rundqvist fått sitt verkliga genombrott med den "romantiska smugglarkomedin Botten upp kapten Karlsson" - där hon verkade vara hustru till en man som tydligen ägnade sig åt spritsmuggling. De var ständigt oroade för att "länsman" skulle upptäcka dem, och i en scen börjar de gapskratta när denne länsman ramlar ner i vattnet när han står på en ny-såpad matta som ligger på en brygga.
Senare får man se en intervju med en viss Åke Spett - en man som skulle spelat i många filmer med Ulla R - han ger ett närmast dement intryck.
Efter det får vi reda på att denna Ulla Rundqvist under kriget (andra världskriget) skulle blivit oerhört populär genom en sång som hon sjöng - "Du och jag i Honolulu". Det sägs att det fanns utrymme för sådan romantsk underhållning i en tid då man ville distahera sig från krigsbullret på kontinenten.
Refrängen inleddes med "På den solbelysta ön Hawaii - vid ett hav med mycket haj i". Där "du och jag" mötte kärleken. Man för höra några rader från sången.
Sedan kom det märkligaste av allt.. En kvinna som verkar vara någon sorts kulturpersonlighet intervjuas och säger "Jag känner att hon är den största vi haft i Sverige. Det är väl hon och Karin Boye". "Det är sådant som får mig att undra vad jag egentligen håller på med själv. 'Hawaii, med mycket haj i'. Det är sånt som känns tycker jag".
Mot slutet får vi reda på att Ulla R även ägnade sig åt att spela in reklamfilmer. Vi få se tre exempel på dessa, och den sista skulle ha varit den som ändade hennes karriär 1959. Inte konstigt, med tanke att den innehöll en både absurd och rasistisk kommentar.
Bortsett från allt annat - men det tänker jag på först nu, när jag sett om den på en webbsida jag aldrig hört talas om - hör man till och från spridda skratt i bakgrunden.
Så för över 20 år sedan när jag sett klart undrade jag FORTFARANDE om det funnits en känd och populär skådespelerska med namnet Ulla Rundqvist. Jag hade ingen dator hemma då, men när jag kom ut dagen efter uppsökte jag en biblioteksdator och kollade namnet "Ulla Rundqvist" . Namnet fanns förvisso, men ingen verkade ha något gemensamt med den fiktiva skådespelerskan. .
I "Reuter och Skoog" var hela berättelsen uppdelad i olika avsnitt men i nedanstående länk är dessa ihopklippta. Så vitt jag fattar finns alla delar med.
https://www.dailymotion.com/video/x2r6eb8
Ett hav med mycket haj i
När världen ser förfärlig ut kan man ju drömma om utomjordingar. Eller kanske inte. Vi lever inte på 50-talet när UFO-litteraturen dominerades av beskrivningar av välvilliga, rentav kärleksfulla, utomjordingar som spred tja man kan kanske säga teosofiska budskap.
Det är inte läget nu. Jag kan kanske känna mig sig som huvudpersonen i Mikael Wiehes sång "Flickan och kråkan".
Nu finns dock en fascinerande YouTube-kanal med titeln "Stories Lost" som tycks hitta ett stort antal mer sentida contacteeberättelser av det mer romantiska slaget.
Det gäller dock långtifrån alla . I denna video (se länken nedan) finns en berättelse som är riktigt kuslig. De ufonauter som beskrivs i den är inte entydigt fientliga men de verkar ändå, som sagt, vara något kusliga.
"Stories Lost" är inte en helt oseriös kanal - man kanske kan kalla den halvseriös. Berättelserna varierar mellan det uppenbart orimliga, och det riktigt plausibla.
Denna historia är riktigt plausibel. Men den ger en alltså inte vackra drömmar på natten.
Den ser delvis övertygande ut, men trots videons invändningar mot skeptiska avfärdanden av observationen som ett medvetet bedrägeri, visar den inte alls på något övertygande sätt att det var några som såg utomjordiska besökare.
Även om det inte var ett rent bedrägeri, skulle det kunna handla om helt jordiska experiment - tänk hemlig USA-teknologi, eller något experiment med psykologisk krigsföring som fel personer råkade få se.
Men dramatiskt är det. Det handlar om fyra personers upplevelser på natten, Av ljusfenomen, jättelika varelser (i alla fall två meter långa) och något som hade förmågan att påverka rörelsen hos undflyende bilar osv.
Men spännande är det faktiskt. Och i min inre värld föredrar jag ändå nog att det finns tecken på att några besöker oss. Hellre det än att vi är helt utlämnade åt oss själva i ett tomt och ödsligt universum, samtidigt som vi gradvis håller på att göra jorden varmare och varmare.
Videon kan som sagt ses nedan.
https://www.youtube.com/watch?v=Ao3-NxiSE4s
Jag hoppas att det blir någon form av regering. Det parlamentariska läget efter valet är dock både absurt och olustigt. Jag hoppas alltså a...
