En begravning

Jag har skrivit om Gunvor, som dog för en månad sedan.

Jag har gått en månad och mycket av tiden har dominerats av minnesbilder av henne.

Hon förvandlade hela min tillvaro från och med våren 1972 - på ett sätt som jag inte förut riktigt har kunnat greppa. 

Idag är det hennes begravning. 

Många har sagt att jag borde gå på den, men jag insåg snart att jag inte kan förmå mig att göra det. Av två orsaker. 

Dels, mer allmänt, jag har alltid känt mig både rädd och ledsen för begravningar - och med ett enda undantag har jag aldrig gått på någon sådan. Och den gången var det mycket speciella omständigheter. 

Men dels - i detta fall - märker jag att jag inte kan acceptera att hon är död.  För mig lever hon alltid kvar - just därför är det alldeles ovanligt svårt att gå på begravningen. 

Jag får en del dåligt samvete för att jag inte gör det. Men det finns  andra sätt att hedra en människa som tragiskt nog gått bort än att gå på en begravning. 

Ja, även om hon för alltid kommer att leva kvar i mig inser jag ju att hon rent fysiskt är död. 

Men å andra sidan var hon ju  anhängare av en religion som säger att döden egentligen är besegrad. 

Jag hoppas att det  på något sätt är så.