Att sjunka ner i mörkret

Från och med 2015 fick jag kontakt med psykiatrin i Södertälje. Det uppstod en rad problem när jag fick en Aspergerdiagnos och jag vägrade att gå till en neuropsykiatrisk avdelning, vars huvudsakliga målsättning var att få mig att lära mig att leva med min "autism". Vilket jag såg som det minsta av mina problem. 

Jag slapp dock. och efter jag blev 65 fick jag tillhöra en ålderspsykiatrik avdelning. Det handlade förutom att vid behov få mediciner (i detta fall Atarax) också om en regelbunden samtalskontakt där jag kunde ta upp vad jag ville. 

Den var varannan vecka.

Någon gång i vinter fick jag reda på att den ålderspsykiatriska avdelningen skulle läggas ner, och alla dess patienter skulle tvingas att i stället "behandlas" av vårdcentralen de tillhörde.

Det var nu inte direkt vad de sade - de sa att just jag skulle slängas ut och tvingas gå över till vårdcentralen. Jag undrade om det fanns några kriterier på vilka som skulle tvingas över, och att jag på något sätt tillhöra denna grupp. 

Men nu när jag kollat ser jag att det inte längre finns några uppgifter om en specifik ålderspsykiatrisk avdelning. Den vekar helt ha försvunnit. Det verkar vara så att ALLA som tillhörde denna skulle få gå över till vårdcentralen. 

Vårdcentraler har ju inte sådana erfarenheter, milt sagt. 

Jag fick höra att vårdcentralen skulle höra av sig men de gjorde den inte.

Till sist fick jag helt nyligen ändan ur vagnen och hörde av mig själv. 

Och fick reda på följande.'

Det skulle inte längre finnas någon kontaktperson och några samtal. Bortsett att man nån enstaka gång skulle få träffa en läkare och prata om vilka mediciner som var lämpliga. 

Detta innebar i det 20 minter långa samtalet jag hade, att han helt enkelt skrev ut en sömngivande tablett som jag aldrig har tagit förut. Endast det, och intet mer.

Däremot skulle jag gå igenom en medicinsk undersökning. 

Inte längre några regelbundna samtal om hur man mådde, där man kunde ta upp olika saker som man tyckte var viktiga. 

Jag misstänker att denna förändring riskerar att förkorta min förväntade livslängd med flera år, då den inre spänningen stiger i avsaknad av regelbundna samtal om det som ger ångest. 

Så vitt jag fattar har landstinget rödgrön majoritet, vilket inte hindrade det att genomföra något sådant.  Och när jag först hörde talas om förändringen användes också ordet "besparingar" som motivering till denna...

Jag reagerar på detta otäcka besök rent fysiskt - en ökad spänning - och psykiskt - det känns som att sjunka ner i något mycket mörkt. 

Det är vidrigt.