Kubas öde avgörs i kampen – svår, ojämn och osäker, men självständig
Efter USA:s kriminella militära intervention i Venezuela pekar nordamerikanska medier på att Washington nu planerar att gå vidare mot Kuba. Det är samma typ av hot och destabilisering som tidigare riktades mot Nicolás Maduros regering och som kulminerade i kidnappningen av Venezuelas president.
Och de som idag planerar nya angrepp mot Kuba vet mycket väl att landet – till skillnad från Venezuela – är resultatet av en segerrik revolution. Det kubanska samhället har formats under konstant belägring och är härdat av decennier av ekonomisk krigföring, mediekampanjer och militära hot.
Kommentar|Alex Fuentes
USA-imperialismen har i över 60 år upprätthållit ett ekonomiskt strypgrepp mot Kuba. Den har aldrig förlåtit att ledare som Fidel Castro och Ernesto ”Che” Guevara störtade Fulgencio Batistas hatade diktatur 1959 och än mindre att den kubanska revolutionen exproprierade nordamerikanska företag efter det katastrofala invasionsförsöket i Grisbukten 1961.
Donald Trumps nuvarande aggressiva hållning gentemot regeringar runt om i världen, i öppet förakt för internationell rätt, har åter gett nytt självförtroende åt världens mäktigaste imperium. Kuba står nu i siktet.
Den 11 januari skrev Trump på sitt sociala nätverk Truth Social att nästa regering han vill störta är den kubanska. ”Inget mer olja till Kuba. Noll”, citeras han i Wall Street Journal. Efter Caracas följer alltså ett öppet hot mot Havanna. Trump har skrytt med att operationen i Venezuela genomfördes med vapen ”som världen aldrig tidigare sett”, och antyder att samma sak kan ske på Kuba.
Hittills har Kuba visat ett ihärdigt motstånd. Trots mer än sex decennier av blockad står landet fortfarande upprätt. Just därför försöker Trump nu kväva den kubanska ekonomin. Han har blockerat venezuelanska oljetransporter till ön, trots att Venezuela länge varit Kubas viktigaste leverantör av råolja. Ett avbrott i tillförseln hotar direkt landets elproduktion och hela den ekonomiska infrastrukturen.
Efter bortfallet av venezuelansk olja har Mexiko fått en central roll i Kubas energiförsörjning. Det är därför Mexiko nu utsätts för direkta hot från Washington. Mexikos president Claudia Sheinbaum har tydligt svarat: ”Om Mexiko kan bidra till bättre villkor för Kuba, kommer vi alltid att göra det.” De mexikanska leveranserna är avgörande för Kubas elförsörjning, där stora delar av produktionen är beroende av importerade bränslen.
Detta sätter relationen mellan Mexiko och USA på prov. Inom Republikanska partiet beskrivs oljetransporterna som ett ”förräderi”, och hot om ”allvarliga konsekvenser” kopplas till T-MEC-avtalet mellan USA, Mexiko och Kanada, som omförhandlas i år. Samtidigt används hoten inrikespolitiskt i Mexiko av krafter som vill tvinga Sheinbaum att rätta sig efter Washingtons diktat.
USA:s nya Nationella säkerhetsstrategi bekräftar ambitionen att återuppliva Monroedoktrinen i en version för 2000-talet – ett försök att återetablera fullständig hegemonisk kontroll över Latinamerika. I denna logik blir ekonomisk underordning av Venezuela och Mexiko ett sätt att slå direkt mot Kuba. Regionen har åter placerats högt upp på Pentagonledningens agenda.
Det vore ett fatalt misstag att avfärda hoten som retorik. Ett totalt strypgrepp mot Kuba skulle slå rakt mot samhällets mest sårbara. Vem kan glädjas åt att sjukhus tvingas stänga, att operationssalar mörkläggs, att barn och äldre riskerar livet på grund av elbrist? Ett fullskaligt embargo är inget annat än kollektiv bestraffning, ett brott mot mänskligheten. För bara något år sedan avfärdades Trump ofta som en clown. Men historien lär oss att även Hitler och Mussolini länge betraktades som löjliga figurer, tills deras politik förvandlade världen till ett inferno. Det är först i efterhand som farsen avslöjas som tragedi.
Den spanska författaren Rosa Montero har formulerat detta med obehaglig precision: när samhällen tappar orienteringen, söker de sig tillbaka till det primitiva och barbariska. Trump är inte ett isolerat fenomen, utan ett uttryck för en djupare kris i den kapitalistiska världsordningen.
De som idag planerar nya angrepp mot Kuba vet mycket väl att landet – till skillnad från Venezuela – är resultatet av en segerrik revolution. Det kubanska samhället har formats under konstant belägring och är härdat av decennier av ekonomisk krigföring, mediekampanjer och militära hot. Budskapet från imperiet är tydligt: Kuba ska underkasta sig. Världen förbereds på att acceptera ytterligare sanktioner och suveränitetsbrott som något ”oundvikligt”.
Men Kuba vägrar. Landet har sina motsättningar och brister, det förnekar ingen. Ändå har den kubanska utvecklingen efter revolutionen uppnått resultat som saknar motstycke i regionen: utrotning av analfabetism, ett universellt sjukvårdssystem, internationell medicinsk solidaritet och ett konsekvent stöd till befrielserörelser, inte minst i Afrika. Allt detta har byggts under förhållanden som varit avsedda att krossa varje försök till självständighet. För Kuba är suveräniteten inte förhandlingsbar. Landets framtid kan inte dikteras av dem som aldrig accepterat dess rätt att existera utan imperial underkastelse. Som den kanadensiske historikern Isaac Saney uttryckt det: Kubas öde avgörs i kampen – svår, ojämn och osäker, men självständig. Det är ett löfte om hopp.
Den megalomane härskaren i Vita huset uppträder alltmer som ett sårat rovdjur, som slår vilt omkring sig. Hans klor river i Venezuela, Colombia och Mexiko, i Mellanöstern och Iran, i Grönland, och riktas nu åter mot Kuba. Samtidigt sprider sig brutaliteten på hemmaplan. ICE:s insatsstyrkor, under ledning av Greg Bovino (en liten kopia av Heinrich Himmler som var chef för SS från 1929 och den tyska polisen från 1936), terroriserar befolkningen på ett sätt som för tankarna till hur Hitlers bruna horder härjade i Tyskland under Weimarrepublikens sista år.
Morden på Renee Good och Alex Pretti i Minneapolis har redan satt något i rörelse: en mänsklig flod av motstånd. Också Kuba förbereder sig för att stå emot. Den 16 januari 2026 talade president Miguel Díaz-Canel Bermúdez till det kubanska folket vid José Martí-tribunan i Havanna. Han betonade folkets enhet och nödvändigheten av att möta imperialismen utan illusioner. När han sammanfattade Kubas historiska hållning gjorde han det med en klarhet som förtjänar att upprepas: ”Det kubanska folket lärde sig inte att vara antiimperialistiskt ur en handbok; imperialismen gjorde oss till antiimperialister.” Men som läget är just nu angår det oss alla: antingen gör regeringarna och civilsamhället uppror mot detta monster – den imperialistiska offensiv som Trump personifierar – eller så kommer det att sluka oss alla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar