Auschwitz’ befrielse
Den 27 januari, befrielsen av Auschwitz, förklarades av FN år 2005 som internationell minnesdag för Förintelsens offer och en dag för motstånd mot intolerans, främlingsfientlighet, rasism och antisemitism. Av de minst 1,3 miljoner fångar som internerats i lägret från dess start beräknas över en miljon ha dödats (en del siffror anger betydligt fler), de flesta judar, romer, polacker och sovjetiska krigsfångar, men även andra kategorier av människor.
Vid åttioårsminnet i fjol utestängdes Ryssland från den internationella ceremonin på grund av anfallskriget mot Ukraina. I ordkriget som följde påstods att det inte heller varit ryska trupper som befriade Auschwitz utan ukrainska. Men det var varken eller. Tidigt på förmiddagen den 27 januari 1945 trängde de första förbanden efter hårda strider genom taggtråden till de väldiga lägerområdena. De var från den sovjetiska Röda Armen.
Fokus | Håkan Blomqvist
Skildringarna av förintelseindustrin i Auschwitz, eller Oświęcim som det polska namnet lyder, är otaliga och utmanar det mesta av våra föreställningar om människan. Och pekar mot vidden – och avgrundsdjupen – i Nazitysklands förbrytelser. Vad som däremot är mindre omskrivet, åtminstone i väst, är historien om de sovjetiska styrkor som under svåra förluster kämpade sig fram mot Auschwitz som bestod av tre lägerstäder varav ett, Monovitz, utgjordes av tvångsarbetsläger medan Birkenau och huvudlägret var dödsfabrikerna. Där hade redan hösten 1941 efter det tyska angreppet på Sovjetunionen hundratals sovjetiska krigsfångar avrättats med gas, den metod som senare skulle användas mot hundratusentals judar och andra.
Det var det 472:a gevärsregementet från den 60:e sovjetiska armen vid den första ukrainska fronten som efter befrielsen av Krakow lyckades ta sig över floden Wisla den 25 januari. Enligt de ”stridsrapporter” som sedan 2007 är avhemligade, hade tyskarna ”fullständigt förstört överfartsvägarna” så de sovjetiska infanteristerna tog sig över med ”improviserade medel, sammanbundna stockar och tält” och lämnade förråd och artilleri kvar på den östra stranden.
Sedan en längre tid stod det klart för den sovjetiska kontraspionageavdelningen SMERSH vad som skedde i Auschwitz. I augusti 1944, intervjuades sovjetiska soldater som rymt från tysk fångenskap, bland dem en löjtnant Pavel Gavrish som var förstahandsvittne till vad som pågick i förintelselägret. Hans information skickades i september 1944, tillsammans med ett topphemligt personligt brev, till militärrådet vid den första ukrainska fronten och underströk att tiden var knapp.
Efter att den tyska ockupationsmakten krossat det polska upproret i Warszawa sommaren 1944 utan att den sovjetiska armén kunde – eller avsiktligt underlät, att ingripa (historiker har olika tolkningar) hade den sovjetiska offensiven nått Krakow i sydväst den 18 januari och 60:e armén fortsatte västerut mot staden Oświęcim och lägren. För de tyska lägermyndigheterna stod det klart att slaget var på väg att förloras, lägren måste utrymmas och spåren av vad som skett undanröjas. Brännugnar och gaskamrar sprängdes, dokument brändes, liksom högar av människokroppar. Nära sextiotusen fångar tvingades iväg västerut i de så kallade ”dödsmarscher” där tusentals omkom, vaktmanskap, kontorspersonal och de flesta andra yrkesgrupper ur den personalstyrka som skött lägermaskineriet evakuerades, eller flydde. Drygt sjutusen fångar lämnades kvar i de lägerstäder där miljoner passerat…och mördats. Alltmedan tyska trupper försökte slå tillbaka och hålla emot de framryckande sovjetiska styrkorna.
När det sovjetiska infanteriet tagit sig över Wisla möttes de av våldsamma motattacker. Stridsrapporten från den 26 januari anger: ”Den 26 januari 1945 intog 472:a skytteregementet Monowice och Dwory i en strid och hade vid 16:00 nått de nordöstra utkanterna av staden Oświęcim och befäst sin position, eftersom ytterligare framryckning utan artilleri och ammunition var omöjlig. Klockan 17:00 den 26 januari 1945 öppnade fienden tung artilleri- och granatkastareld och inledde en motattack med stridsvagnar och pansarvagnar.”
Bland de sovjetsoldater som stupade under befrielsen av Auschwitz var regementets befälhavare, den 46-årige Semyon Lvovich Bezprozvanny från en judisk familj i Kiev, kommunist sedan 1920-talet, chef för Bolsjojteatern och efter den tyska invasionen 1941 medlem av staben för sovjetpartisaner i Leningradregionen, därefter överstelöjtnant för 472:a skytteregementet i 60:e armén vid den första ukrainska fronten.
Under striderna stupade över 230 röda armésoldater, kanske ända bortåt 300. Bland de fallna var regementets befälhavare, den 46-årige Semyon Lvovich Bezprozvanny. Han var född 1898 i en judisk familj i Kiev, stred efter revolutionen med Röda Armén i det rysk-polska kriget 1920, tjänstgjorde ett par år i arméns politiska kommissariat i hemstaden innan förflyttning skedde till Leningrad och studier vid ”N K Krupskajas kommunistiska politiska och utbildningsinstitut”, uppkallat efter Lenins hustru och hennes engagemang för sovjetisk utbildning, kultur och biblioteksuppbyggnad. Efter examen 1927 och medlemskap i kommunistiska partiet kom Bezprozvanny att inneha flera tjänster inom Leningrads kultur- och utbildningsinstitutioner, den mest kända som chef för den berömda Bolsjojteatern. Efter det tyska angreppet på Sovjetunionen sommaren 1941 mobiliserades han åter till Röda Armén, denna gång med hög befälsgrad genom sina tidigare militära erfarenheter och vidareutbildning till politisk stabsofficer. Som sådan tjänstgjorde han i staben för partisanrörelsen i Leningradregionen men från 1943 som stridande officer i första ukrainska fronten.
I en minnesartikel över befrielsen av Auschwitz (P.A. Krolevets ”Och helvetets portar kollapsade.” Sankt-Peterburgskie Vedomosti, 27 januari 2005) återges ett ögonvittnes beskrivning av Bezprozvannys sista strid:
”Morgonen grydde den 26 januari. Skorstenarna till Auschwitz-krematoriet syntes i fjärran. Bara 2-3 kilometer återstod till Oświęcim, men motståndet växte. När våra enheter närmade sig stadens östra utkanter utbröt hårda strider, och situationen för en av bataljonerna blev kritisk. Det råkade vara just i den sektor som framgången för slaget om Auschwitz avgjordes… Och regementschefen själv skyndade dit… Hans första [pansar]skott – och stridsvagnen med hakkorset stannade. Men det kom inget andra skott. En granat som exploderade i närheten tog befälhavarens liv. Och ändå höll regementet linjen…” Vid första anblicken, skriver författaren, ”var det en vanlig död i en vanlig strid om ett befolkat område. Förstod överstelöjtnant Bezprozvanny vilken typ av befolkat område det var, vilken typ av skorstenar som låg framför? I vilket slag han gav sitt liv, hur många andra liv, främst judiska, men naturligtvis inte bara, som han och hans kamrater räddade?”.
Tillsammans med övriga stupade Röda Armésoldater lades Besprozvanny i en massgrav i Oświęcim, idag en minnesplats för fallna befriare av Auschwitz där de ingraverade namnen på minnesstenen återspeglar sovjetsoldaternas olika nationaliteter, ryska, ukrainska, vitryska, georgiska, armenska, polska, judiska…
Det var den ryske soldaten som befriade Auschwitz och nu strider mot nazisterna i Ukraina, lyder den storryska propagandan. Nej, det var den ”första ukrainska fronten”, svarar västpropagandan.
Men det var den sovjetiska mångnationella Röda Armén som befriade Auschwitz och krossade fascismen. Det kan ingen ta ifrån Besprozvanny och hans stridskamrater, vare sig deras liv slutade i Oświęcims massgrav eller de fick uppleva slutsegern i Berlin.
Artikeln bygger på källor som bland andra Jewmil (om judiska soldater i sovjetarmén) Беспрозванный Семен Львович | jewmil.com samt Yad Vashems Jews in the Red Army Semion Besprozvannyi | Jews in the Red Army, 1941–1945 och Безпрозванный Семён Львович — Рувики: Интернет-энциклопедия
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar