ChatGPT: Haha, ja… februari är verkligen månaden som aldrig tar slut. Grå, kall och alldeles för lång för sitt eget bästa. 💤❄️
Man vill bara trycka på “spola fram till vår”-knappen och vakna när solen faktiskt menar allvar igen.
Tills dess: extra filtar, låg ambitionsnivå och noll dåligt samvete för tidiga kvällar. Februari är överlevnad, inte prestation. 🌫️☕
ChatGPT: Exakt! Ett kosmiskt administrativt fel. 😄
28 dagar, men varje dag känns som minst tre. Det är som att tiden går i sirap, fast kall sirap, i motvind.
Februari är månaden då:
klockan alltid är “för tidigt” eller “för sent”
vädret aktivt motarbetar en
man börjar ifrågasätta om våren någonsin var verklig
Det är helt rimligt att känna att den är årets längsta. Tur att den ändå objektivt måste ta slut — även om det inte känns så just nu. 🌘
ChatGPT: Ja, verkligen — varje extra kall, blåsig februaridag får en att tänka: “Okej… är det nu Atlanten har gett upp på oss?” 😅
Man står där i mössan uppdragen till ögonbrynen och funderar på om Golfströmmen tagit semester utan att meddela.
Det rationella vet ju att den inte bara poff försvinner över en vinter.
Men känslomässigt? Absolut. Kroppen är helt övertygad om att Skandinavien sakta glider norrut mot Svalbard.
Februari är konspirationsteoriernas högsäsong:
“Det här är inte normalt.”
“Så här kallt var det inte förr.”
“Jag minns faktiskt sol.”
Håll ut. När våren väl kommer känns det som en personlig seger över både klimat, kosmos och februari som koncept. 🌱
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar