USA:s hot mot Kuba – Alex Fuentes: Den internationella vänstern har ett ansvar
USA:s offensiv mot Kuba har trappats upp, det är ingen prognos utan ett reellt hot. Med ekonomisk strypning, hot mot tredje land och sanktioner som politiskt vapen skärper Washington sitt långvariga blockadkrig för att knäcka öns energiförsörjning och tvinga fram regimskifte – med förödande humanitära konsekvenser som följd.
Kommentar|Alex Fuentes
”Cuba will fall very soon.” Uttalandet från USA:s president Donald Trump är inte en gissning, utan ett hot. Det sammanfattar den pågående offensiven mot Kuba, där ekonomisk strypning används som politiskt vapen. Efter den militära attacken mot Venezuela den 3 januari har USA trappat upp trycket mot Kuba genom nya exekutiva åtgärder. Under förevändningen att Kuba utgör en ”ovanlig och exceptionell säkerhetsrisk” har Washington infört ytterligare sanktioner som syftar till att fördjupa det redan över 60 år långa blockadkriget.
Trumps påstående att Kuba utgör en militär säkerhetsrisk för USA är nonsens. Den enda illegala militärbasen på kubanskt territorium är Guantánamo, och den står under amerikansk kontroll. Den nya politiken riktar sig inte bara mot Kuba, utan även mot tredje land, som hotas med tullar och repressalier om de inte ansluter sig till ett totalt blockad.
Detta är samma metod som använts mot Venezuela: militärt hot kombinerat med ekonomisk kvävning. Ett konkret resultat är att leveranserna av venezuelansk olja till Kuba har stoppats. Dessa stod tidigare för omkring 30 procent av öns energibehov. När USA nu dessutom pressat Mexiko att frysa sina oljeleveranser till Kuba slås grunden undan för landets elförsörjning. De sista oljeleveranserna till Kuba mottogs, enligt Kubas regering, under december 2025.
Mexikos president Claudia Sheinbaum hävdar att beslutet att pausa leveranserna är ”suveränt” och inte fattat under amerikansk press. Det tror vi vad vi vill om, faktum är Trump har öppet krävt att Mexiko ska delta i blockaden. Resultatet är tydligt: USA:s utpressning fungerar.
Den kubanska regeringen är medveten om att de framtida relationerna med Venezuela för närvarande är osäkra och beroende av hur situationen utvecklar sig efter det militära angreppet mot landet. I nuläget hänger samarbetet mellan Kuba och Venezuela i luften och har reducerats till goda avsiktsförklaringar.
Sedan slutet av 2024 har Kuba drabbats av upprepade landsomfattande strömavbrott. Orsakerna är inte svåra att identifiera: åldrande infrastruktur, brist på reservdelar – och framför allt akut bränslebrist. USA:s blockad hindrar Kuba från att importera bränsle, genomföra nödvändiga reparationer och få tillgång till internationell finansiering.
FN:s generalsekreterare António Guterres varnade den 4 februari för att Kubas humanitära situation riskerar att kollapsa om inte tillgången till olja säkras. I över 30 år har FN krävt att blockaden upphör, just på grund av dess förödande humanitära konsekvenser. Trots detta fortsätter USA att använda sanktioner som kollektiv bestraffning, blockaden drabbar det kubanska folket.
Situationen har ytterligare förvärrats av extrema väderhändelser. Under 2024 drabbades Kuba av flera kraftiga orkaner, ett jordskalv och omfattande energikollapser. I början av februari stod över hälften av landet utan el. Energikrisen är i grunden skapad av sanktioner, och det är i detta läge USA medvetet skärper strypgreppet.
När Trump motiverar sanktionerna med hänvisning till USA:s ”nationell säkerhet” blottas imperialismens absurda logik: hur kan en liten karibisk ö hota världens mäktigaste militärmakt? Svaret är att det inte handlar om säkerhet, utan om disciplinering där blockaden används som politiskt vapen.
Kubas utrikesminister Bruno Rodríguez har med rätta pekat på åtgärdernas olagliga karaktär. Att straffa tredje land för handel med Kuba bryter mot internationell rätt. Men för USA är lagen underordnad maktpolitiken, vilket framgått med all tydlighet under den senaste tiden. Blockaden slår inte mot någon ”regim” i abstrakt mening, utan mot elproduktionen, sjukvården, transporterna, livsmedelsförsörjningen och vattenförsörjningen. Den är utformad för att skapa social desperation och politisk instabilitet.
USA:s strategi syftar inte till förhandling eller samexistens, utan till regimskifte. Kuba ska tvingas in på samma bana som Venezuela: öppning för utländskt kapital, privatiseringar och politisk underordning. Regimskifte är målet. Kuba har i decennier varit ett rött skynke för USA-imperialismen. Att ett land som exproprierade kapitalet, bröt med Washington och överlevt trots blockad – bara 15 mil från Florida – är en ständig provokation för den imperialistiska världsordningen.
Stormakterna Ryssland och Kina har fördömt USA:s agerande, och både Moskva och Peking har utlovat solidaritet samt fortsatt samarbete med Kuba. Men uttalanden räcker inte. Retorisk solidaritet löser inte Kubas akuta energikris. Utan faktiska oljeleveranser riskerar landet ett akut sammanbrott.
Kubanerna inbillar sig inte. Den kubanska regeringen ser hur USA beter sig som fascistoida horder: när det attackerar länder, underkuvar världen, kidnappar en president i regionen och begår utomrättsliga avrättningar av fattiga fiskare längs den karibiska kusten, utan rättslig grund. Kubas ledning varnar världen: man får inte tillåta sig att bli underkuvad och förödmjukad.
Kubas president Miguel Díaz-Canel betonade i ett tal till nationen den 5 februari att landet förbereder sig för att avskräcka militär aggression. Samtidigt uttrycker regeringen beredskap för dialog. Men är en dialog med USA möjlig? Díaz-Canel säger:
”Kuba är öppet för dialog med USA – om alla frågor som behöver diskuteras. Under vilka villkor? Utan påtryckningar. Dialog är omöjlig under påtryckningar. Utan förhandsvillkor, på lika villkor, med respekt för vår suveränitet, vår självständighet och vårt självbestämmande.”
Erfarenheterna från Venezuela visar dock vad sådana ”dialoger” är värda när de förs under hot. Så varför skulle då makthavarna i USA, med Trump i spetsen, frivilligt avstå från att använda sitt övertag? USA:s krigiska offensiv mot Kuba syftar ytterst till att utplåna de sociala landvinningar som ännu finns kvar på ön och att radera den kubanska revolutionens historiska exempel. Ur detta perspektiv kan svaret inte vara neutralitet.
Om förberedelserna för landets försvar och en möjlig övergång till krigstillstånd sa Díaz-Canel: ”Det är vår suveräna plikt, inför hotet om aggression, att förbereda oss för försvar.” Han bekräftade att det kubanska folket deltar och tillade: ”Vi förbereder oss ifall vi någon gång måste övergå till krigstillstånd.”
Den internationella vänstern har ett ansvar. Liksom solidariteten med Palestina måste motståndet mot blockaden av Kuba vara aktivt och konkret. Kampen mot sanktioner, energikrig och imperialistisk utpressning är en central uppgift för alla – främst i Latinamerika – som vill försvara folkens rätt till självbestämmande. Motstånd och internationell solidaritet med Kuba är ett måste.
Bilden: Protester utanför Vita huset mot Trumps nya hot mot Kuba.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar