När jag var 15 år skrev jag en kombinerad sf- och kärlekshistoria om en kvinnlig och manlig astronaut som kom till den närmaste stjärnan Alpha Centauri,* (som egentligen är tre stjärnor, men det visste jag inte då) och upptäckte en beboelig planet där.
De hade väl antingen blivit nedfrysta under resan eller utnyttjat enisteinska relativitetseffekter. Jag minns inte vilket det var, jag skrev det i en skoluppsats i svenska som nu är försvunnen. .
När de kom dit upptäckte de att det var en underbar planet. De lyckades inte ta sig därifrån, så de blev en sorts Adam och Eva där och startade en ny mänsklighet på planeten.
I de sista raderna skrev jag att det var lika bra det, eftersom jorden då hade förstörts i en katastrof några år tidigare
Det fanns en stämning i uppsatsen av att jorden ändå var förfärlig, men att en ny underbar civilisation nu kunde skapas på denna planet.
När jag långt senare läste om att det hade hittats en planet i den beboeliga zonen runt Proxima Centauri, den närmaste stjärnan i konstellationen, blev jag riktigt lyrisk. När jag ungefär samtidigt fick reda på hur contacteen Elizabeth Klarer sade sig ha träffat underbara människor från Alpha Centauri blev jag också lite uppmuntrad, även om jag förstås - milt sagt - var hyperskeptisk
Men.. i nedanstående video (se länken nedan) visas att alla sådana drömmar är fåfänga,
James Webb-teleskopet har visat att Proxima Centauri sänder ut dödlig strålning som effektivt skulle slå sönder allt liv i den nominellt beboeliga zonen.
De två andra stjärnorna i konstellationen är visserligen mer milda, men de ligger så nära varandra att det totalt förhindrar uppkomsten av ett stabilt planetsystem.
Det känns riktigt sorgligt
* På svenska ska det egentligen vara Alfa Centauri, men jag är så van vid den engelska stavningen, att jag använder den..
https://www.youtube.com/watch?v=yoeefl8M4Rc
Bild som visar Alpha Centauris placering i rymden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar