Jag skulle ut idag, det fanns ingen mat hemma. Just idag kom en boendestödjare. Det var tur för annars skulle jag troligen inte kunnat ta mig till affären.
Det var halt överallt, det mesta var inte sandat. Snövallarna var på många ställen oöverkomliga.
Huset där jag bor ligger på en kulle och vägarna upp och ner från kullen var glashala.
Eftersom boendestödjaren höll mig under armen vid de värsta ställena lyckades jag handla och komma tillbaka.
Jag borde handlat mer, det jag handlat räcker kanske två dagar, i bästa fall två och en halv. Men om det är lika halt då...Ja, det går att leva utan mat ganska länge, och vatten finns ju dessbättre i kranar...
När det är viktigare än någonsin att sanda intensivt så sandar kommunen endast fläckvis. Trots att vi har ett så kallat rödgrönt styre.
Det är lått att bli fatalistisk (och egocentrisk...) och tro att Murphys lag är en verkligt existerande naturlag. Och inte bara för mig. Snövallar och is som gör att jag riskerar att inte få tag i mat här, Trump i USA. Typ.
Dessutom kom jag inte på att köpa broddar förrän det var för sent.
Ja, det går förstås att på ett mycket övertygande sätt invända att det ligger helt olika orsakskedjor bakom att Trump sitter i Vita Huset och att det är snökaos här, och att kommunen inte sköter sig. Och att jag glömde köpa broddar.
Men är man fatalist så är man, och tror man på Murphys lag så gör man.
PS. Denna berättelse är sann, men ändå lite skum. Hur kunde min boendestödjare (hon hade heller inga dubbar) gå över en mark som var hal, (utan att ramla) när jag upplevde att jag inte kunde det. Det måste bero på att jag utvecklat en skräck som hon saknar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar