När skräcken finns nära och hemma

Det avsnitt i Kullamannen som  gjorde störst intryck på mig var det femte. 

En av de personer som barnen hade störst förtroende för var en viss Harry, som var nära vän till Jenny, som i sin tur var nära vän till föräldrarna till två av barnen. 

Jenny skule ta hand om alla barnen under sommaren. Hon var keramiker, och mycket sympatisk. 

En mycket uppmärksammad tittare hade nog kunnat vara skeptisk till Harry redan från början, redan från det första avsnittet. Men den skepsisen försvinner nog när Harry dyker upp hos Jenny, och sedan blir bästa vän med barnen. 

Sedan är det en annan sak att Harry under ytan ibland kunde misstänkas vara osympatisk, utifrån både aniktsuttryck och tonfall. Men då måste man nog vara mycket uppmärksam. 

Om jag var det första gången jag såg serien minns jag faktiskt inte. 

Barnen hade stött på åtminstone två mystiska personer. Dels den gåtfulle "doktor Miller", redan i första avsnittet. Dels den ytterst obehaglige "Ludvig". När barnen insåg att Miller och Ludvig var fiender blev deras bild av Miller mer positiv - om han var fiende till Ludvig kanske han trots allt var på den "goda" sidan. 

Så när Miller ber barnen att hämta en sak åt honom går de med på det. 

Vad gäller Harry fanns en ytterligare ledtråd redan i avsnitt fyra - i ett kort ögonblick där tittaren snabbt kunde se honom på ett ställe han inte borde vara. Men det var endast tittaren som kunde se det - barnen gjorde det inte.

I avsnitt fem kommer så seriens vändpunkt. Barnen är på en turistvisning av en gruva, där de ska träffa Miller.   Kaj, ett av barnen, letar efter honom. Men istället möter han Harry, som bli aggressiv och försöker ta föremålet som Kaj ske ge Miller. 

Harry börjar jaga Kaj i gruvgångarna. 

Till sist slipper han undan och börjar en klättring på en stege - till en nödutgång som ligger hundra meter upp. 

Han tittar förskräckt nedåt och inser att om han skulle falla skulle han bli ganska så död. 

När han till sist kommer upp till en lucka inser han att den inte går att öppna. 

Men personalen, och några av besökarna hör honom - och öppnar luckan. Den första han ser är Harry. 

Harry räcker ut sin hand - och säger "jag kan hjälpa dig upp - ta min hand" Men det sista  Kaj vågar göra är att ta Harrys hand...

Så slutar avsnitt fem. Det är nog den scen som jag minns bäst. Den gick  djupt in i mig.

Att faran kommer från det nära och välbekanta, inte från en mystisk man med utländsk brytning... det motsvarade en djup inre känsla.

Och jag måste ha väntat med spänning på avsnitt sex.

Avsnitt fem kan ses nedan.

https://www.svtplay.se/video/8PdYzk8/kullamannen/5-vi-gar-under-jorden