Den som läser dagboken i förra inlägget kan nästan få intrycket av en idyll. En idyll som endast börjar grumlas alldeles mot slutet.
Intrycket av idyll beror nog främst på att 1967 var den första sommaren på Gräddö som jag INTE uppfattade som outhärdlig. Anledningen var - att jag hade upptäckt popmusiken.
Det hade skett någon gång mars-april samma år. Och det hade börjat med TV-serien om Monkees som några klasskamrater hade övertalat mig att se.
Popmusiken öppnade en ny värld. Och med undantag av några få TV-program tog jag då mest del av den via radio. Jag hade ännu inte köpt någon popskiva.
Samtidigt uppfattade jag detta nya intresse som ett uppror. Mina föräldrars inställning till popmusik var negativ. Det visste jag, så när jag började lyssna våren 1967 såg jag det som att jag gjorde något förbjudet.
I den nu utskrivna dagboken finns det två ställen om att "lyssna på radio". Dvs i den första står det att mamma tycker att jag lyssnar på radio för mycket. I den andra att pappa säger samma sak.
I min minnesbild finns det ett tredje ställe där det står att båda av dom tycker att jag lyssnar på radio för mycket. Men jag hittar det inte nu. Möjligen fanns det i de sidor som saknas.
Istället för att först spekulera vad de menade med detta utgår jag här från hur *jag själv* uppfattade det då. Jag såg det som att de menade att jag lyssnade för mycket på popmusik.
Att de verkade göra det var besvärande, rent av obehagligt. Men jag ignorerade det totalt, vilket torde framgå av dagboken.
Att min fars syn på popmusik var avgrundslik fick jag långt senare ett mer uppenbart belägg för. En lördag i början av januari 1969 lade han ut texten om att popmusik var en sjuklig smitta, som hjärntvättade ungdomar. Han sa det på ett besök hos en syster till min mor.
Det som mest störde mig då var att mannen till min moster höll med honom, när jag kom med invändningar. Trots att denne rimligen borde vetat bättre än att stödja sådana paranoida utfall...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar