Jag hade mitt första samtal med Gunvor på kvällen den 1 maj 1972, Vi hade varit på en demonstration och efter den hade jag kommit till det kollektiv i Roslags Näsby där hon och andra bodde i. Meningen var att jag skulle sova över där.
Hon var medlem i RMF (Revolutionära Marxisters Förbund) - numera en tendens i Vänsterpartiet med namnet "Socialistisk Politik"...
Jag var just då inte medlem, men jag var sympatisör. Vilket för övrigt skulle leda til att jag uteslöts ur FNL-grupperna senare samma vår.
Då man pratade med andra RMF:are då handlade det nästan enbart om politik. Men Gunvor ledde ofta över samtalet på helt andra saker, vilket ledde till fascinerande diskussioner. Den här gången pratade hon om ... tidsresor. Hon hade tydligen läst en del sf och var fascinerad av ämnet.
Jag minns att jag lite surt sade att tidsresor tillbaks i tiden skulle leda till logiska paradoxer och alltså var omöjliga. Men diskussionen verkade ändå gå in i mig - för dagen efter åkte jag plötsligt till Gubbängen, som jag hade bott i mellan 1956 och 1963 - och gick omkring och tittade på en massa ställen som jag inte hade sett på åratal.
Det var ju också en "tidsresa"...
Någon gång i hösten 1972 sade en person till mig att kollektivet - för övrigt kallat "Kulturens Vagga" - verkade vara en märklig blandning av marxister och kristna. Jag var mycket starkt anti-religiös - så jag fick närmast en chock. Så.när jag kom dit nästa gång ställde jag en misstänksam - och riktigt ogillande - fråga om saken.
Det var värre än jag trodde. Det var inte så att kollektivet var en blandning av marxister och kristna - två av RMF-medlemmarna var själva kristna. Gunvor själv, och en annan kvinna som hette Ellika. I min hårdföra materialistiska ateism såg jag det som helt förfärligt.
Så det startades en rad hetsiga diskussioner som varade i nära ett halvår.
De kom snart att fokusera på frågor om determinism och fri vilja.
Jag var en benhård determinist - och hade varit det sedan 1967. När jag först blev det tyckte jag att det var otäckt - men jag vande mig snart och började istället uppfatta indeterminismen som otäck. Jag såg den som en ursäkt för moraliserande - istället för att se människors val som produkten av arv, miljö och ev. andra orsakskedjor blev deras val uttryck för en asbtrakt "fri vilja". '
Samtidigt insåg jag snart att Gunvors och Ellikas kristendom var mycket mer nyanserad än det jag hade förknippat med det ordet. Gunvor uppmanade mig att läsa biskop John Robinsons bok "Gud är annorlunda" - "Honest to God" i det engelska originalet - och jag kom motvilligt att acceptera att den var riktigt sympatisk.
Samtidigt hade min materialism en lucka. För medan jag försvarade en ganska så mekanisk materialism - trots att jag såg mig som marxist uppfattade jag dialektiken som flummigt nonsens - hade jag funderat över hur icke-medveten materia skulle kunna förklara medvetandets existens. Någonstans hade jag en känsla av att det var omöjligt.
Så min tuffa materialism var inte lika grundad som jag trodde.
Denna hårdföra materialism var nog på många sätt en försvarsmekanism. Eftersom den hade denna lucka slogs den ändå sönder - efter några månader.
Jag försökte sedan bli kristen - men det lyckades inte riktigt.
Men hela detta drama - jag uppfattade det som ett livsavgörande drama - fick som slutresultat att jag fick en mycket mer nyanserad världsbild - och faktiskt också människosyn.
Den 31 december 1972 - då jag fyllde 18 år och fortfarande drev min mekaniskt materialistiska linje - fick jag förresten Friedrich Engels bok "Anti-Dühring" till födelsedagspresent av kollektivet. Det var inte för att motverka idealistiska avvikelser hos mig - några sådana hade jag verkligen inte då - utan för att försvaga min fyrkantiga version av materialismen.
Efter detta blev Gunvor en helt central människa i mitt liv - även under de perioder då vi inte träffades alls. Vi fick också dela en del erfarenheter tillsammans - det mest anmärkningsvärda var nog när vi hamnade i en livs levande spökhistoria midsommaren 1979 - något som vare sig hon eller jag någonsin lyckades förklara.
Under de senaste åren har vi haft en regelbunden telefonkontakt - den senaste tiden har vi nog haft långa mobilsamtal i snitt en gång i veckan.
Det går helt enkelt inte att vänja sig vid att hon inte längre finns. Det känns ofattbart tomt. En känsla av tomhet som troligen aldrig kommer att försvinna.
