------------------------------------------------------------------------------------------------------
Kapitel 1 – En främling i slottsruinerna
Det var en solig förmiddag i Kirrinbukten. George rodde den lilla båten med vana tag, medan Timmy satt i fören med öronen spetsade. Julian, Dick och Anne satt bakom och såg fram emot picknicken de packat ner.
— “Vi tar lunch vid slottsruinerna,” sa George. “Jag vill visa er en gång som jag hittade förra veckan.”
Men när båten gled in mot stranden såg de något märkligt. En man i mörk kostym stod mitt bland stenarna, viftade med armarna och såg ut att prata för sig själv. Hans hår var så märkligt att det blänkte som en guldfärgad hjälm i solen.
— “Excuse me! Is this private property? Because I’m very interested in buying it!” ropade han.
— “Det är privat,” sa George skarpt. “Och den är inte till salu.”
— “Everything’s for sale,” svarade mannen självsäkert. “I’m Donald Trump. I make the best deals. I could put a luxury hotel here – golden towers, the best rooms – people would love it!”
George muttrade något som Timmy verkade hålla med om, för hunden gav ifrån sig ett morrande.
— “Jag tror inte han är här för att beundra utsikten,” sa Julian lågt till Dick.
Mannen började promenera runt ruinerna, men försvann snart in genom en bågformad öppning. När han kom tillbaka var han dammig, och såg inte längre fullt så självsäker ut.
— “Terrible tunnels. Dangerous place. But maybe… tremendous potential,” muttrade han innan han tog fram sin mobil och försökte ringa – utan täckning.
De rodde tillbaka honom till fastlandet, men George var säker på att det inte var sista gången de skulle se honom.
Kapitel 2 – Jakten på skatten
Två dagar senare stod en svart limousine utanför Kirrin Cottage. Moster Fanny öppnade dörren, och där stod Donald Trump, med ett stort kuvert i handen.
— “I’ve come to make you an offer you can’t refuse,” sa han och räckte över ett papper.
Julian tog det och läste. “En femtioårig hyresrätt på Kirrimön? Och du vill bygga hotell, brygga och en golfbana på ruinerna?”
— “People love golf,” sa Trump. “And gold. I’ll make the island shine like never before.”
George brände nästan hål i pappret med blicken. “Glöm det.”
Nästa morgon rodde de ut till ön för att kolla läget – och där stod Trump redan, med ett gäng män i kostym som mätte marken. Han hade dessutom en karta som visade en “VIP-tunnel” till slottsruinernas skattkammare.
— “Så det är därför han vill ha ön,” sa Anne. “Han tror att skatten fortfarande finns kvar.”
Planen var enkel: lura honom ner i fel tunnel. Dick berättade högt om en “genväg till guldet” som egentligen bara ledde till en fuktig återvändsgränd.
Trump nappade direkt. Tio minuter senare hördes ett förfärligt plask, följt av ett vrål:
— “This is the worst island ever!”
Dyblöt och med tång på axeln seglade han tillbaka. Fem-gänget skrattade så tårarna rann.
Kapitel 3 – Den stora tävlingen
De trodde att allt var över. Men några veckor senare kom ett färgglatt fartyg in i bukten med banderoller där det stod:
“THE GREAT GLOBAL ISLAND CONTEST – WIN AN ISLAND!”
Och vem klev av om inte Trump själv, flankerad av ett TV-team.
— “The rules are simple,” sa han. “Three challenges. If I win, the island is mine.”
Grenarna var:
Bygga ett sandslott “värdigt ett lyxhotell”
Fånga en “gyllene krabba”
Hitta en hemlig skatt i ruinerna
Sandslottet blev en fästning byggd av George och Anne, komplett med vallgrav, som vann över Trumps plastiga hotellmodell.
Den gyllene krabban visade sig vara en bluff – Fem-gänget hade gömt några guldfärgade stenar som “lockbete” och Trump fick bara upp en gammal stövel.
När det var dags för skattjakten rusade Trump mot den tunnel som en gång dränkt honom. Fem-gänget tog en annan väg och hittade den fejkade kista han gömt i förväg.
Resultatet var tydligt: Fem-gänget vann allt.
Trump muttrade “Fake contest!” men publiken buade och fartyget lämnade bukten. George såg efter det tills det försvann bakom horisonten.
— “Om han kommer tillbaka,” sa hon och klappade Timmy, “vet vi precis vilken tunnel vi ska skicka ner honom i..
