"Satanistpaniken" som aldrig fanns

/Från min f.d. huvudblogg 18 juli 2015. Lätt förändrad./

Idag har många en allmän bild av att det sena 80-talet och det tidiga 90-talet var en period av "satanistpanik" där såväl media, som allmänheten, som stora grupper av akademiker såg satanister i varje buske. Det handlade framförallt om anklagelser om övergrepp mot barn. Dessa skulle nästan undantagslöst vara falska och detta bevisades genom grundliga studier i såväl USA som Storbritannien.

Eller så sägs det. Den bilden har spritts både i och utanför den akademiska världen. Den som vill ta del av den kan gärna söka på lämpliga sökord på Wikipedia där man kan få reda på allt om "ritual abuse hysteria" och "satanic panic".

Den som går tillbaka och studerar vad som verkligen skrevs på 80- och 90-tal hittar något helt annat. När det gäller just övergrepp mot barn handlar det ofta om psykologer, sociologer, terapeuter, och socialarbetare som skrev om berättelser av barn (och vuxna som mindes sin barndom), om hur sadistiska övergrepp kombinerades med någon form av "satanistisk" överbyggnad.

Jag har läst många av de böcker som redovisar detta. De är ingalunda "hysteriska". De refererar berättelser som de uppfattar som trovärdiga, som överensstämmer med andra berättelser, och som i motsats till vad som ofta tros idag mycket ofta stöddes av medicinskt konstaterbara skador och ofta även av annan materiell bevisning.

Det här ledde i en del fall till rättegångar och även till en del fällande domar. Och faktiskt också i några fall till att förövare erkände.

Vad som hände sedan var oerhört märkligt. Under loppet av mycket få år startades en intensiv kampanj som gick ut på att i princip alla dessa berättelser var falska och nästan alltid orsakades av falska minnen, som sades ha inplanterats på olika sätt. Var det inte terapeuter var det förhörsledare, fostermammor, kvinnojourer eller någon annan.

Denna kampanj fick nästan från starten uppbackning från högsta ort. I USA var det FBI som lät Special Agent Kenneth Lanning författa två välskrivna men i grunden substanslösa essäer. De publicerades 1989 och 1992 och går lätt att hitta på nätet. De undersökte inga fall, sade i stort sett inget bestämt, utan försökte genom ett glidande elegant språkbruk ge intrycket av att det nog inte fanns någon sådant som rituella övergrepp, och om det ändå fanns var det ändå fel att definiera det som satanism, och i vilket fall som helst var det ointressant vilka religioner som ev. förövare trodde på.

I Storbritannien tillsatte regeringen en kommission ledd av socialantropologen J.S. La Fontaine. I en rapport på lite över 30 sidor med fyra referenser och lite allmän statistik försökte den ge intrycket av att den hade vederlagt alla uppfattningar om att det fanns några övergrepp mot barn som kunde kopplas till satanism.

Om man läser rapporten ser man att den inte gör något sådant. Den är lika glidande som Lanning. men i motsats till Lanning talar den om 84 specifika fall, dock aldrig konkret.

Det går att läsa den gång på gång utan att fatta vad den egentligen skulle bevisa. Det enda som liknar ett bevis som jag kunde finna när jag läste den året efter att den kom, var att endast i tre av de 84 fallen hade man funnit materiell parafernalia som bevisade att ritualer hade förekommit. Däremot medgav man att i nästan hälften av fallen förekom medicinsk bevisade skador som visade att övergrepp förekommit.

Hur hänger nu detta ihop? LaFontaine antyder att det kanske förekom övergrepp, men att de inte kunde handla om satanism, eftersom nästan inga materiella lämningar från ritualerna återfunnits. Att övergreppen oftast anmäldes långt efter att de skulle ha ägt rum, och det sedan dröjde ännu en lång tid innan några undersökningar gjordes brydde sig hon inte om. Varför skulle egentligen förövarna snällt låta parafernalia från sadistiska ritualer ligga kvar i så många månader?

Men de tre fall där det ändå enligt henne funnits materiella bevis på att ritualer förekommit, hur förkarar hon dem? Jo, genom att säga att det handlade om pedofiler som ville skrämma barnen, att de inte var "riktiga" satanister. Att flera av dessa förövare själv infö rätta sade sig vara satanister noterar hon inte ens.

Det märkliga är nu den förödande effekt som både Lanning och LaFontaien fick på debatten. På båda sidorna om Atlanten satte de i praktiken stopp på alla media som hållit dörren öppen för att det ändå kanske, kanske skulle kunna finnas någonting bakom många plågade barns och vuxnas berättelser. Och detta sände också en klar signal till polis och domstolar. Berättelser som kopplade ihop övergrepp mot barn med "satanism" skulle inte tas på allvar. Nu blev förundersökningar som lades ner innan de ens hunnit börja regel snarare än undantag,

Och så har det förblivit. Idag är det en officiell "sanning" att rituella övergrepp mot barn med "satanistiska" inslag någon gång under 90-alet "bevisades" vara en myt. End of story.

Men nu handlar det dessutom inte enbart om övergrepp mot barn. Förnekandet spridde sig till andra områden och snart var även satanismrelaterad brottslighet avfärdad som en myt, den också. Det är länge sedan en "true crime"-författare som Michael Newton kunde skriva en bok som "Raising Hell" (Warner Books 1993) med bland annat)en myriad av fakta om mord och andra grova brott, som på olika sätt var kopplade till satanistiska eller satanismliknande motiv. Ja, Newton VAR slarvig, som journalister av hans typ brukar vara, men om man kollar upp namn efter namn på de utpekade förövarna i boken, ser man att han definitivt hade på fötterna i nästan samtliga fall.

Men Kenneth Lanning hade ju så klart slagit fast att förövares religiösa åsikter inte har med saken att göra. Det var lika ointressant att kolla upp om en förövare var "satanist" som att kolla om hen var kristen, enligt Lanning. Eftersom minst 80 procent av USA:s befolkning ser sig som kristen, medan mindre än en procent torde förklara sig som varande "satanister" kan man tycka att det inte är riktigt samma sak. Men andan i Lannings essäer (som snart kom att kallas "FBI-rapporter"!) slog igenom.

Där står vi idag.

Nu är jag den förste att medge att det finns stora problem med att definiera ett begrepp som "satanism". En del av de brott och övergrepp som när det begav sig definierades som "satanistiska" kanske inte var det, om man använder sig av mer strikta definitioner än de son många använde då.

Men det är inte det centrala. Om de inte alla var "satanistiska" i strikt mening införlivade de så att säga ändå symboliska element nära besläktade med satanistiska teman i sitt modus operandi. Det kommer man inte ifrån genom att fly frågan.

Och ingen FBI-agent eller Scotland Yard-kommisarie skulle bli uppskattad av sina överordnade om hen försökte tillämpa Kenneth Lannings logik på frågan om islamistisk terrorism. För att nu uttrycka det lite försiktigt....

Det sista  är nog värt att fundera på. Vad kan den skillnaden bero på, egentligen?

Fyra gripna för satanistiska övergrepp på barn

Detta är rubriken för en Aftonbladetartikel, med undantag att ordet "satanistiska" där omges av citationstecken. Om ett nätverk baserat i Sydney/Australien, som upptäcktes när polis undersökte krypterade övergreppsbilder och videor på barn, med rituella och satanistiska teman.

Enligt poliskommissarie Jayne Doherty innehåller materialet grova övergrepp mot barn. De yngsta var spädbarn, de äldsta i tolvårsåldern.

– Bland dessa bedrövliga bilder fanns också ett antal videor som skildrade sexuella övergrepp mot djur, säger Doherty på måndagen. 

En liten notering. Denna nyhet har spridits över hela världen. I alla de artiklar jag sett om detta fall sätts alltid orden satanistiska (på engelska Satanic) och rituella, inom citationstecken. Det verkar som just de orden ses som något obekväma, och att någon försöker mildra effekten genom att försiktigtvis sätta citationstecken runt dessa.

Någon som kanske inte vill kunna anklagas för att sprida "Satanic Panic"...

AB-artikeln kan läsas genom att klicka på nedanstående länk.

https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/gkaMJ5/fyra-gripna-for-satanistiska-overgrepp-pa-barn

Är nyfascismen ännu farligare?

/Från min f.d. huvudblogg 23 mars 2025/

I denna intressanta artikel i International Viewpoint diskuterar Gilbert Achcar de nya reaktionära rörelserna i världen, under termen "neofascism". 

Om "ny-fascism" är den bästa termen för dessa är mest av allt en akademisk fråga, som jag inte ska gå in på här.  

De rörelser som diskuteras är såväl trumpismen, putinismen, de olika "nationella" strömningarna i Europa, liksom liknande rörelser i exempelvis Indien.  

Artikeln ställer väsentliga frågor. 

Den påpekar att dessa rörelser - liksom 30-talets fascism - bygger på reaktionära mobiliseringar av delar av befolkningen. , 

Mobiliseringar som bygger på rasism, xenofobi, macho-ideal, och motstånd mot upplysningsideal.

Till skillnad mot den tidigare fascismen är inte dess kärna paramilitära styrkor, som exempelvis SA. 

I motsats till den tidigare fascismen saknar den pseudo-socialistisk retorik och förespråkar för det mesta inte ett stärkande av statsapparaten, utan snarare nyliberala reformer (putinismen är här delvis ett undantag, vilket också påpekas i artikeln). 

Artikeln tar upp invändningar att den nya fascismen är mindre farlig än den gamla, eftersom den inte bygger på paramilitära organisationer - och eftersom hotet om kärnvapenkrig gör ett nytt världskrig mindre sannolikt. 

Men den argumenterar för att de i viss mening kan ses som farligare. Och här tänker jag citera direkt från artikeln. 

"The truth, however, is that neofascism is more dangerous in some respects than the old. Twentieth-century fascism was based on a triangle of powers (Germany, Italy, and Japan) that did not have the objective ability to achieve its dream of world dominance, and was confronted by powers that were economically superior to it (the United States and Britain) in addition to the Soviet Union and the global communist movement (the latter played a major role in confronting fascism politically and militarily).

As for neofascism, its dominance over the world is increasing, driven by the return of Donald Trump to the US presidency in a guise that is much more in line with neofascism than during his first term. Thus, the world’s greatest economic and military power is today the spearhead of neofascism, with which various governments in Russia, India, Israel, Argentina, Hungary and other countries converge, while the possibility of neofascist parties coming to power in the major European countries (in France and Germany, after Italy, and even in Britain) looms on the horizon, not to mention smaller countries in Central and Eastern Europe in particular. 

If it is true that the possibility of a new world war remains limited, our world faces something no less dangerous than the two world wars of the twentieth century, namely climate change, which threatens the future of the planet and of humanity. Neofascism is pushing the world towards the abyss with the blatant hostility of most of its factions to indispensable environmental measures, thus exacerbating the environmental peril, especially when neofascism has taken over the reins of power over the most polluting people in the world proportionally to its number, namely the people of the United States."

Detta är oerhört viktigt, i synnerhet det sista stycket. Dessa rörelser utgör ett avgörande hinder för allt effektivt klimatarbete. Vilket gör att den hotar att skapa en global katastrof som inte 30- och 40-talens fascistiska rörelser kunde åstadkomma. 

Achcar tillägger att en annan anledning till att nyfascismen idag utgör ett större hot än fascismen på 30- och 40-talen är att den arbetarrörelse som då var en motkraft mot fascismen idag är oerhört försvagad. 

Det finns all anledning till extrem oro. 

Som förhoppningsvis inte leder till paralysering, utan till kamp - en kamp som förmodligen är den viktigaste i mänsklighetens historia.  

Farligare än Adolf Hitler?

De sista rummen

/Om en otäck bok. Från min f.d. huvudblogg 21 naj 2024/

Det är titeln på en roman av Inger Frimansson, utgiven av Norstedts. Jag har aldrig läst något av henne förut, och det är tveksamt om jag kommer att läsa något mer av henne. 

Det betyder inte att hon är en dålig författare.  Tvärtom lyckas hon skriva en bok som är osedvanligt kuslig. På ett sätt som jag inte riktigt står ut med. 

Det handlar om en kvinna som en dag vaknar i ett rum som hon inte känner igen. I ett hyreshus där ytterdörren är låst och inte verkar att gå att få upp. I början är hon helt ensam, men efter ett tag träffar hon andra hyresgäster. Hon minns inte vad hon heter, men en av hyresgästerna föreslår att hon kan kalla sig Viol. Det accepterar hon. 

Ingen av hyresgästerna har något svar på varför hon är där. Men det konstigaste av allt är att ingen verkar bry sig om det. 

Det är också oklart varför de andra är där. Och ingen av dem verkar vilja berätta varför de är där. 

Hon vet att hon vill ha tag på sina barn.. Men hon har ingen aning om hur hon ska få tag i dem.

Under samtal dyker det upp saker som påminner om hennes tidigare liv. Men alltid på ett overkligt sätt. 

Efter ett tag fattar hon, och läsaren, att de andra hyresgästerna vet mycket som de inte berättar. Varför de inte vill berätta något förblir hela tiden oklart. 

Samtidigt dyker det då och då upp korta kapitel, närmast snuttar, som kanske, eller kanske inte, syftar på hennes liv före vistelsen i detta hus. 

Det finns en hel del ledtrådar som får en att undra. Men i alla fall jag lyckades inte tolka dessa. 

Jag blev mer och mer frustrerad över handlingen, och när jag kommit till två tredjedelar, eller kanske tre fjärdedelar, av boken började jag läsa snabbare, eller rent av hoppa över sidor. 

För att göra en plågsamt lång historia kort. Vad man inser mot slutet är att hon har fått en stroke och ligger paralyserad.  Hela den obehagliga verkligheten runt henne är hennes förtvivlade fantasier i ett tillstånd som hon inte kan ta sig ut ifrån. 

Mot slutet byts perspektivet helt. Det centreras inte längre runt hennes upplevelser. Utan av de andra - de verkliga - människorna runt den de facto döende patienten. Jag läser snabbare och snabbare, vill bli av med boken så snabbt som möjligt. 

Mot slutet begravs hon. 

Otäckt är bara förnamnet. Det finns många som upplever världen som tröstlös på ett overkligt sätt. Och som vid en läsning kanske rent av funderar om det som de uppfattar som världen kanske inte existerar. 

Redan i maj 1968 - när jag var tretton år - hade jag undrat om det kanske inte var så för mig. Den verklighet som jag tyckte mig uppleva kanske inte fanns. Hur skulle jag kunna bevisa att den fanns?

Med andra ord. Just denna bok var inte en lämplig läsning för mig. 

För att uttrycka det lite försiktigt.