Jag har just...

... fått reda på att en människa som har haft en helt central betydelse i mitt liv har dött. 

 Må hon vila i frid.

Romantik och pseudovetenskap

/Jag skrev i mitt förra inägg att jag blev lite inspirerad av att läsa om Elisabeth Klarers påståenden om Alpha Centauri, men det var innan jag läst hennes bok.  Nedanstående inlägg är från min f.d. huvudblogg 29  augusti 2018./

Jag har nu läst igenom Elizabeth Klarers "Beyond the Light Barrier”, som jag skrev om här den 15 augusti. 

Jag vill nog inte rekommendera den...

Den är en egendomlig mix av en tvivelaktig kärlekshistoria och övningar i olika former av  pseudovetenskap. Kärlekshistorien är ytlig och stereotyp. och kombinerar enformiga skildringar av ständig lycka -  med rent kusliga undertoner. Och pseudovetenskapen kombinerar New Age-föreställningar med osmälta terminologiska fragment från relativitetsteori, partikelfysik och astronomi.

Om vi börjar med pseudovetenskapen  - så  excellerar den i ett missbruk av fysikaliska teorier som författaren inte förstår. Någon kan invända att det är jag som inte förstår den högre utvecklade fysik som utvecklats av forskarna på planeterna runt Alpha Centauri. Må så vara, men vad säger man om de direkt felaktiga påståenden om vårt eget solsystem, som var möjliga att komma fram med 1982, men som forskningen sedan dess direkt har motbevisat?

I boken sägs till exempel att alla månar runt Jupiter har en atmosfär. Saken är den att ingen av dem har någon atmosfär. Det har däremot Saturnus-månen Titan, men den nämns inte i boken. Vidare sägs det att vår måne kommer från ett annat solsystem, vilket direkt torde kunna motbevisas av att dess kemiska sammansättning är närmast identisk med motsvarande på jorden, Bortsett från att den saknar vatten, vilket bäst förklaras av den idag allmänt accepterade teorin om månens födelse - att den bildades vid en kollision mellan en proto-jord och en annan planet.

Vidare kan man i boken ta del av det märkliga påståendet att en (osynlig) del av solens korona täcker Merkurius, Venus, jorden och Mars. Vilket sedan används för att förklara både väderfenomen och mänsklig aggressivitet.
O.s.v...

Kärlekshistorien byggs upp med ständiga rader av positivt laddade adjektiv, ungefär som HP Lovecraft bygger upp sina skräckhistorier med negativt laddade dito. Jag misstänker att metoden är mer effektiv för att skapa skräck än för att skapa romantik. I alla fall fungerar den inte här. I alla fall inte för mig.

Men bakom den idylliska romansen framskymtar dessutom ett lått kusligt scenario. Vi får veta att Elizabeth själv varit utvald sedan barndomen, för att gifta sig med Akon från Alpha Centauri. Hon har nämligen iakttagits sedan födslen av de allvetande ufonauterna (som också har baser under Antarktis) - och som kommit fram till att hon är den perfekta kvinnan för att befruktas av Akon.  För att på så sätt bidra med färskt blod till rasen på Alpha Centauri. Det har hon inget emot för hon älskar Akon.

Akon säger sig också älska henne. För en något mer misstänksam person i Elizabeths kläder skulle tanken kanske slå rot, att denna kärlek skulle kunna varit ett manipulativt redskap för att genomföra den önskade befruktningen.

Och hon tvingas ju föda sin nyfödda son på en planet som kretsar runt Proxima Centauri. Och han måste stanna där, medan hon måste tillbaka till jorden.

Planeten där detta utspelar sig beskrivs med än mer överflödande adjektiv än vad som används om Akon. Färgerna är underbara, maten är underbar, husen är underbara.. smyckena är underbart vackra - allt är underbart.

Att kalla bokens skildring för mindre trovärdig är ju ett understatement. Men dessutom finns det något så solkigt hierarkiskt i det ojämlika förhållandet mellan den lyckliga jordkvinnan och den allvetande och i allt överlägsne Akon, att jag inte ens kan komma på mig att hoppas att det skulle kunna vara sant.

Annat är det då med Blip och Dia i Wernströms här tidigare recenserade roman. De skulle jag gärna vilja tro på att de existerade. Tråkigt nog är "Resa på en okänd planet” endast en ungdomsroman, som inte gör något anspråk på att vara sann, medan den suspekta historien om Akon från Alpha Centauri gör anspråk på att vara det. Jag skulle nog önska att det vore tvärtom...

PS. Förresten är boken försedd med ett efterord av Elizabeth Klarers son, som uppenbarligen vare sig vill eller kan tro på historien.. Inte vill, eftersom han som vuxen blivit djupt troende (fundamentalistisk?) kristen. Inte kan, eftersom viktiga uppgifter i boken strider mot uppenbara fakta från hans eget liv...

 

Drömmen om Alpha Centauri

När jag var 15 år skrev jag en kombinerad sf- och kärlekshistoria om en kvinnlig och manlig astronaut som kom till den närmaste stjärnan Alpha Centauri,* (som egentligen är tre stjärnor, men det visste jag inte då)  och upptäckte en beboelig planet där. 

De hade väl antingen blivit nedfrysta under resan eller utnyttjat enisteinska relativitetseffekter. Jag minns inte vilket det var, jag skrev det i en skoluppsats i svenska som nu är försvunnen. . 

När de kom dit upptäckte de att det var en underbar  planet. De lyckades inte ta sig därifrån, så de blev en sorts Adam och Eva där och startade en ny mänsklighet på planeten. 

I de sista raderna skrev jag att det var lika bra det, eftersom jorden då hade förstörts i en katastrof några år tidigare

Det fanns en stämning i uppsatsen av att jorden ändå var förfärlig, men att en ny underbar civilisation nu kunde skapas på denna planet.

När jag långt senare läste om att det hade hittats en planet i den beboeliga zonen runt Proxima Centauri,  den närmaste stjärnan i konstellationen, blev jag riktigt lyrisk. När jag ungefär samtidigt fick reda på hur contacteen Elizabeth Klarer sade sig ha träffat underbara människor från Alpha Centauri blev jag också lite uppmuntrad, även om jag förstås  - milt sagt -  var hyperskeptisk

Men.. i nedanstående video (se länken nedan) visas att alla sådana drömmar är fåfänga,

James Webb-teleskopet  har visat att Proxima Centauri sänder ut dödlig strålning som  effektivt skulle slå sönder allt liv i den nominellt beboeliga zonen. 

De två andra stjärnorna i konstellationen är visserligen mer milda, men de ligger så nära varandra att det totalt förhindrar uppkomsten av ett stabilt planetsystem. 

Det känns riktigt sorgligt

* På svenska ska det egentligen vara Alfa Centauri, men jag är så van vid den engelska stavningen, att jag använder den.. 

https://www.youtube.com/watch?v=yoeefl8M4Rc

 

Bild som visar Alpha Centauris placering i rymden.

Karikatyrbild i den kubanska tidningen Granma

 

QAnon återbesökt

När QAnon bildades hösten 2017 hade de redan funnits i cirka ett år - som en informell grupp som spred i princip två ståndpunkter. 

1. Det finns starka förövarnätverk inom den US-amerikanska eliten. 

2. Donald Trump hade en hemlig mission - att bekämpa dessa. 

Punkt 1 var för mig inte något problem. Det hade jag sett som en självklarhet sedan 1993. Det var inte en mystisk uppenbarelse - utan resultatet av studier av mycket av det som skrivits om övergrepp mot barn.

Bland mycket annat - John W De Camps bok  "The Franklin Cover-Up" från 1992. 

Det andra påståendet å andra sidan - föreföll mig helt befängt. Om inte annat pga Trumps nära relation med sexualförbrytaren Jeffrey Epstein, vilken var känd redan då.

Och dessutom pga den bild som man tidigt fick av Trumps karaktär...

De som stödde den världsbild som QAnon och dess mer informella föregångare var av mycket olika slag. En del var mycket sympatiska, en del var - mycket försiktigt uttryckt - inte så sympatiska.

QAnon gjorde visserligen nytta, genom att ta upp reella problem, men dessutom - och kanske framförallt - gjorde de skada. Detta genom att de människor som redan tidigare uppmärksammat hur övergrepp hade - inte enbart sina försvarare, utan även sina utövare - långt upp i toppen på det US-amerikanska samhället - kunde diskrediteras..

Engelska Wikipedia spelade en stor roll i detta - där avfärdades QAnon som ett skolexempel på så kallad "satanistpanik".

Men den senaste utvecklingen visar ju att förövarnätverk på mycket hög nivå, såväl i USA som i många andra länder, inte endast var ett delirium från QAnon och proto-QAnon. Man behöver bara läsa vilken dagstidning som helst.

QAnon var förvirrade men på en mycket väsentlig punkt hade de rätt. När dess verkliga  historia en gång ska skrivas torde detta framgå - mycket  klart.

Hur ber man QAnon om ursäkt?

"I Europa står nu kungligheter, diplomater, politiker, finansmän och kulturpersonligheter i kö för att ändra sina historier, be om ursäkt för sitt dåliga omdöme – eller helt enkelt avgå.

– Jag kan inte tro att jag säger det här, men hur ber man Qanon om ursäkt? sa den amerikanske talkshowvärden och komikern Bill Maher i en intervju häromdagen." .....

"Många som har slagits för teorier som Pizzagate eller Qanon är kränkta över att nästan ingen trott på dem, och att myndigheterna ignorerat dem. Ibland har de förlorat jobb och vänner. När de nu skriver på X är det med en blandning av triumf och bitterhet.

Qanon är en undflyende rörelse på internet och kontot Q har tystnat. Men anhängarna skulle säkert uppskatta en ursäkt och kanske lindrar komikern Bill Mahers ord något.

– Qanon, ja, det är mycket galet. Men vet ni vad? Ni hade inte helt fel där, grabbar." 

https://www.svd.se/a/bOzlgl/efter-epstein-konspirationsteorin-pizzagate-far-nytt-liv

"Varför försvarade Noam Chomsky pedofilen Jeffrey Epstein?"

Bland Jeffrey Epsteins försvarare finns även en man som framstått som en vänsterprofil under många år. 

Det är Noam Chomsky. 

Rubriken ovan är hämtad från en artikel i senaste Flamman, som tar upp Chomskys Epsteinförsvar.

Som kan nås via länken nedan.

Det påpekas också  i artikeln att Chomsky tidigare även förnekat Pol Pots illdåd, försvarat förinteseförnekaren och antisemiten Robert Faurisson, och förnekat serbchauvtinisternas massmord i Bosnien. 

Så vitt jag förstår tillhör han besökarna på Epsteins ö. 

Och han har explicit avfärdat anklagelserna mot Epstein som en häxjakt. 

Sorgligt är det, förvisso. 

https://www.flamman.se/varfor-forsvarade-noam-chomsky-pedofilen-jeffrey-epstein/