lördag 27 december 2025

Kullamannen

Den 23 december 1967 startade spionthrillern Kullamannen på SVT (som då endast hade en kanal). Den var riktat till kanske äldre barn och yngre tonåringar, men troligen hade även många vuxna behållning av den.

Jag minns den mycket väl, jag var 12 och skulle mycket snart fylla 13.

Jag tror att få som såg den som barn kunde glömma den. Den gjorde intryck. 

Den har en del likheter med Kråkguldet, framför allt i själva grundstämningen. Och några av de barn som spelade i Kullamannen skulle senare dyka upp i Kråkguldet. 

Medan Kråkguldet handlar om barn som utan att veta om det stöter på en stöldliga, handlar Kullamannen om barn som plötsligt blir en del av något mycket mer storpolitiskt. 

Detta kopplas sedan ihop med lokala sägner som verkligen funnits i orten Kullaberg. 

Den var spännande, på ett lagom rofyllt sätt. Handlingen hade i sig konstigt nog vissa likheter med en spionthriller för vuxna som sändes lite mer än 1 år tidigare, under namnet Operation Argus. I alla fall fanns det anmärkningsvärda likheter mot slutet...

Dessa likheter var förmodligen ingen tillfällighet. 

Kullamannens handling var inte av någon klassisk kalla krigstyp. (Vilket för övrigt inte heller Operation Argus var, men där berodde det på att den utspelades under andra världskriget). I  Kullamannen spelar nationaliteten inte någon roll, och den redovisas inte heller.

Den handlar om en konflikt mellan två grupper av spioner, där den mer sympatiska hade som mål att en viss viktig och hemlig information skulle spridas över hela världen, medan den andra arbetade för att endast ett land skulle få vara ensamma med den. 

För mig verkade det tilltalande.  Långt senare kom jag mer medvetet fram till att om spioneri jämnar ut styrkebalansen mellan stater är det något positivt. Det verkar också vara den principiella utgångspunkten i Kullmannen. 

Den kan ses genom länken nedan.

https://www.svtplay.se/kullamannen 

fredag 26 december 2025

Vem är Mahishasura Mardini?

 /Från min f.d. huvudblogg 18 juli 2024) 

Det är ett namn som används för att beskriva gudinnan Durga, i sin egenskap av demondödare. I eposet Devi -Mahatmyam får Durga rycka in för att rädda världen från demoner, varav alla beskrivs som manliga. Demoner brukar i den indiska religionen benämnas asuror. En av de främsta av dessa demoner kallas just för Mahishasura. "Mahishasura Mardini" betyder alltså den som dödar Mahishasura... 

I "Devi-Mahatmyam" beskrivs Durgas kamp mot flera demoner - eexmpelvis Sumbha och Nisumbha. Kampen mot Mahishasura  finns ungefär i mitten av den långa texten. 

"Mahishasura" betyder "buffel-demonen",  och han kan skifta form, och bland annat framträda som människa och buffel. 

Jag la här för några dagar sedan ut en illustrerad hymn till "Mahishasura Mardini" från YouTube; här kan höras en längre version av samma sång. 

Av alla religiösa myter jag känner till är nog den om Durga och asurorna den som berör mig mest. I "Devi-Mahatmyam" står de manliga gudarna hjälplösa inför demonerna. De vädjar till gudinnan Durga, som visar sig vara den enda som kan rädda dem - och världen. Mot slutet av berättelsen dyker även Kali upp, som beskrivs som såväl härstammande från, som medhjälpare till,  Durga. 

Och som dennes "aggressiva" sida. 

Jag tolkar inte myten bokstavligt - men ser den som en avspegling av en djupare verklighet. 

I inledningen till boken "Kali - the feminine force" av Ajit Mookerjee kan vi på de allra sista raderna läsa detta: "We have suffered the consequences of unbalanced power long enough. Our world cannot any longer tolerate the disruption and destruction brought about by demonic force. In the present Kali age*, Kali is the answer, and she will have to annihilate again in ordet to reveal the truth of things, which is her mission, and to restore to our natures the divine feminine spirituality we have lost."

Mookerjees bok handlar alltså om Kali, och därför betonas Kali i dessa formuleringar. Men Kali är ju  i grunden en aspekt av Durga,  i texterna om kampen mot asurorna.  

Om det finns en djupare sanning i berättelsen kan man ju hoppas att Mookerjees vädjan till Durga/Kali att upprepa sin strid med demonerna än en gång kommer att bönhöras... 

----------- 

*"Kali Age"  står här för Kaliyuga, en kosmisk eon i den hinduiska kosmologin. Ordet "Kali" i denna term har faktiskt ingenting med gudinnan Kali att göra, och de båda "Kali" transkriberas också olika  i sankrit, även om de stavas på samma sätt på svenska. Därför måste Mookerjees skrivning delvis ses som en ordlek. Att Kali är svaret under Kalyuga har alltså ingenting med de gemensamma benämningarna att göra. 

 

.Målning från 1910 - Durga strider mot demoner. 

torsdag 25 december 2025

Tråkigt

3I/ATLAS, ..

Alltså en interstellär komet, inget annat. 

Till och med Avi Loeb torde inse det nu.

Mahishasura Mardini besjungs på en gräsmatta USA

Det här ä är en idyllisk video där man får se och höra gudinnan Durga//Mahishasura Mardinis seger över de manliga demoniska asurorna besjungas av en stor grupp av människor i USA. På en gräsmatta i vad som nog är sommar. Det är dock inga US-amerikaner som gör det, utan det avspeglar nog  kulturen i en  hinduisk diaspora. 

Ett mycket sympatiskt inslag i denna kultur,  Så upplever i alla fall jag det. Det hela är fyllt av en innerlig  glädje. 

Striden mellan Durga och asurorna avspeglar en form av andlig verklighet - i alla fall på ett symboliskt plan. 

Se och lyssna gärna - klicka på länken nedan. 

https://www.youtube.com/watch?v=m3G9lrgTIC4 

onsdag 24 december 2025

Julen – kärnfamiljens midvinterorgie

/Detta inlägg av mig publicerades i december 1981 i Jakobinen, elevtidning för Jakobsbergs folkhögskola. Som ”analys” av jultraditionen är det naturligtvis helt meningslöst, men som känsloutbrott kanske det har ett visst intresse./

Det är lätt att kritisera julen. Många har gjort det. Det är inte speciellt kontroversiellt att göra det. Det finns två typer av kritik mot julen som är mycket vanlig, mycket riktig och som ingen anständig människa skulle våga förneka. Den första är att ta upp kommersialiseringen av julen. Det ursprungliga budskapet, menar man, har ersatts med en köpmännens fest. Julen drunknar i neonljus och reklam. Kritiken förs ofta fram av kristna, som saknar julens ”egentliga” budskap – firandet av Jesus-barnet.

En annan typ av kritik gäller de som blivit ”utanför” julen. Alla hemlösa, ensamstående som ställs utanför vårt isolerade (och egoistiska!) festande. Även detta kan föras fram av kristna, som sedan kan hänvisa till den rike mannen och Lazarus eller den barmhärtiga samariten.

Båda dessa typer av kritik är naturligtvis riktiga. Men den tränger inte in i kärnan – vad är julen för något, vad är dess ”egentliga budskap”? Om man ska börja med detta så ser man till att börja med att julen inte har någon motsvarighet bland årets övriga helger. Nyår och Valborg, odeciderade suparhelger, midsommar, en fruktbarhetsrit vars sexuella innebörd knappast har försvunnit. Mer svårplacerad är påsken, som säkert kan betyda mycket olika saker för olika människor. Men julen – vad är det egentligen?

Julen kan betraktas som kärnfamiljens främsta högtid. Och i synnerhet barnfamiljens. ”Barnens ögon tindra”… Aldrig ser man familjens slutenhet så klart som på julaftons kväll. Man blir garanterat inte uppskattad om man stör julklappsutdelningen. På julafton vältrar sig familjen (och ibland släkten) i en orgie av självupptagenhet. Men varför?

På julen ska alla vara snälla. Det spelar ingen roll om du annars aldrig är det – på julen ska du det. På julen ska allt vara vackert. Julgranen, ljusen, förhoppningsvis snön. Även julklappspaketen. Om familjen är hel- eller halvreligiös läses kanske julevangeliet, - ”och det hände sig på den tiden att hela världen skulle skattskrivas…” Man sjunger Stilla Natt eller Gläns över sjö och strand. Men vad i helvete är det frågan om?

Julen är en magisk rit. Dess syfte är att stärka familjen. Dess syfte är att skapa illusioner i alla de fall familjen behöver illusioner för att överleva. När föräldrarna ser in i barnens ”tindrande, förväntningsfulla” ögon lurar de sig att tro att allt egentligen är bra. När barnen ser den tända julstjärnan, de vackra julklappspaketen, så kan de för en dag inbilla sig att tillvaron inte är som den är, att ”julefrid över nejden rår”. Och när uppvaknandet kommer dagen efter kan man ju alltid längta till nästa jul.

Julen får en enorm betydelse i en viss typ av familjer. De skulle kunna beskrivas som ”olyckliga men sammanhållna”. Eller mer exakt: familjer där ingen äkta, frisk gemenskap existerar, men där det som surrogat finns en ”klibbig”, bindande sammanhållning – som ingen kan eller vågar lämna. I dessa familjer blir julen den högtid där föräldrarna mutar varandra – och barnen.

Julen kan aldrig bli ”progressiv”. Naturligtvis är det inget fel att ha en fest den 24 december men om den är bra är det inte längre jul. I en framtida värld kommer julen att framstå som en underlig tillställning där de små kärnfamiljerna drog sig tillbaka för att bedriva besynnerliga, destruktiva ritualer. De kommer att te sig ungefär lika bisarra som människooffer till Kali, Baal eller Molok.  
 

Dagen till ära

Så länge jag minns har mina upplevelser inför "jultomten" varit ångestfulla..

Därför har jag inget emot att Cornelis så tidigt som 1965 förutspådde dennes snara död. 

Hans sång om saken kan höras här.

https://www.youtube.com/watch?v=yvHzPQRmtqM&list=RDyvHzPQRmtqM&start_radio=1 

 

tisdag 23 december 2025

Det spräckliga bandet

Det är svårt att bli rädd av Arthur Conan Doyles berättelser om Sherlock Holmes. Men det finns kanske två undantag - "Djävulsfotroten" och "Det spräckliga bandet" 
 
En riktigt bra filmversion av den senare kan ses här.

Den har dessutom en intressant och faktiskt också lite tankeväckande handling.



 Arthur Conan Doyle   

Kullamannen

Den 23 december 1967 startade spionthrillern Kullamannen på SVT (som då endast hade en kanal). Den var riktat till kanske äldre barn och yng...