/Från min f.d. huvudblogg 26 augusti 2011/
Det här är en skräcknovell, eller snarare något av en parodi på en sådan, som jag skrev i ett första utkast den 27 januari 1980, och som senare publicerades i Jakobsbergs folkhögskolas elevtidning "Jakobinen" i september 1980.
Handlingen utspelar sig alltså på skolan, och har som sin bakgrund på att jag på eftermiddagen den 19 augusti 1978 faktiskt gick och tog en titt på den skola som jag senare började på måndagen den 21 samma månad. Men nej, jag hade inte sällskap, och, nej, jag såg inga spöken eller monster.
I berättelsen nämns "Avgrunden" och "Valhall". Det var två hus på skolan som kallades så, och under grundkursen hade vi vårt "primärgruppsrum" i just Avgrunden.
Jag försökte väl parodiera Howard Philips Lovecraft i berättelsen, och kanske tre av meningarna i den är (fult nog) nästan ordagrant tagna från Lovecraft.
------------------------------------------------------------------------------------------
Det var åska i luften den natt då jag gick till den ödsligt liggande folkhögskolan i Jakobsberg. Jag var inte ensam, för dårskapen hade ännu inte blandats med den kärlek till det groteska och fasansfulla som gjort mitt liv till ett älskande efter sällsamma fasor i litteraturen och livet. Jag hade i mitt sällskap två pålitliga kamrater som jag bett komma med mig - komma med mig för att beskåda den skola jag ämnade leva i tre år av mitt liv.
Det var natten till den 20 augusti 1978.
Jag hade aldrig tidigare sett skolan - endast hört den beskrivas i viskande, skrämda antydningar av f.d. elever. Jag hade flera mörka nätter förhört några, men det mest konkreta jag fick var vanligtvis "Det är något med
konturerna som oroar mig" eller "Det finns vissa
proportioner jag inte tycker om".
Och jag fick höra sällsamma historier om en elev som slutade efter två månader. Han tog allt han hade och stack. Trots påstötningar vägrade han att komma tillbaka och hämta de kläder han, konstigt nog, lämnat kvar i källaren.
Det var alltså till denna skola jag natten till den 20:de smög mig fram. Blixtarna lyste över de primitiva byggnaderna och regnet piskades fram i en stark men avtagande vind som kom från någon punkt i skolan. (Senare insåg jag att den punkten måste varit belägen i Avgrunden, ett faktum jag lyckligtvis inte var medveten om då.)
Vi smög långsamt och försiktigt - dels för att inte i onödan oroa rektor, vaktmästare och husmor som vi visste bodde där - dels för… Ja det
andra. Just som vi kom upp mojnade stormen och snart sprack molnen upp. Istället kastade månen nu ett egendomligt sken över den tomma gården.
Allt var stilla, men det var inte den rogivande stillheten på en sommaräng. Nej, stillheten var
oroande. Inte ett ljus syntes från de ålderstigna byggnaderna, inte ett ljud hördes.
Sedan fick någonting oss att titta på ett av de gamla husen. Vad det var visste vi inte, kanske var det ett halvt omärkligt ljud, kanske var det något annat. Vi tittade på det gamla huset utan att veta att det var Avgrunden. (Gud, vilka morbida händelser som kan ha förskaffat det detta namn!)
Vi såg ingenting, eller kanske såg vi redan såg en
antydan, en svag aning om någonting. Vi stirrade som förhäxade; sen tyckte vi oss
ana någonting -en rörelse, ett svagt (knappt märkbart) ljussken och ett
svagt ljud som vi tyckte oss höra. Vi var snart säkra på att vi hörde det och ju mer säkra vi blev desto mer stelnade våra kroppar av fasa. Vi insåg att det ljud vi hört var det som beskrivits i den förbjudna "Necronomicon" - ljud, berättades det, som aldrig borde få höras och aldrig hörts av normala människor: det gåtfulla, pipande "Tekeli-li! Tekeli-li!" Trots vår fasa drev vår upphetsning oss att smyga närmare till dess vi kom till en dörr som leder till ett litet rum - senare fick vi reda på att det var ett klassrum. Om jag hade vetat att det skulle bli mitt primärgruppsrum hela första året…
Just då var ingenting mer främmande än långa primärgruppstimmar och häftiga persongräl…
Jag vet inte vad som först varnade oss - om det var den säregna
lukten, först knappt märkbar, sedan mer och mer tydlig, eller om det var den långsamma
rörelsen hos dörren. Men vi gömde oss bakom en tät ridå av växtlighet genom vilken vi kunde se dörren utan att bli sedda.
Jag kan inte ens antyda vad vi såg för det var en förening av allt det som är orent, skrämmande, ovälkommet, onaturligt och motbjudande. Det var den monstruösa skuggan av förruttnelse och förödelse: Den förmultnande, droppande spökbilden av en motbjudande uppenbarelse, det ohyggliga avslöjandet av det som den barmhärtiga jorden alltid borde dölja.
Vi såg snart att det fanns
flera gestalter, åtminstone fem. Gud ska veta att de inte tillhör denna värld, ändå såg vi till vår fasa att de var obehagligt
substantiella, på ett sätt som fyllde oss med än större skräck.
Jag vet inte hur vi tog oss därifrån denna natt, och jag vet inte om dom andra har några minnen av det. Vi talade aldrig om det, annat än som dunkla antydningar om
det där.
Att jag berättar detta efter två år beror dels på att jag känner att jag inte kan bära det längre, dels på att jag vill varna er. Varför tror ni att jag envisades att flytta massmediaprojektet nedför kullen, till Valhall? Varför tror ni att jag vid hela första året vid lektionerna i Avgrunden tittade oroat ut genom fönstret, liksom om jag väntade att få se något?
Och - har aldrig någon frågat Ingemar varför huset
egentligen heter Avgrunden? Jag har, och den skrämda blicken och de liksom
förvridna händerna var svar nog.
Eller har ingen talat med Ingegerd? Hon kan berätta saker som vare sig Finn eller Ingemar, Inga eller Sonja skulle våga andas om.
Men ni tror mig inte? Jag kan berätta att det börjar hända
något. De senaste nätterna har jag vaknat av ett egendomligt, men blott alltför välbekant ljud. När jag hör det drar jag ner rullgardinen och låser dörren. Det kommer
underifrån och verkar befinna sig under hela kullen. Jag försöker somna men ljudet följer mig in i mina obarmhärtiga mardrömmar: Tekeli-li! Tekeli-li!
